Äldre mår bättre

Det finns så många motstridiga tendenser i dagens samhälle. Heterogenitet är bara förnamnet. Frågan är vad det gemensamma samhällsbygget är på väg när alla individer bara har sin egen väg som såväl medel som mål.

Jag har lovat att blogga lite mer om detta, men mina dagar fylls mest av stängsel denna våta höst. Och jag är tacksam för det. Några hundra stängselstolpar ska ner i backen, och ju mjukare den är, desto lättare är det. Nu fattas bara 300 meter, eller runt 50 stolpar innan denna del av rovdjurssäkrandet är klart. Då blir det lite enklare att få tid med annat - som bloggen.

Men jag gör ändå ett mellanspel idag.

På flera mediasidor har det idag berättats om att unga mår allt sämre. Det är bekymmersamt. Frågan är varför. Man pekar på trycket från skola och arbetsmarknad, på att osäkerheten kring vilket jobb man ska ha är skrämmande. Det finns säkert sådana delar i förklaringsmodellen.

Själv tror jag på en annan faktor - normlösheten. Vi lever i ett samhälle där normer ska ifrågasättas. Inte ens det kön du fötts in i duger. Hela ditt jag ska ifrågasättas ifrån alla möjliga vinklar och sedan ska du komma ut som en hel människa.

Men det fungerar inte så för alla. Säkert klarar de starka en sådan process. Men för oss andra - vad finns kvar?

Normer kan vara kvävande, nedtryckande, konserverande. Men de är också de varptrådar som bär upp samhällsväven. Och speciellt viktiga är de för de människor som inte är säkra, starka, trygga. Det finns en trygghet i att luta sig tillbaka mot de andra tänkt, sagt och gjort. Det finns en trygghet i att veta att strukturer bär och stödjer. Normerna kan vara sådana. Och då handlar det inte bara om samhällsnormer, utan om normer för dig som individ, person.

En sak som talar för att denna analys har en viss bäring, är den andra delen av dagens nyhet kring hälsan. Den att äldre mår bättre.

Det finns rent fysiska skäl för att äldre mår bättre: Hälsoläget har förbättrats. Vi är antingen friskare för att vi levt hälsosammare. Eller så är vi kryare för att medicinvetenskapen har skapat förutsättningar att hålla oss krya.

Men medicinutvecklingen hjälper också de unga. Och den psykosociala pressen på äldre borde vara minst lika hög som hos yngre. Frågorna minst lika livsavgörande: Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Räcker pensionen? Hur sjuk är jag egentligen? Varför diskrimineras jag bara för att jag blivit gammal? Tar jag tillräckligt ansvar för make, maka, barn, barnbarn och barnbarnsbarn? När kommer döden?

Ändå upplever sig äldre må bättre. Denna trend är inte ny. Tidigare i år kunde vi läsa om att 65+are mådde allt bättre. Kanske är det så att just denna tid är den bästa i livet.

Och varför är den det?

Kanske är det för att det normativa skedet i livet är genomgånget. Man har sina normer, man är trygg i sin normativitet. Man har sina rötter i ett samhälle där normer inte var något ont, utan ibland till och med något uppbyggeligt. Och man har haft ett liv där man kontinuerligt har kunnat pröva, ifrågasätta och bekräfta normer utifrån sin egen agenda, inte utifrån ett politiskt tryck.

Det finns mycket som talar för att den åldrande befolkningens inflytande på samhället både bör och kommer att öka. Det är bra. En 100-åring har vartenda år av sitt liv inom sig, kan se helheter och skeenden utifrån ett eget upplevelseperspektiv och har förhoppningsvis burit med sig kunskaper och erfarenheter som gjort henne visare. Är hon dessutom grundad i ett normativt förhållningssätt, med normer som både styr samhälle och människa mot humanitet, öppenhet, solidaritet och rättfärdighet - då kommer hon att kunna betyda mycket.

Men då måste vår syn på den gamla människan förändras. SPF visade i en undersökning i våras att i princip alla arbetsgivare, oavsett sektor, föredrar yngre medarbetare framför äldre. På samma sätt är det i politiken. Den synen måste förändras. Det måste handla om kompetens och personliga egenskaper, inte om år eller om håret är grått eller brunt för att man ska anses anställningsbar.

Därför kan man glädja sig åt en annan av dagens nyheter. Carl Bildt, Sveriges förre utrikesminister, har fått nytt jobb. Han är född 1949 och nybliven folkpensionär. Men utifrån sin unika kompetens ska han nu arbeta för att minimera riskerna för väpnade internationella kriser i stiftelsen Crisis Group.

Carl Bildt är unik, en fantastisk utrikesminister. Men vi är alla unika, med unika kompetenser inom just vårt område. Det är dags att inse att åldrandet skapar fördelar för fler.

Media: SR, DN2, EX

En predikan om evigheten

-->

Men är evigheten verkligen relevant?

Jag slötittar på ett av alla de där reklammailen som dimper ner i datorn. Denna gång från en av de rätt många tidningar som finns hemma. I första hand tänkte jag överhuvudtaget inte på texten. Men efter ett tag var jag tvungen att läsa den igen. Så här stod det:

Kyrkogårdsexperten: Därför firar vi Allhelgona helg

Har du koll på Allhelgona, Alla helgons dag, Alla själars dag och Halloween? Lantlivs byggnadsvårds- och kyrkogårdsexpert Hedvig Bellberg reder ut begreppen och tipsar om stämningsfulla kyrkogårdar i Allhelgonahelgen.

Först var det nästan lite roligt. Jag hade inte en aning om att det fanns ”kyrkogårdsexperter”. Men sedan fick hela artikeln en annan betydelse för mig. Och en annan insikt slog mig.

Jag ska snart komma dit. Men låt mig ta en liten omväg.

Visst är det irriterande att folk är så annorlunda. Tänk på alla som kommer hit från andra länder, tar med sig andra kulturer och annorlunda tankesätt. Tänk om de ändå kunde anpassa sig till oss svenskar, vi som står i världens mitt, vi som på något sätt ändå är de normalaste i världen.

Rätt många av oss har den bilden av verkligheten. Vi är i mitten, de andra på olika avstånd från oss. Men är den bilden av verkligheten sann?

Svaret är naturligtvis nej – annars hade det inte fått plats i denna predikan. Svenskarna är sannerligen inte de normalaste i världen. Snarare är vi avvikarna, de ovanliga, de som står utanför.

I en undersökning som presenterades för någon vecka sedan beskrevs världen. Och det visar sig att vi sticker ut mest av alla. Vi tror på den goda staten och att överheten alltid vill väl. Vi är otroligt individualistiska, kanske rent av egocentrerade. Och vi tror absolut inte på någon gud eller de dogmer som följer med religionen.

Och vår bild av världen är att detta är det normala. Men i verkligheten är det tvärsom. I resten av världen är inte staten det absolut goda. Individualismen är inte normen, utan möjligen ett komplement till andra gemenskaper som familjen, gruppen, församlingen, den kulturella identiteten. Och där utanför tror man på alla möjliga gudar. Offentligt. Och det är inget konstigt med det.

Om man skulle göra en graf över hur världen ser ut, och på den ena skalan sätta hur sekulärt samhället är, och på den andra tro på staten och individualism, så skulle resten av världen finnas här. Medan Sverige och svenskarna skulle vara här uppe. Eller kanske här nere, beroende på hur man ser det. Bilder spelar roll för vad vi ser som positivt och negativt.

Religionen här är sällan offentlig, och framförallt känns det knappast rimligt för rätt många människor att berätta att de både tror på Gud och på hans möjligheter att verka. Vem vill verka dum nog att tro på jungfrufödsel, underverk, uppståndelsen eller ett paradis?

Nej – religionen ska förpassas till det privata. För vem bryr sig om vad du gör bakom de stängda dörrarna i ditt hem?

Och så blir det kyrkogårdsexperten som får uttala sig om helgdagarna. Inte prästen eller pastorn. Inte teologen eller lärjungen. Utan kyrkogårdsexperten som berättar om vilka kyrkogårdar som är mest stämningsfulla att besöka.

För mig blir detta ännu en bild av det nya samhället. Det där tron inte längre finns som en naturlig del av samhället, eller där den mest blir reducerad till en ”stämningsfull ritual” att avnjuta i lagom doser vid behov.

Vår bild av samhället är möjligen fortfarande den att kristendomen, dess eventuella dogmer, den kristna etiken och moralen är det som formar samhället. Men om vi inte redan är där, så står vi i vart fall på gränsen till det postkristna samhället. Ett samhälle som söker sina grunder i helt andra läror och i helt andra identiteter än de vi tror.

Och hur är det med kyrkan och församlingen? Vad gör vi bakom våra stängda dörrar? Vågar vi tro? Vågar vi bejaka den dårskap som Bibeln beskriver? Jungfrufödsel? Underverk? Paradiset?

Eller är vi lite till mans bekymrade över hur det skulle tas emot? Vi måste ju ändå tänka på vår ställning i samhället. Tänk om någon därutanför skulle få veta vad jag verkligen tror på. Hur skulle de reagera?

Nej – då är det bättre att antingen vara avvaktande i tron på denna dårskap. Eller så teoretisera den till oigenkännlighet.

Så vi avvaktar. Låter tron vara ett komplement till den verkliga verkligheten därutanför. Låter tron anpassa sig till det som samhället kan acceptera. Ibland till och med kanske känner det som rätt skönt att gå till kyrkan för den stämningsfullhet som omger de välbekanta ritualerna.

Eller så teoretiserar vi. Låter den personliga guden bli en metafor för något annat. Jesus blir inte heller viktig som person, hans födsel, död och uppståndelse ska förstås i ett annat ljus, som en beskrivning av det ogripbara. Och Bibelns innehåll måste ständigt omtolkas i varje minsta beståndsdel, där det nya sättet att tolka alltid är det rätta, där själva omprövningen blir viktigare än innehållet. Bibeln ifrågasätts. Omtolkningarna gör det inte.

Jag ser det. Jag är en del av det. Ibland, när jag var en mer offentlig person än idag, funderade jag på hur jag skulle svara om en journalist frågade mig om jag trodde på under. Om jag skulle våga säga som det är: Ja – jag tror. Jag tror på en personlig Gud. Jag tror på hans son som avlades av helig Ande, som dog och som uppstod och som också gett mig, fattig syndare, en väg till ett evigt liv. Jag tror, inte för att jag vet eller kan förklara, utan snarare för att jag inte vet och inte kan förklara. Jag tror för att någon hela tiden knackar på den dörren hos mig. När jag mår bra och när jag mår sämre. När jag är glad och när jag är ledsen. När jag är ensam i skogen med hunden och fåren och när jag möter människor, i kyrkan och utanför.

Någon gång har jag både tänkt och sagt att om man nu tror på en Gud som skapat hela universum och allt där utanför, så är väl en jungfrufödsel eller ett underverk ingenting märkvärdigt.

Men ändå är det just det. Märkvärdigt. Och ofattbart.

Och det är likadant med evigheten. Ingen av oss vet med säkerhet vad som händer efter döden. En del av oss närmar oss den med oro. Andra med förnöjsamhet. En del dör mitt i livet, utan att vara färdiga. Andra får dö, mätta av liv och år. Men oavsett hur vi dör, vet ingen av oss vad som väntar.

Det är ofattbart. Och märkvärdigt.

Jag fascineras av det oändliga. Vad finns bortom den yttersta galaxen? Vad finns innanför den minsta partikeln? Vad fanns före universums skapelse? När tar tiden slut? Var börjar evigheten?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

Men i denna okunskap, som en brygga mellan mitt begränsade vetande och det oändliga obeskrivna, står Gud som en oförklarlig förklaring. Han som är bortom tid och rum. Han som är oändlig, både uppåt, utåt, neråt och inåt. Han som finns överallt och ingenstans. Han som är oändligt mäktig, och samtidigt så personligt nära att han dog för din och min skull.

Och i det perspektivet ser jag också evigheten.

Tron på evigheten, hoppet om ett evigt liv, är något för min tro och mina tvivel att ta spjärn emot. Kan jag tro på en Gud som lovat oss ett evigt liv? Kan jag lämna innehållet i detta eviga liv i hans händer, inte försöka beskriva det obeskrivbara? Kan jag hoppas på det som de flesta bara tar för ytterligare en religiös dårskap?

Det är ett val vi får göra. Att tro eller att inte tro. På Gud. På hans oändliga makt. På hans personliga tilltal. På det eviga livet.

Och jag försöker välja att tro, mitt i alla mina tvivel, med insikt om att detta inte är någon ny företeelse.

Visst kan det icke-religiösa samhället träda fram i all sin klarhet, när kyrkogårdsexperten får berätta om de stämningsfulla helgdagarna och vilka kyrkogårdar man ska besöka för att hamna i rätt sinnesstämning. Visst kan vi tro att vi står i en ny situation, där vår tro och Guds vägar för första gången är ifrågasatta.

Men inte heller detta är något nytt. Och Gud har, som vanligt, insett våra bekymmer. Som när Paulus skriver: Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Budskapet är tydligt: Någon har gått före. Någon har kämpat, som du.

Det kommer alltid att finnas ett mellanrum mellan trons sanningar, och samhällets vetande. Det kommer alltid att finnas en spänning i att våga gå trons väg, trots att det får konsekvenser. Den vägen är inte alltid lätt. Den vägen är inte alltid enkel, eller ens lättfunnen.

Men den finns där, och vi måste våga söka den.

Ända in i evigheten.

Amen