Nationalism och normer

Ibland läser man något mer intressant än annars. Macej Zarembas text i DN är en sådan. Bara den är värd den lilla månadskostnaden för DN på nätet. Skrämmande och uppfordrande. Med rötterna i historien och pekande framåt.

Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.

Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.

Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.

Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.

Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:

Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.

Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.

Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.

Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.

Jag delar den åsikten.

Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.

Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?

Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?

Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?

/

I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.

Kanske lika bra att ge upp...

Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.

Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.

Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.

Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:

Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme  Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?

för att avslutas med

Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.

Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.

Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:

Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.

Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.

Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...

Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.

Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?

Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?

När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.

Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?

Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.

På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)

Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)

Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.

Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.

När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.

Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.

Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.

Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?

Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.

Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.

Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Kristofobin förblindar

Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.

Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?

De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.

Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?

Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.

Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.

I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.

Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.

För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:

Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.

Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.

Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.

Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?

För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)

Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?

Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.

Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.

När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?

Fredagskrönika

Demokratins förestående död.
Sker den med pyspunka eller med en Grand Finale?

Så har demokratiutredningen lämnat sitt slutbetänkande. Och det mottogs med en...

Utredningens direktiv gav egentligen svaret på hur mottagandet skulle ske. Utredaren, Olle Wästberg, skulle:

  föreslå åtgärder som kan bidra till att fler personer erbjudsrespektive väljer att åta sig politiska förtroendeuppdrag,  

  analysera formerna för delaktighet och inflytande mellan valen och identifiera samhällsförändringar som kan påverka det demokratiska deltagandet på sikt,  

  föreslå åtgärder som kan stärka individens möjligheter tilldelaktighet och inflytande under mellanvalsperioder, och  

  belysa frågor om ungas politiska representation, delaktighet och inflytande.

Vällovligt - javisst. Men är det detta som är demokratins huvudsakliga problem? Eller är det symptom på de problem som den demokrati vi känner har? Och om man bara ser symptomen, men inte inser den bakomliggande sjukdomen - hur stora är riskerna att behandlingen blir helt fel?

Utredningens har flera förslag, men de två som i huvudsak diskuterats visar på utredningens, och därmed det demokratiska systemets, problem. Sänkt rösträttsålder och medborgarmotioner är knappast något som vare sig kommer att vitalisera eller på sikt rädda det demokratiska systemet.

Den utredning som borde tillsättas kommer sannolikt aldrig att göra det. Skälet är enkelt: Den nuvarande partiapparaten och den offentliga sektorn har vuxit ihop till den grad att det för många partister är oklart om man är en medborgarföreträdare eller en del av den offentliga sektorns ledning. Partierna är helt beroende av det ekonomiska stöd som kommuner, landsting och stat ger, och totalt oberoende av sina medlemmar. (Det finns två undantag: S som sett till så att fackens medlemmar stöttar det partiet oavsett vad de sympatiserar med och C som sålt tidningar och har miljarder på banken)

För det som krävs är en nystart - en utredning som börjar med att ställa sig frågorna: Vad är det demokratiska systemets uppgift, vart ska makten och ansvaret ligga, och var går gränserna för det gemensamma politiska beslutsfattandet?

Svaren på de frågorna varierar mellan partierna. Själv skulle jag idag landa i att vi behöver ett helt nytt system, mer av personval i enmansvalkretsar där ett tydligt mandat följer med ett tydligt ansvarsutkrävande. Men det handlar också om att ge medborgarnas egenmakt reellt spelrum, där valfrihetssystemen minskar politikernas inflytande och där generella system ersätter politiska nämndbeslut. Ett sådant system förutsätter också ett betydligt större tjänstemannaansvar, eftersom tjänstemän i större utsträckning kommer att vara de som också utåt företräder de beslut som grundar sig på på det ramverk politikerna beslutat om. Tjänstemännen gör ju det i stor utsträckning redan idag, men mer i det fördolda med politiker som en sköld framför sig. Det är orimligt.

Demokratins grundläggande problem är att makt och ansvar inte hänger ihop. Ibland låtsas politiker som om de hade makten, ibland blir det uppenbart att de inte har den. På lokal nivå har politikernas roller oftast blivit de som informeras om de beslut som redan fattats av tjänstemän (och kanske de ledande politikerna) för att sedan kunna förmedla dem till medborgare och partiorganisation. På mer central nivå handlar allt mer om att skapa rätt kanaler för att kommunicera ut det enda, tydliga budskap som partiets ledning beslutat om. Partierna blir informationskanaler, för uppåtriktad information om hur landet ligger och nedåtriktad information om hur partiet ska agera. Men makten, och därmed också den intellektuella diskussionen om vilken framtid partiet ska söka, lyser mest med sin frånvaro.

Detta får konsekvenser:

• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda ett samhälle (lokalt eller nationellt) väljer sannolikt att aldrig engagera sig i politiken. Det går snabbt att lära sig att ett sådant ledarskap inte efterfrågas. Opinionsbildning sker idag bättre utanför än inom partiorganisationerna.
• De människor som är intresserade av och dugliga i att leda en organisation väljer mer sannolikt tjänstemannabanan. Det går att utöva lika mycket politik som tjänsteman, men du slipper den konservativa partiorganisationens alla krav och måsten.
• De människor som är intresserade av och dugliga i ett områdes faktabas, väljer nästan undantagslöst en administrativ väg. Politiken är inte längre en språngbräda till något annat än en partiintern karriär för några få.

Det är självklart att det finns nyanser av denna mörka bild. Det ser inte likadant ut överallt. Det finns starka ljuspunkter i många partier. Ingen skulle komma och säga att exempelvis en sådan som Torkild Strandberg, liberal KSO i Landskrona, är en person som passar i ovanstående bild. Men han och några till är undantagen som bekräftar regeln. Och utvecklingen, den utveckling jag varit en del av de senaste 25 åren, är övertydlig.

Sett i detta perspektiv känns det som om det demokratiska systemet vi känner beter sig som ett ballongdäck med pyspunka. Det går fortfarande att cykla framåt. Men det blir allt svajigare. Och när nästan all luft är slut, kommer vägen framåt att bli både hård, stötig och nästan ostyrbar.

Det spelar då ingen roll om man som Demokratiutredningen försöker pumpa i lite mer luft i däcket. Ett sådant sätt försenar i bästa fall bara den utveckling som redan sker, och i värsta fall får det bara pyspunkan att bli en rejäl snabbpunka.

Jag har länge varit företrädare för pyspunkamodellen för den demokrati vi känner. Men kanske är det fel analys. Kanske kommer det att bli en helt annan utveckling. De senaste åren talar för det.

Jeremy Corbyn
Alexis Tsipras
Marine le Pen
Donald Trump (och Sarah Palin måste man tillägga)
Jaroslaw Kaczynski

Raden av människor som är eller vill bli politiska ledare, och där det populistiska anslaget är övertydligt, blir allt längre. Deras politik verkar inte behöva hänga ihop. De beskriver en verklighet som människor kan relatera till, utan att den behöver vara sann, och bygger sin politik på mer eller mindre orealistiska förslag om hur denna verklighet ska bli bättre.

De skapar en bild av en yttre fiende, en fiende som ska bekämpas, oavsett om det är det onda kapitalet som ska sättas på plats med skatter och förbud, om det är invandrarna som ska portas vid gränsen eller något däremellan.

De väljer en medial väg som gör att de själva blir sinnebilden för den politik de säger sig vilja genomföra.

Men vad händer då de blir valda? När Syrizas politik prövades av den verklighet som fanns utanför den mediala bilden, klarade den inte genomlysningen. EU fanns som en korrigerande kraft. Men vad händer den dag också EU behärskas av samma populism, oavsett om den kommer från höger eller vänster? Vad händer med världen den dag då Trumpismen leder USA?

Och vad händer i Sverige? Länge trodde vi att vi var vaccinerade mot populism. Ian och Berts uppgång och fall kunde nästan förstärka den bilden - en gång är ingen gång. Men med SDs intång på den politiska scenen har detta förändrats. Ändå är SD långt ifrån den populism som andra internationella företrädare hänger sig åt. Men vi är knappast vaccinerade mot detta heller.

I dagens The New York Times finns en intressant artikel om Donald Trump och Sarah Palin och deras framgångar. Jag ska citera en liten del av denna:

My Sarah Palin Romance
Ross Douthat JAN. 20, 2016

That is, at a certain point disillusionment with the system becomes so strong that no wonkish policy proposal is likely to resonate anymore. So you can talk all you want (as Marco Rubio’s water-treading campaign has tried to do) about improving vocational education or increasing the child-tax credit, and people will tune you out: They want someone who will arm-wrestle the Chinese, make Mexico pay for the wall, smite our enemies and generally stand in solidarity with their resentments, regardless of the policy results.

Är vi på väg mot en liknande utveckling i Sverige? Tecknen från andra Europeiska länder är tydliga.

Och vad händer då människor inte längre är intresserade av hur politiken ska skruva i systemen för att göra skolan lite bättre, förändra skattereglerna för småföretagarna för att öka incitamenten, förbättra äldreomsorgen genom evidensbaserad praktik?

Vad händer då man istället kräver någon som sätter ner fötterna rejält mot invandrarna, bidragsfuskarna, EU, brottslingarna, vargkramarna - någon som är en "riktig man"?

Kan Donald Trump vinna den republikanska nomineringen? Kunde verkligen Jeremy Corbyn vinna Labourvalet? Kan han bli president?

Kanske utvecklingen pekar mot att den demokrati vi känner inte alls kommer att sluta med en pyspunka, där allt färre förtroendevalda bestämmer över allt mindre. Kanske kommer det istället att bli en Grande Finale, där ett antal populister slåss mot varandra för att förändra en verklighet de själva beskriver, men som kanske inte ens finns.

Och den stora frågan blir då:

Vad kommer sedan?

Några läsförslag: Johan Hakelius i Fokus, Jenny Sonesson i Dagens Media

Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.

Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

Det svåra med tillit

Det finns ett antal saker som gör Sverige unikt. Så unikt att vi inte, som många av oss tror, är världens centrum utan istället en av de stater som finns i dess periferi. Jag har skrivit om det förr, om vår placering längst ut längst bort på den skala som enkelt mäter värderingar.

Ett av skälen till denna vår perifera placering är vår syn på staten, på det goda samhället, på att om vi gör vårt så kommer staten att göra sitt. Om vi gör vår plikt kan vi också kräva vår rätt. Och vi är övertygade om att staten kommer att fixa det.

Denna statstillit kompletteras med en minst lika stor tillit till andra människor. Dels handlar denna tillit om det som byggts kollektivt. En del  av Sveriges resa fram till demokrati och välstånd började med de folkrörelser som sedan delvis omformades till offentlig sektor. Folkrörelsernas roll som tillitsskapare över de gränser som klass och social tillhörighet, kön och politiska intressen, kan inte överskattas.

Men det finns också en individualistisk sida av denna tillit. Ofta använder vi orden "Sköt dig själv och skit i andra" som en enbart negativitet. Men i sig finns också ett av de mest svenska sätten att se på andra människor. Att skita i andra kan handla om att inte engagera sig i dem (vi är inte för inte världens ensammaste folk) men det kan också handla om att vi skiter i hur andra människor formar sin vardag. Vi litar på att om jag inte lägger mig i hur min granne vill leva, så gäller det lika för mig. Det är en sorts "negativ tillit" i dess positiva bemärkelse...

Tillit engagerar, och den blir allt mer central i den politiska kontexten jag fortfarande lever i. Jag skrev i går om professor Lars Trägårdhs insats på ett Timbro-seminarium. En del av det han där sade handlade om tillit. Och Trägårdh har skrivit och tänkt mer om detta tillsammans med andra. SKL har lagt upp ett seminarium om detta på youtube.

Svensk, och nordisk, tillit har sina rötter hundratals år tillbaka. Den beror på faktorer som idag är okända för de flesta. Läs gärna lite om det i den här recensionen av boken "Den svala svenska tilliten.". Tillit är något som är informellt, en värderingsmassa som konstitueras av mellanmänskliga relationer, som inte alltid har något att göra med själva tilliten i sig.

Det som oroar Trägårdh med flera just nu är vad som kommer att hända med denna svenska tillit. I en artikel i Forskning och Framsteg visar det sig att tilliten har peakat och är på väg ner. Om detta var en generell utveckling kunde man kanske hoppas att det är en tillfällig utveckling. Men det finns ett problem - unga människors tillit sjunker.

Vilka konsekvenser får detta? Jag ska återkomma med en fundering kring detta i slutet av bloggen. Men i detta fall skulle jag i aktualitetens namn vilja vända på tillitsfunderingen.

Det finns ett behov av en mellanmänsklig tillit, och en tillit där individen litar på det offentliga. Men hur är det med det motsatta? Finns det ett behov av att det offentliga litar på individen? Svaret är självklart ja.

Man kan påstå att den socialdemokratiska folkhemstanken var att staten inte litade på individernas förmågor. Men man kan också hävda att statens uppgift var att förbereda individerna för en allt större egenmakt i ett samhälle i förändring. Tage Erlander ska någon gång ha sagt något som att när medborgarna blev mer utbildade så kunde också mer makt över vardagen föras över till dem. En föregångare till valfrihetssystemen helt enkelt.

Valfrihetssystemens tillkomst kan hävdas vara en del i ett förändrat sätt att se på statens roll i tillitssynpunkt. Staten valde att lita på medborgarna i större utsträckning och på den egna organisationen (politiker och tjänstemän) i mindre. (Att sedan det politiska systemet inte hängt med är en annan fråga som kan vara värd en blogg...)

Men det finns tecken på att denna statliga tillit delvis svajar. Ett typexempel är frågan om föräldraskap. Å ena sidan har staten full tillit till individen att välja både kön och barn. Å andra sidan saknar staten tillit till föräldrarnas förutsättningar att skapa sin variant av jämställdhet i familjen. Statens hantering av lagstiftning är dock en öppen process, möjlig att påverka.

Värre är det om svenska myndigheter börjar brista i tillit till sina medborgare.

Idag kan vi läsa om att polisen väljer att undanhålla information kring sitt arbete med brott och liknande kopplade till dagens migrationssituation. Det gäller både när migranterna är brottsoffer som förövare. Statistiken anses kunna försvåra polissamarbetet.

Om man ska ha tillit(!) till DNs uppgifter är det en unik åtgärd. Normalt brukar det inte finnas några problem att få ut statistiska uppgifter. Men uppenbarligen är situationen kring dagens migration så unik att polisen menar sig behöva inskränka allmänhetens tillgång till statistik.

Ett sådant handlande får konsekvenser. Självklart riskerar en ryktesspridning ske, där polisen mörkar allt som rör problem med flyktingarna. Polisens tidigare handhavande av exempelvis We are Sthlm-brottsligheten ökar denna risk.

Men den får också andra konsekvenser som långsiktigt kan vara allvarligare. Det verkar uppenbart att polisen i detta saknar den tillit till medborgarna generellt som är en nödvändig del av det starka, öppna och stabila samhället. Sekretess ska användas med mycket stor restriktivitet. Öppenhet är norm i alla lägen. Men just i detta fall, i den mest brännande politiska fråga som Sverige för närvarande har, agerar polisen i motsatt riktning.

Konsekvenserna av detta är oöverblickbara. Förhoppningsvis är det bara det undantag som bekräftar regeln, regeln om största möjliga öppenhet i alla möjliga situationer. Om det inte är det, om staten via sina myndigheter väljer att inte lita på sina medborgare, att undanhålla information utifrån olika oklara bedömningar är det allvarligare. Ska Socialstyrelsens statistik kring vårdsituationen rensas från allt som har med migration att göra? Ska Boverkets statistik göra detsamma? Vilka andra gruppers statistik ska generellt undanhållas media och allmänhet för att hantera en besvärlig politisk, eller annan, situation?

Som tur är menar Trägårdh att vår tillit är "seg" - värderingsförändringarna går långsamt. Men om man väljer att tro att de inte alls kommer att förändras, oavsett om vi är individer eller staten, är man sannolikt ute på tunn is.

Gårdagens asylpolitik fungerar inte längre

Ibland springer man på intressanta diskussioner på nätet. Som i går då jag av en händelse såg en tweet om ett Timbro-arrangemang. En diskussion mellan ledarskribenten Widar Andersson, professor Lars Trägårdh och Timbros Andreas Johansson Heinö om det nya Sverige.

Självklart låg de nya migrationsströmmarna som grund för diskussionen. Men titeln på arrangemanget var mer hämtad från de tankar Lars Trägårdh lanserat - behovet av ett nytt samhällskontrakt - till exempel här i GP. Jag rekommenderar dig som har en timme över att lyssna igenom länken.

Jag har flera gånger själv bloggat om behovet av en förnyelse av tankarna kring detta samhällskontrakt, på svensk socialdemokratiska uttytt: "Gör din plikt, kräv din rätt!". Men idag ska jag fördjupa mig i två andra frågor som dök upp på seminariet.

Lars Trägårdh är rätt tydlig i sin kritik av hur vi idag definierar de nationella avtal, överenskommelser och konventioner som styr migration och asyl. Gång efter gång pekar han på att det måste finnas en korrelation mellan det nationella politiska systemet och de internationella konventionerna som styr människors rätt till asyl. Man kan inte, säger i princip Trägårdh, spela bort den nationella demokratin på de internationella konventionernas altare.

Men det är det vi gör idag i Sverige. Det finns massor av förespråkare; ledarskribenter som Lars Ströman på Nerikes Allehanda eller Axel Voronov på Eskilstunakuriren, politiker som Jonas Sjöstedt eller Annie Lööf, experter på just asylfrågor som Viktor Banke eller Frida Johansson Metso, som hävdar just detta: De internationella konventionerna kring asyl tar över hela det nationella beslutsfattandet. Riksdag och regering har bara att acceptera och lösa frågan. Hur den ska lösas överlåter de däremot mer än gärna till just riksdag och regering.

Med det svenska system vi har, med en omedelbar åtkomst till stora delar eller hela den svenska välfärdsmodellen för i princip alla som vistas i landet, med eller utan uppehållstillstånd, skapar det risker för enorma utmaningar för det demokratiska systemet. Vår självbild är att vi har råd att hjälpa alla. Tiggarna ska få bostad och mat. De som vistas i landet utan rätt till asyl eller uppehåll ska få sjukvård och skola (och kanske socialbidrag till och med om inte Kammarrätten i Sundsvall ändrar Förvaltningsdomstolens beslut). I väntan på beslut, och framförallt när du fått beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, öppnar sig hela välfärdssektorn för dig.

Är det rimligt? Är det möjligt?

Förstår jag Trägårdh rätt så menar han att det sannolikt inte är så. Ett sådant system riskerar själva grundvalen för det nationella demokratiska system vi byggt under hundra år. Det system som genererat det som Trägårdh brukar beskriva som statsindividualism - att vi lämnar allt mer av välfärdsarbetet till staten, för att kunna förverkliga oss själva (kanske det som också innebär att vi är de lyckligaste(?) ensammaste människorna på jorden...). Om inte längre de nationella politikerna, i kommuner, landsting och i riksdagen, är förmögna att hantera en situation där välfärden ska fördelas till allt fler, utan att resurserna samtidigt ökar, kommer detta demokratiska system att ställas till svars. Och frågan är vad som händer. Om det samtidigt innebär att den homogena kultur som präglat Sverige (lyssna till Johansson Heinös inlägg om Herbert Tingsten citat från 1967 ca 56:30 in i programmet) förbyts i något annat ökar riskerna än mer.

I ena vågskålen kan alltså grunden för det demokratiska systemet ligga, om man väljer att tro på Trägårdh.

I den andra vågskålen ligger frågan om hur samhället kommer att se ut. Kommer vi att försaka den generella välfärden för att klara av en fortsatt stor invandring? Eller kommer välfärdssystemet att på något sätt ändå att klara av det? Är ett samhälle med mångfaldskultur en möjlighet, eller är det en återvändsgränd? Frågorna är många, svaren färre, men framförallt saknas ett tydligt vägval. Vart vill vi, vilka vägar ska vi i så fall vandra, och vad kommer det att kosta?

En av frågeställarna på slutet av seminariet var en advokat. Frågan handlar i huvudsak om just de internationella konventionernas stabilitet. Om vi ifrågasätter asylrätten, vilka andra internationella konventioner kommer i så fall att skaka?

Trägårdhs svar är intressant. Han pekar nämligen på den internationella affärsvärlden som skapat en i viss mån parallell juridisk ordning. Och där fungerar det betydligt bättre med att slita konflikter, än vad gäller asylfrågan.

Det leder in på den andra funderingen kring varför det ser ut som det gör. Och det handlar om den globalisering som inte rör varor, utan människor.

Hur kan det komma sig att det 2015 kom tiotusentals afghanska män och ungdomar till Sverige? Att vi ser hundratusentals eller miljoner människor söka sig från krig, fattigdom och elände i sina hemländer till fred, rikedom och välfärd i väst? Handlar det bara om krig?

Sannolikt inte. En stor del av förklaringarna ligger sannolikt, hur märkligt det än må låta, i ett ökat globalt välstånd. Den flykt som i går var omöjlig eftersom det vare sig fanns pengar eller transportresurser, är idag möjlig för många. Och om utvecklingen fortsätter kommer allt fler att omfattas av dessa möjligheter. Migrationen är här för att stanna...

Det är denna ekvation som det demokratiska systemet nu måste hantera. Och man kan inte göra det med gårdagens redskap. Asylpolitiken byggdes upp efter Andra världskriget med de förutsättningar som då fanns. Visst var flyktingströmmarna i Europa större då än nu. Men de var i huvudsak regionala, inomeuropeiska. Systemet skapades inte för en globaliserad migration.

Och kombinationen ovillkorlig rätt att få sin asylansökan prövad, asylrättens omfång, en globaliserad migration och den svenska välfärdsmodellen är sannolikt inte funktionell. Frågan är i hur många av de demokratiska migrationsmottagarländerna den är det.

Vi ser idag länder som hanterar denna situation olika. Vi har sett Sverige svänga 180 grader, från öppna gränser till identitetskontroller. Och vi ser de olika lägren i asylpolitiken bygga murar mellan varandra. De som hävdar att asylrätten och de internationella konventionerna är skrivna i sten, oförändringsbara och bara att hantera för den nationella demokratin. De som hävdar att den enda lösningen är att bygga högre murar, avbryta internationella samarbeten, begränsa och stänga in.

Men ingen av dessa vägar är framgångsrik.

Det Sverige, Europa, och världen, skulle behöva idag är politiska ledare som kunde ta i frågan kring migration på ett nytt sätt. Migration i en globaliserad värld, migration där välståndsspridningen gör det möjligt för fler att migrera, migration i en värld med krig och förföljelse, klimat- och miljöhot, ekonomisk ojämlikhet och ofärd, migration i en värld där människor både vill och kan flytta till jobb och framtid, och så vidare. Hur kommer ett sådant system att se ut? Hur påverkar det dagens konventioner, och i vilka fall måste de förkastas, omförhandlas, förnyas, förändras?

Det borde vara slut på tiden då den egna sanningen i asylfrågan är den enda sanningen, oavsett vilken sanning denna är. Det borde vara tid för samtal; lokalt, nationellt och internationellt.

Det hänger på den tråkiga chefen

Varför blir det som det blir? Gång efter gång?

Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.

Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?

Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.

Låt oss börja med risken:

Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.

När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i  Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...

Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.

Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.

Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.

Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.

En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.

Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.

Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.

I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?

Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.

Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.

För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.

Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?

Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.

En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!

Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.

Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.

Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.

Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.

Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.

Fredagskrönika

Just nu rullar nyheterna om Kommunalskandalen fram på media. Amplituden växer. Fler människor dras in. Det är inte bara facket, utan även det socialdemokratiska partiet som skakar. Utrikesministern har fått en lägenhet och skyller på Kommunals ordförande. Statsministern vet inte om han vill kalla det hela pampfasoner. Aftonbladets Karin Pettersson menar i SVT att det är samma normativa problem som direktörernas SCA.

På Facebook läser jag ett inlägg från en av sossarnas kärnrepresentanter. Han skriver så här:

"Jag tror på något sätt att beteendet hänger ihop med vårt mänskliga DNA ! Enda sedan vi var jägarfolk, så motiverades fördelningen av bytet med att den som fångat bytet skulle få en större andel av köttet! Uppträdandet i dag hos den moderna människan motiveras - som i fallet kommunal - med "jag har offrat så mycket av min fritid , oavlönat för ert bästa -" att jag kan motivera mitt samvete till att få privata förmåner . Det samma gäller direktörer, bankdirektören mfl i dagens samhälle."

Med detta som bas ska jag försöka spana lite in i framtiden. Men som alltid börja i det förflutna och i det personliga.

Den senaste tiden har det pratats mer om kultur än på länge. Frågeställningarna har mest rört mäns relationer till kvinnor, alltifrån tafsande till våldtäkter, och om det kan ha kulturella förtecken. Finns det förklaringsmodeller i att människor kommer från olika kulturer, med olika normativa system, byggt på religion, filosofi eller tradition? Svaren har varit olika. Men efter några dagar verkar det finnas en samsyn i att samhällskultur visst spelar roll. Frågan är mer hur mycket.

Samhällskultur är ett svårt begrepp. Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget en samhällskultur? Eller är det bara ett sätt att försöka göra sina egna individuella tolkningar till ram för vad man vill eller önskar att samhället stod för? Rätt ofta i mina diskussioner med liberaler nuförtiden får jag ett svar som är ungefär så:

Det finns väl ingen gemensam kultur. Kan du visa på vilka gemensamma värden Sverige har? Du har fastnat i SDs retorik om du tror att det finns en speciell svensk kultur!

Och underförstått: Jag har i alla fall inte samma (konservativa) värderingar som du!!!

Men när jag försöker peka på sådant som jag tror är en del av den svenska kulturen; människovärde, demokrati, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare går det att föra en fortsatt diskussion. För nationell kultur handlar inte om knätofs och sill, inte enbart, utan om betydligt mer allvarliga saker.

Jag tror inte att det finns en gemensam svensk syn på demokratins innehåll. Fråga hundra människor och du får hundra olika svar. Men svaren är nyanser av ungefär samma färg. På samma sätt är det med de andra frågorna. Vi kan ha olika syn på uttaget av föräldraförsäkringen, men ungefär samma syn på vad jämställdhet ändå är.

Jag menar att det inte bara finns ett egenvärde i att vi målar kulturen i ungefär samma färg, men med olika nyanser. Jag hävdar att det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop och kunna växa. Men frågan är vilken kultursyn som kommer att råda i framtiden.

Jag ska ta två övertydliga exempel. Det ena är drygt 100 år gammalt, det andra från nutiden.

För 100 år sedan var min morfar en fattig tonåring. Hans far hade dött tio år tidigare och hans mor klarade sig tack vare stöd från bygdens baptistförsamling. I den miljön var det sannolikt inte lätt att bryta sig ut. Men morfar ville mer. Han köpt sig en bok "Etikett och god ton" och började öva på hur man skulle bete sig i den fina världen. I köket tränade han och bästa vännen på att mötas på stan, hälsa med hatten i rätt hand, vandra med käpp, öppna dörrar åt kvinnor, dra ut stolen åt bordsdamen, konversera.

Trots att han aldrig var socialdemokrat, var morfar sinnebilden för den tidens arbetarrörelse. Den som ville lyfta arbetarklassen in i överklassens fina salonger. Det var med utbildning och bildning arbetarklassen skulle stärkas. Tillsammans med de övriga folkrörelserna; frikyrkan, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, gick arbetarrörelsen på ett spår mot en ny samhällskultur. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den. Men det fanns en linje i politik och arbete som var grunden för samhällsprojektet.

Min morfar lyckades. Han startade inom handeln och avslutade sin yrkesbana som ICA-handlare och som Hakon Svenssons kamrat i styrelsen för ICA Hakon. Under hela sitt liv höll han de kunskaper han lärde sig som ung högt. Jag har aldrig mött någon artigare man, aldrig sett någon som höll den samhällskulturen högre, oavsett var i hierarkierna han befann sig.

En del av morfars kultur hade sin grund i religionen. Frikyrkans strikta syn på ont och gott spelade roll. Ibland gick det överstyr, som när syndakatalogen blev för strikt. Men det fanns alltid ett korrektiv: Ingen människa är eller blir rättfärdig av sig själv. Vi är alla fattiga syndare, som enbart blir frälsta genom Guds nåd. Och tio Guds bud fanns med: Hedra din fader och din moder. Ha inte begär till din nästas hus, hustru eller något som tillhör honom. Och så vidare.

Morfars sätt att leva var övertydligt. Kristendomen låg till grund för hans livsstil som låg till grund för hans arbete och samhällsengagemang för fattiga både hemma och i världen. Men den nyans han målade 1900-talets kultur med, var ändå i samma färgskala som samhället i övrigt. Från arbetarklass till överklass fanns en samsyn. Den omfattade inte alla. Den var inte lika för alla. Alla visste inte om den, eller ville inte vara med. Men det fanns en linje: Lyft arbetarklassen in i överklassens fina salonger.

Jag läste häromåret om att det var fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarutbildningarna i Sverige. Det var fler som ville synas i TV för att få bo på ett hotell, äta, supa, ligga men framförallt på alla sätt vinna tävlingen och pengarna. Det gäller att skapa rätt pakter med rätt personer, för att nästa dag svika på rätt sätt. Det är bara du som gäller. Andra människor är bara redskap för dig. Kunskap, utbildning och bildning är meningslöst. Det gäller att synas.

Paradise Hotel är bara en i raden av liknande program. I Sverige började det väl med Robinson, ett annat program men med samma tanke: Använd andra människor för att vinna själv. Det är du som gäller. Bara den som syns finns.

Eftersom programidén lever kvar och förmeras lär den ha såväl tittare som annonsörer. Och den speglar en helt annan kultursyn än den som fanns för 100 år sedan.

Rätt ofta är vi bekymrade över resultaten i skolan. Varför sjunker de? Beroende på politisk hemvist kan man hitta olika syndabockar. Men kanske det inte ens är skolans fel. Om det inte finns en underliggande kultursyn som i alla lägen hävdar att utbildning och bildning är grundläggande för samhället riskerar varenda åtgärd som skolan tar att enbart bli ett mer eller mindre kraftfullt slag i luften.

Det kan tyckas som om detta enbart rör de som tidigare skulle sagts tillhöra arbetarklassen. Men är det så enkelt? Har inte skillnaden i kultursyn också påverkat överklassen? Hur många är det idag som menar att överklassens salonger är de fina salongerna, där kulturen är på ett högre plan? Är det inte i själva verket så att också överklassens "finhet" mer har kommit att handla om att vinna allt själv, där andra människor bara är redskap för egots vilja att synas och därmed vinna? Det är samma spel, bara på olika nivåer, med olika redskap och olika stora ekonomiska resurser...

Håller vi på att tappa den kultursyn som gjorde det möjligt för Sverige, liksom för Europa och USA, att ta språnget från den tidiga industrialismens fattigdom till den rika väsvärldens överflöd? Innebär de excesser vi ser, från direktörernas ohemula lönesättning till Kommunals trixande, att något håller på att gå förlorat? Var finns visionen om att lyfta dagens arbetarklass in i, inte Paradise Hotel, utan in i kulturens fina salonger? Vågar man ens säga att det ska finnas fina salonger utan att bli anklagad för att vara en konservativ relikt utan fotfäste i dagens samhälle?

Visst - skandaler har inträffat förut. De rika har alltid berikat sig. Normer inom organisationer kan förfalla. Men är det något annat som håller på att inträffa?

Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i Expressen. Ämnet var annorlunda. Men innehållet parallellt. Egentligen handlar det om vilket normsystem, vilken samhällskultur, som definierar Sverige och Europa. Och vad som riskeras om det faller, utan att något annat klarar av att ta vid.

Hur lång tid tar det (för oss sekulära) att avkristna Europa? Och vad blir följderna? Den frågan borde såväl direktörer som politiker och fackförbundsledare tänka över. Det borde vi förresten göra allesammans.

Egots konsekvenser

Är vi ensamma skepp på en öde ocean? Fria att färdas åt det håll vi vill utan att bekymra oss om någon annan?

Erik Gandinis film "The Swedish Theory of Love" har premiär dagarna före riksdagen fattar beslut om att ensamstående kvinnor ska ha rätt att få så kallad assisterad befruktning. Det är som en tanke. Riksdagens beslut är ett naturligt steg på den väg Gandini hävdar inleddes med Olof Palmes politik på 1970-talet. En socialistisk individualism - en frigörelse av kvinnan från familjen - där jämställdheten var i fokus.

Det har fått konsekvenser. Amanda Björkman beskriver det översiktligt i DN. Sverige sticker också i detta avseende ut från hur världen i övrigt ser ut. Ensamheten blir allt mer norm. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sannolikt fanns det inte i beslutsfattarnas tanke att utvecklingen skulle se ut så här när de för drygt 40 år sedan fattade sitt beslut. Men som så ofta vill, orkar eller klarar inte människor av att lyfta blicken från detalj till helhet, och än mindre från dagen till morgondagen. Det blir också allt tydligare att dagens situation kombineras med ett vuxenrättighetsperspektiv. Det gäller att hamna rätt i kraven från olika individer, att staten ska lösa deras situation och möta deras krav. Den vuxnes ego och den vuxna individens krav på behovstillfredsställelse blir norm. De långsiktiga konsekvenserna för samhälle, samhällskultur, normer, etik och moralsyn undertrycks.

Jag upplevs av vissa som stockkonservativ. Det finns ytligt sett skäl för det. Jag har varit negativ till allt från samkönade äktenskap till adoptionsrätt för såväl samkönade som ensamstående. Det är inte en gång jag anklagats för att vara homofob.

Men - jag har aldrig brytt mig om en människas sexuella läggning. Det är en icke-fråga för mig. Vad människor gör mellan lakanen, med vem eller vilka, är en fråga mellan människorna och, om man så tror, mellan henne och Gud.

Men när staten kommer in så måste man lyfta blicken. Och man måste fundera över vad den statliga inblandningen får för långsiktiga konsekvenser. Det är extra viktigt idag. Skälet: Det finns inte längre något tydligt alternativ normativt centrum. Staten är både stat och kyrka. Eller snarare kyrkan har i mycket lämnat sin normativa roll och accepterat att staten vet bäst även här.

Ett typexempel är SMER - statens medicinsk-etiska råd - som kommer med yttranden kring frågor som exempelvis assisterad befruktning för ensamstående. Det är intressant att läsa Barbro Westerholms, min partikamrat och medlem i SMER, inlägg på facebook. Barbro Westerholm skriver:

Att beslutet blev ja beror mycket på att Statens medicinsk etiska råd där jag är medlem, gjorde en grundlig genomgång av frågan. Vi anlitade barnläkare, barnpsykologer, gynekologer och djupdök i litteraturen. Resultat - de här barnen är så önskade och har de utöver sin mamma ett bra socialt nätverk så har de det bra.

Det är ett övertydligt exempel på när beslutsfattare inte lyfter blicken tillräckligt. Frågan blir enbart hur de barn som kommer till genom assisterad befruktning kommer att må. Svaret blir, inte oväntat, att de flesta är önskade och kommer att må bra.

Men kanske är det inte dessa barn som drabbas. När barn blir en vuxenrättighet, rättigheten till barn blir en vuxenrättighet, kan det få andra konsekvenser. Jag har skrivit om det förr. Om man har rätt TILL barn, har man då också rätt FRÅN barn? Och om det i detta läge enbart handlar om barn - innebär det i morgon att man har rätt TILL en annan vuxen individ (eller gör vi liberaler skillnad på värdet och värdigheten hos den vuxna individen och hos barnet?) men också rätt FRÅN en annan vuxen individ?

Och här landar vi åter hos Gandini. Svenskar är månne redan världens ensammaste människor. Och nu kan vi bli än ensammare. En mor och en far är inte längre en nödvändighet för barnaskapet. Staten menar nu än mer (det började redan med rätt till adoptioner, dels samkönade- men framförallt ensamstående-) att barnens rätt till en mor och en far är underordnad de vuxnas krav på och behov av att få barn. Vad får det för konsekvenser?

Jag vet inte. Men det jag vet är att jag inte hört någon ens fundera över dessa konsekvenser. Inte någon politiker. Inte någon filosof. Inte någon teolog. Det närmaste jag hittills kommit är prästen, teologen och skribenten Annika Borgs recension av Gandinis film i Barometern. I en rätt negativ recension avslutar hon med meningarna:

Individualism är ett tveeggat svärd. Den har skapat frihet och välstånd, men kan även invagga människor i den falska föreställningen att vi inte är beroende av varandra. Det är ett viktigt tema att borra i.

Det borrandet borde gjorts tidigare. Men det är aldrig för sent att börja.

För medan svenskarna allt mer frigör sig från behovet av andra människor, ökar behovet av en stat som tar medmänniskans roll, i allt från barnafödande till vård i livets slut. Och det borde vi fundera över vad det innebär. För människans värde och värdighet.

Allt medan ytterligare ett antal begravningar enbart bevistas av den tjänstgörande prästen...

Svenska språket, svensk kultur

Jag lyssnar på partiledardebatten. Fortfarande är migrationen en av huvudpunkterna. Men det pågår ytterligare ett skifte. Från migration till integration. Det kan tydliggöras i replikskiftet mellan Jimmie Åkesson och Jan Björklund efter den förstes anförande.

Det är uppenbart att Åkesson är på sin mammas gata. Den misslyckade migrationspolitiken följs upp av en brottslighet som dels bär kulturella signaturer, dels undertrycks av polis och media. Det är som om SD själva regisserat utvecklingen. Och Åkesson kan både prata om migrationen och värdet av att stå upp för den nationella svenska identiteten och kulturen. Integration är enligt Åkesson inte bara jobb eller studier. Integration handlar om att förstå och acceptera den svenska kulturen.

Åkesson är skicklig. Till skillnad från de flesta andra partiledarna (hittills - klockan är 11.30 och alla har inte talat än) talar han inte till riksdagens ledamöter utan till de utanför. Och han har en tydlig linje i sitt sätt att tala - han beskriver ett annat samhälle, en annans samhällsbild - som står i motsats till det samhälle som de andra partierna skapat.

Jag har bloggat om detta tidigare, den brist på berättelse och de brister på alternativa bilder för det framtida samhället som alla partier utom SD har.

Men när Jan Björklund ställer sin enkla fråga skulle det kunna vara början på ett alternativ. Björklunds fråga var ungefär så här:

Svenska språket är nyckeln till integration. Men ni sparar på svenskundervisningen för invandrare. Hur kan det leda till bättre integration?

Åkesson svarar skickligt att om deras politik fått gälla hade färre kommit och pengarna räckt till mer och bättre. Och det handlar inte bara om svenska språket. Den svenska kulturen måste också värnas och läras ut.

På detta replikerar Björklund delvis accepterande. Integration är inte bara jobb. Och där kunde Björklund fortsatt. Men det gjorde han inte. Det var synd.

Vi befinner oss just nu i ett skede där diskussionen går hög om det finns ett egenvärde i den svenska kulturen, i synnerhet när det gäller jämställdheten och synen på såväl mannens som kvinnans frihet och ansvar. Är alla män, oavsett kulturell bakgrund, lika usla eller spelar olika kulturer, religioner, normativ någon roll? Hur ska Sverige reagera på kraven på att det är kvinnans ansvar att se till så att inte män förgriper sig på henne? Finns det gränser för kvinnans frihet? Och har männen enbart ett individuellt eller faktiskt ett kollektivt ansvar? Några av de frågor som ställs och som fått olika svar.

Det finns en risk att en framtida politisk skiljelinje kommer att gå mellan de(t) parti(er) som säger att det finns ett egenvärde i svensk kulturell identitet och de partier som inte talar i de termerna.  Risken är uppenbar att SD kommer att vara mer eller mindre ensamt på den ena sidan. Och risken att misslyckandet med migrationspolitiken och migrationsdebatten upprepas är lika uppenbar.

Det är ju rasistiskt att prata om en speciell svensk identitet, en svensk kultur, ett svenskt normativ. Vår kultur är väl inte bättre än någon annans.

Denna kulturrelativism är bekymmersam. Är svensk syn på jämställdhet bättre eller sämre än saudiarabisk? Är svensk syn på yttrandefrihet bättre eller sämre än rysk? Är svensk syn på demokrati bättre eller sämre än kinesisk? Är svensk religionsfrihet bättre eller sämre än iransk?

Svensk kulturell identitet handlar inte bara om knätofs, sill och midsommarstänger, om den ens gör det på marginalen. Men när den politiska diskussionen förs är det som om värnandet av de framgångar vi vunnit nationellt inte kan lyftas, eftersom det riskerar att späda på den nationalism som SD företräder.

Det är illa.

Inte minst för en liberal borde det vara självklart att stå upp för de vinster det nationella demokratiska systemet och den nationella politiken gjort. Vi måste vara stolta över det samhälle vi byggt, med tydliga socialliberala nyanser. Vi måste vara så stolta att vi säger att vi kommer att värna de vinsterna, mot attacker från de som vill annorlunda, oavsett om attackerna kommer från olika politiska ideologier, religiösa företrädare eller kulturella yttringar.

Det fröet bar Jan Björklunds lilla replikskifte inom sig. Kanske han förmår utveckla det. Det vore bra. För då kunde två integrationssyner stå mot varandra i valet 2018.

Dels den exkluderande SD-varianten. Den som helst vill stänga alla gränser för att skydda det genuint svenska (det där som egentligen inte finns).

Dels den inkluderande liberala varianten. Den som säger att vi vill skapa ett öppet samhälle, där migration är en självklarhet. Men där kraven på att du ska lära dig inte bara kunskaper för jobb utan kunskaper om den svenska kulturella identiteten; om vår syn på människovärde, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet, yttrandefrihet och så vidare är självklara.

Den diskussionen borde vi inlett för länge sedan. Den diskussionen måste vi ta idag.

Godhetens bristande normativ, del 2

Visst är det en märklig rubrik... Vad betyder den egentligen? Det är det jag ska försöka bena i lite idag.

Är vi bara individer, egon med både centrum och periferi i och kring oss själva? Ensamma skepp på öde oceaner, ansvariga bara för oss själva, opåverkbara av omvärld och andra?

Det hänger inte ihop. Synen på inte bara männen, utan på människan.

Å ena sidan hävdar rätt många att det är själva kromosomuppsättningen som spelar roll. Det är XY-kombinationen som gör oss män om inte kollektivt skyldiga så i vart fall kollektivt ansvariga för de brott män begår. Artiklarna om att händelserna i Köln, Kalmar, Stockholm med flera städer beror på manligheten och inte på kulturella, etniska, religiösa eller moraliska skillnader är legio. Män över hela världen delar samma syn på andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Grupptillhörigheten är allt.

Men å andra sidan - det är fel att diskutera grupptillhörighet, eftersom ansvaret är individuellt. Man ska inte peka ut förövarna. Tillhörighet till arabiska grupperingar, muslimska värderingar eller andra sammanslutningar är en felaktig modell att bedöma brottslingarna. Det är individerna som är skyldiga. Deras grupptillhörighet är i bästa/sämsta fall en oacceptabel förklaringsmodell alternativt en rasistiskt grundad åsikt.

Debatten kring det individuella ansvaret kontra grupptillhörighetens förklaringsmodeller är inte ny. Jag ramlade över en några år gammal artikel från Peter Santesson som visar detta. Santesson gör som så ofta en intressant genomgång av problemen med att måla världen i svart eller vitt. Hans analys är att kultur spelar en roll, men frågan är hur stor den är.

De första artiklarna efter dåden i Köln och Kalmar verkade mest peka på det manliga ansvaret, oavsett kulturell bakgrund. Efter det har bilden nyanserats. Idag skriver Adam Cwejman i GP en intressant ledare som pekar på detta. Kulturell tillhörighet spelar roll. Jag delar den åsikten.

Men det räcker inte. Vare sig man hävdar att själva mannen är problemet, eller att det är den kulturella manliga identiteten, så måste man också fundera över vilka lösningar som finns, och vilka problem att finna rimliga lösningar som existerar. Och där riskerar Sverige att få problem.

Sverige är inte centrum i världen. Inte geografiskt och absolut inte värderingsmässigt. Jag har i en tidigare blogg visat på hur World Values Survey loggar in svenskar som de mest sekulära och mest självförverkligande människorna på jorden. Så här ser grafen ut:

Sverige befinner sig längst upp till höger. I den tidigare bloggen resonerade jag lite om vårt sätt att se på grafer kan skapa problem. Ett läge högt upp och långt till höger är normalt en bättre position än övriga. Man skulle kunna tro att rörelsen hela tiden går från origo och uppåt - utåt. Men ser alla människor samma graf?

Det kan finnas ett problem med att vara längst ut / längst bort / längst fram i utvecklingen. Speciellt om man inte har den självbilden. Sätter man sig själv som centrum, om man själv har de rätta lösningarna, om man tror att alla andra egentligen strävar efter att bli som en själv, får det konsekvenser både hur man ser på andra människor och vilka åtgärder man kan föreslå för att lösa specifika problem.

Tror vi att alla människor egentligen vill vara svenskar, att vår syn på självförverkligande och sekularitet är en självklar utvecklingsfas, att vi är de högst stående av alla världens människor så spelar det roll för hur vi ser på dem som inte har samma värderingar. Men det får också konsekvenser för oss själva och hela samhället.

Vilka normer är det som gäller i Sverige? I flera bloggar har jag beskrivit min syn på den bristande normativitet som finns i landet. Det är normkritiken i sig som är den enda normen. Jag brukar hävda att den normkritik som i sig kan vara tänkt att vara god - ingen ska begränsas av gällande normativ - i sig bär fröet till en normupplösning eller en normlöshet som riskerar även det goda själva normkritiken kan stå för.

Det blir än tydligare i den nuvarande diskussionen.

Tänk om båda de sidor som jag pekade på i inledningen har rätt. Tänk om det är ett problem med manligheten - att vi män (och människor) är mer fasta i de biologiska låsningarna våra kön ger oss än vad vi kanske önskar. Att män faktiskt mer är djur (som vi beskrevs som för några år sedan i en liknande debatt) utifrån ett negativt synsätt.

Om det är så - vilka lösningar har det svenska samhället på en sådan syn? Normkritik? Spelar det någon roll? Eller ökar det risken än mer att män faktiskt väljer fel? Borde vi istället bejaka de biologiska skillnaderna, och skapa ett positivt normativ kring manligheten som faktiskt bygger på att män just är män med de positiva och negativa konsekvenser det kan få?

Och tänk om det inte i huvudsak är de kulturella skillnaderna som är avgörande. Att gruppen i sig inte spelar roll. Att ansvaret alltid är individuellt. Vad har vi för lösningar då? Normkritik? Måste inte normkritiken lyftas till gruppnivå för att bli relevant? Även om den fokuserar på individen använder den gruppen som bas. Det är frigörelsen från det manliga respektive det kvinnliga normativet, som spelar roll. Men vad ersätts det med? Alldeles för ofta landar de normkritiska förespråkarna i en  pseudoreligiös filosofisk diskussion med den skillnaden att gud ersatts av upplevd könstillhörighet. Frigör dig från könet och bli sann...

Kanske är det vägen även om jag är mer än tveksam. Men jag är övertygad om att det inte är en kortsiktigt effektiv lösning. Tron att en diskussion om ett normkritiskt förhållningssätt ens är att tala med samma språk som de man önskar omvända är orimligt.

Det finns ett behov av ett tydligare normativ kring vad vi menar vara ett gott samhälle. Det handlar inte om att en gång för alla definiera godheten. Men det handlar om att skapa stabila spelregler för hur man bör förhålla sig till andra, till samhället och till makt och ansvar. Om vi inte längre ska agera som Bonus Pater Familias för att man inte längre får definiera manlighet på det sättet, hur ska vi då agera?

Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.