Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2014-01-13

Ska Sverige gå med i NATO?

-->
Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var orimlig i början av 1990-talet.

Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.

1990 var den amerikanska makthegemonin på topp. Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.

Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.

Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om värderingsgemenskap.

Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?

Ska världen återgå till en situation där nationalstater bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?

För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en demokratisk öppenhet även kring den militära makten.

Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal, när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.

NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen, måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens världssamfund.

Media: Expressen 

Blogg: Rasmus Jonlund (Rasmus liberal)

Inga kommentarer: