Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2012-05-31

Äldreomsorg

Idag har jag varit i Göteborg för att inleda en seminariedag som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har, tillsammans med Socialdepartementet. Kvalitetssäkrad välfärd. Det är en del av många olika satsningar som SKL och regeringen gör tillsammans för att skapa förutsättningar för en bättre äldreomsorg.

Dagen före presenterades som av en händelse Socialstyrelsens utredning kring eventuella skillnader mellan offentlig och privat äldreomsorg. Huvudbudskapen var två. Dels att inga kvalitetsskillnader kunde märkas. Dels att det finns för dåligt underlag för att dra några långtgående slutsatser. Det finns många andra intressanta delar i rapporten, kring bemanning, hur man hanterar kvalitetsfrågor, hur man upptäcker brister och så vidare.

Men huvudnumret var alltså att man idag inte kan se några kvalitetsskillnader mellan kommunal och privat äldreomsorg. Följdfrågorna blir många.

Är det bra att det inte är någon skillnad?

Både ja och nej. Ja - därför att vulgäranklagandet av det privata därmed borde kunna avslutas. Ett anklagande som saknar grund, blir lika innehållslöst som de som hävdar att privat alltid är bättre. Politik måste bygga på någon form av samhällsanalys, både vad gäller behov och utbud. En förnekelse av det reella innebär att politiken mer blir religion än politik.

Nej - därför att en del av skälen för valfrihet är att man ska kunna välja det som är bättre. Och om det vare sig är de offentliga eller de privata utövarna som klarar detta, är en del av valfrihetsgrunden inte längre hållbar. Men om det handlar om en generell bild, en jämförelse mellan alla privata och alla offentliga boenden, kan det inom denna helhet finnas de goda exemplen som kan gå före.

Men hur gör vi då med riskkapitalisterna?

Mitt svar på denna fråga är enkel: Om man kan leverera en service som är så god som den man betalat för, oavsett om den är kommunal eller privat, så kan vi som finansierar det hela därefter på kort sikt strunta i vart eventuella överskott går. På längre sikt måste man hela tiden fundera över och prioritera ännu högre kvalitet eller samma kvalitet till en lägre kostnad. Men om det privata bolaget inte uppfyller sina åtaganden ska det kännas. Jag har tidigare föreslagit att det ska finnas sanktioner riktade mot bolagen, och ett strikt ansvar för styrelse och VD i det fall bolaget inte klarar av att uppfylla sina åtaganden. Och pengarna som krävs av bolaget ska inte gå till stat eller kommun, utan till den drabbade och de anhöriga.

En fråga som nästan aldrig ställs är hur kommunerna kan vara så ineffektiva att riskkapitalisterna överhuvudtaget kan tänka sig att investera i äldreomsorg?

Här är en gordisk knut att lösa. Om vi i det offentliga skulle ha en lika effektiv ledning av våra verksamheter, om våra överbyggnader och våra långsamma och ineffektiva ledningsprocesser skulle kunna bli bättre, skulle vi få ut mer kvalitet för våra skattepengar. Eller så skulle vi säga att vi har den kvalitet vi behöver, men vi kommer att klara av att göra samma kvalitet för fler personer till samma kostnad.

Det intressanta med en sådan tanke är att det sannolikt skulle bli betydligt mindre intressant för den privata sektorn, och framförallt riskkapital, att investera i äldreomsorg. De marginaler, som generellt idag inte är så höga, skulle bli än lägre. Och frågan är om det då kommer att vara intressant för vanliga bolag. Äldreomsorgen i det perspektivet skulle sannolikt bli en fråga för det offentliga och för den civila sektorn. Det som socialisterna söker efter att göra med tvång och förbud skulle kunna uppkomma genom en effektivare offentlig omsorg, där pengarna går till de äldre och inte till ineffektiva kommunala system.

Kvalitetssäkrad välfärd är ett nyckelprojekt för framtida äldreomsorg. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att vara ineffektiva i framtiden. Vi måste veta vad vi gör. Vi måste veta varför.

Politik kommer allt mer att handla om att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat. Det är bra politik. Den är mycket liberal politik. Och det är en politik som tar fokus på den gamla människan. Det är en bättre politik än den som gör ideologiska skygglappar till centrum och sätter den gamla människan i väntrum.

Media: SVD, SVD2, SVD3, SVD4SR, SVT, EX, TV4, AB, DN

Övrigt: Socialstyrelsen

Liberal utmaning

Gårdagens kommunfullmäktige i Örebro bjöd inte på några större överraskningar. Det fanns i princip inga beslutsärenden. Och lagret av interpellationer och frågor blev bara marginellt mindre.

Ändå visade sig åter den tydliga skiljelinjen som nu finns inom Örebropolitiken. Linjen går mellan de partier som på olika sätt vill att kommunen ska göra mer, att det offentliga ska ta över, och de partier som menar att kommunen ska fokusera på sina kärnuppdrag (vård, skola, omsorg - typ).

Men skiljelinjen följer inte de traditionella partigränserna. Jag har skrivit om det förut. Idag finns det egentligen bara ett alternativ i Örebropolitiken för de som vill ha en politik som inte baseras på kommunsocialistiskt tänkesätt.

I går beslutade socialdemokraterna med sina stödpartier att kommunen ska gå vidare med sin bolagssatsning. Denna dag handlade det om att starta ett gemensamt vindkraftbolag med Kumla kommun. Det var tydligt att inget av partierna i fullmäktige hade något emot vindkraft. Skiljelinjen gick mellan oss som tycker att kommunen inte ska satsa på bolag, och de som menar att kommunala bolag är bra.

Bolagsförespråkarna, dit framförallt KD men även C nu räknas, hävdar att man ska använda kommunala bolag för att driva på utvecklingen i stora och viktiga frågor. Klimatfrågan är en sådan och eftersom man menar att Eon och de andra privata energibolagen inte sköter sig så ska man konkurrera med dem. På något sätt ska Örebro kommuns bolagsbildande tvinga Eon att bygga ännu fler vindkraftverk. Och så ska man få jobb, tillväxt och mer pengar till välfärden också.

Man behöver inte ha så många poäng i nationalekonomi för att i vart fall kunna ifrågasätta ett sådant resonemang. Tillväxt, jobb och resurser till välfärd har hittills visat sig klara sig bäst när det offentliga sätter regler och ramar för det privata näringslivet men sedan låter de privata aktörerna göra det som de är bäst på - driva företag. Om det offentliga överger sin roll som ledare för välfärdssektorn och blir en konkurrerande aktör på den privata marknaden, minskar tillväxten, skapas färre jobb och välfärden får mindre pengar.

Men vare sig KD eller C i Örebro ställer numera upp på den modellen. Istället är kommunala bolag bra. Närheten till de dogmatiska socialdemokraterna har smittat väl.

Om detta vore ett enskilt fall, en gång, så vore det bara illa. Men utvecklingen i Örebro går åt fel håll på så många sätt.

Ett annat av ärendena i går handlade om den kommunala fotbollförening som nu startas i Vivalla. Socialdemokraterna och deras stödpartier menar att det alls inte är någon kommunal fotbollförening. Men de har inga svar på vad det då är. Och än krångligare blir det när de inte kan svara på varför de tillsatt en interrimsstyrelse - om det nu inte är en förening. Eller varför de inte pratar med de befintliga föreningarna före, utan efter bildandet.

Eva Eriksson (s) 1;e vice ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, visade tydligt vad det egentligen handlar om. I hennes inlägg var den politiska styrningen klar. "Vi vill" var två återkommande ord. Vi vill att föreningen ska satsa si och så, göra det och det. (Fast eftersom det inte är någon förening så är frågan om vad det egentligen är...) Hon fick stöd i sina inlägg av KD och även C.

Erikssons m fl inlägg visar på hur grund insikten i den nuvarande majoriteten är även kring det civila samhällets grundfunktioner. Förra mandatperioden skrev vi en överenskommelse med civilsamhället (föreningar, ideella organisationer, nätverk, stiftelser) som mycket handlade om frihet, respekt och långsiktighet. Nu eroderar den grunden. Kommunen går in och tar över. Kommunen litar inte på Vivallaföreningarna utan vill ha en egen, bättre... Eftersom de befintliga föreningarna inte löser de problem kommunen ser, så ska kommunen bilda en egen.

Diskussionen från vindkraftbolaget speglas i diskussionen kring civilsamhället. Här finns ett antal partier som tycker att kommunen vet, kan och gör bäst. Ju mer desto bättre. Det är för dem OK om kommunen driver bolag eller startar föreningar. Kommunen ska inte bara sätta ramar, kommunen ska verka som aktör (bolag eller förening) och styra i detalj.

Mot detta står vi folkpartister. Den liberala rörelsen ser samhället på ett helt annat sätt. Istället för en kommun som ska göra mer av allt, vill vi att kommunen ska göra bättre av det man ska göra. Mer kunskaper till fler i skolan. En trygg och värdig äldreomsorg. En pedagogisk och trygg förskola. Här behövs inga kommunala bolag. Här behövs ingen kommun som startar föreningar.

Vi liberaler menar att det privata näringslivet klarar sig bäst själv. Vi politiker ska sätta ramar och regler. Men vi ska inte driva företag. Vi ska inte riskera skattebetalarnas pengar. Och vi ska se till så att näringslivet växer sig starkt och därmed kan ge resurser till välfärden. Det gör vi genom att låta näringslivet vara fritt och obundet.

Vi liberaler tror på människan. Vi tror att det är den enskilda människan som kan förändra världen. Själv, genom föreningar, organisationer eller nätverk. Vi tror att samhällets styrka byggs av dessa enskilda människor som tillsammans skapar det kitt som håller ihop samhället. Det civila samhället byggs alltid underifrån. Om politiker ska in och styra och bestämma, kommer det civila samhället att erodera bort. När politiker startar föreningar riskerar man samhällets sammanhållning.

Det finns ett tydligt liberalt uppdrag i Örebro. För människans frihet. För ett obundet föreningsliv. För det fria näringslivet. Motståndet är starkt. Men vi fortsätter kämpa!

Media: NA

2012-05-30

Ond eller god?


Onda människor – goda politiker, eller

Jag läste häromdagen en av de bättre texter jag läst på länge i någon tidning. I DN skriver David Brooks den 21 maj om den förändrade synen på människan, och vad det inneburit för politiken. En av de bättre texterna, varför – sannolikt för att jag plötsligen fick läsa någon som ser politik på ett liknande sätt som jag. Låt mig problematisera lite mer.

Är människan ond, eller god av naturen? Är vi födda som goda små gullungar, som senare av olika skäl växer upp till människor som är goda (de flesta och i vart fall jag) eller till onda (de andra, de som inte har rent mjöl i påsen)? Eller är vi onda från födseln, men där samhällets mekanismer kan minska det ondas inflytande över våra handlingar, så det sammantaget blir mer av det goda?

Jag har skrivit några tidigare bloggar om ungefär samma ämne. Du kan läsa en av dem här.

Det finns rätt många problem med att försöka problematisera ondska och godhet. För det första orden som sådana.
Ond.
God.

Men vad är ondska? Och vad är godhet?

Det finns inga enkla svar. Frågorna är universella och stora tänkare har använt spaltkilometer för att försöka förstå och föra vidare. Få politiker, om ens någon, är en sådan djuptänkare. Vi rör oss i princip alltid på helt andra plan. När frågan om godhet och ondska behöver djup, eftertanke, reflektion och andras vishet, är dagens politik grund, snabb, svart-vit och konflikt.

Men DNs artikel pekar på behovet av att orka lyfta sig ur dagsordningens och medialandskapets nu- och genastperspektiv och försöka hitta grunderna för att vi är där vi är.

”Det onda jag inte vill det gör jag, men det goda jag vill det gör jag inte.” Paulus hade en annan syn på ondska och godhet. Hans tankar var grundade i en idétradition som handlade om att världen hade fallit i ondskans händer. Hela världen, alla människor. Så även om man hade blivit frälst, räddad, från det onda, fanns det kvar som en resonansbotten hela tiden.

Denna syn, att skapelsen fallit i ondskans händer, genomsyrade det västerländska samhället länge. Den liberala rörelsen var inget undantag. Snarare var det så att synen på människan som ond lade grunden till den liberala synen på samhällsomdaning och på demokratin som styrform.

Men man måste definiera ondska. Ondska är inte bara att vilja skada andra. Ondska kan lika gärna vara den egoism som stänger ute, som skapar skillnader mellan människor, som tar men som aldrig ger, som bara ser till mig själv, här och nu, och aldrig till sammanhanget både här och nu och där och i framtiden.

Den grunden hade de tidiga liberalerna. Det var därför de skapade de gemensamma institutionerna som skulle bära samhället. För tanken var att varje människa är egoist och kan därmed skada andra. Men varje människa kan också räkna med att bli skadad av de andra. Så om vi gemensamt kan hitta ett förhållningssätt där vi minskar riskerna att vi själva ska drabbas av andras ondska, så kan vi också acceptera den inskränkning det innebär för oss själva.

Därför demokrati.
Därför ett fritt rättsväsende.
Därför öppenhet och transparens.
Därför fri media.
Därför maktdelning.
Därför ett fritt, men reglerat, näringsliv.
Därför en samhällelig etisk och moralisk grund.
Därför varje människa oändligt, lika, ovärdeligt värdefull.

Den synen har tjänat oss väl. Egoismen har hållits i schack. Samhället har haft en strävan mot det allmännas bästa, även när det går emot individernas omedelbara krav och de behov de anser att de ska få uppfyllda.

Men nu förändras detta i allt snabbare takt. Människan är inte längre ond. Människan föds god och (kan) gör(a) gott hela livet. Synen både på mig själv är att eftersom jag är god, är mina krav och ansedda behov rättfärdiga och ska uppfyllas. Jag har rätt till både det ena och det andra. Och det påverkar hela samhället, från att vuxna menar att de har rätt till barn över hela spektrat till att andra menar att de är värda tiotals miljoner i lön för det arbete de menar att de genomför. Jag är god. Därför är mina krav rättfärdiga. De långsiktiga konsekvenserna har jag överhuvudtaget inte tid att tänka på.

Men denna godhet har också en annan sida. Eftersom världen inte är god så måste ändå ondskan finnas. Jag är ju god. Då är det någon annan som är ond. De där andra onda måste ju på olika sätt begränsas och försvinna. Och eftersom man då kan skilja på onda och goda, borde ju det också innebära att alla inte längre har samma värde. De onda är mindre värda. De kan marginaliseras, pekas ut, låsas in, tas bort.

David Brooks artikel i DN pekar på hur synen på människan påverkat politiker och partier. Istället för att leda, handlar dagens politik om att ledas. Istället för att söka det allmännas bästa på lång sikt, handlar det om att visa på en politik som innebär att medelväljaren snabbast möjligt får just sina behov tillfredsställda. Inga partier är undantagna. Alla politiker är en del av skeendet. Och hela samhället påverkas. Företag. Media. Organisationer. Föreningar. Individer.

Frågan är vart det leder. Jag bär en oro inom mig.

En oro för vad framtidens demokrati egentligen innehåller.
En oro för att vi kommer att definiera de andra, de onda, och hantera dem därefter.
En oro för att vi ”goda” inte längre behöver bekymra oss om öppenhet och transparens – vi gör ju ändå gott.
En oro för att media än mer spelar det kortsiktiga i händerna.
En oro för att goda människor inte behöver några korrektiv, att maktdelning därför hör historien till.
En oro för att näringslivet blir framtidens odemokratiska stater, stängda, opåverkbara utom för de som klarar av att investera.
En oro för att samhället inte blir omoraliskt, utan amoraliskt, och därmed styrt av de starkare.
En oro för att människans värde och värdighet hotas.

Men jag kanske har fel. Kanske är vi goda trots allt. Kanske världen kommer världen att bli bättre, som den alltid blivit.

Men oron blir jag inte kvitt.

Media: DN (bara papperstidningen tyvärr)

2012-05-24

Schlingmann - En annan allians formas

Per Schlingmann lämnar regeringskansliet och återgår till Moderaternas partikansli. Där ska han, tillsammans med Kent Persson, forma de nya moderaterna för nya valframgångar. Det behövs sannolikt. Fortfarande surfar Stefan Löfven på vågen som startade när han valdes. Fortfarande behöver han inte prata politik eller föreslå något konkret. Fortfarande räcker det med att inte vara Håkan Juholt. Men det är lång tid kvar till valet. Och Stefan Löfven måste hålla ihop ett parti som spretar rejält internt. Det är från socialdemokraterna SD fått många av sina väljare. Och det är till Vänsterpartiet som de missnöjda sossarna gick under Juholt.

Socialdemokraterna spretar alltså rejält som parti. Själva partiet påminner om en allians av olika politiska krafter. Det är nog ett av skälen att sossarna aldrig kommer att kunna bli ett bra koalitionsparti. Man kan inte först kompromissa för att komma överens internt, för att sedan kompromissa kompromissen för att komma överens i en koalition.

Men nu händer också saker inom Alliansen. Just nu har vi två problem. De tre små är för små. Och moderaterna minskar utan att det spiller över på oss andra.

Det första problemet har diskuterats under en tid. Och det har funnits en tydlig inriktning på hur man ska söka lösningar. Det finns ett friutrymme för alla partier i Alliansen. Vi tre mindre partier måste få prioritera vår egen profilering i olika sakfrågor, även när vi inte är överens inom Alliansen.

För oss i Folkpartiet innebär det att vi måste skapa en tydligare liberal profil. Vi måste klara av att bli mer liberala i ekonomiska frågor, i närinvslivsfrågor, i arbetsrätt, i integritetsfrågor, i trygghetsfrågor och i valfrihetsfrågor. Vi måste bli tydligare i vår socialliberala profil, med värnandet av en generell välfärd (inte alltid utförd av det offentliga), av skyddet av omistliga värden (etik, demokrati, jämställdhet, natur, kultur) som bär det liberala uppdraget. Vi är på väg. Men det måste ske mer. Vårt partiprogramarbete är oerhört viktigt.

Det som nu sker är också att moderaterna, genom övergången av Schlingmann, visar att huvudintresset nu inte ligger på Alliansen, utan på de nya Moderaterna. Alliansen håller på att bli en lösligare variant av sig själv. Fokus flyttas. Schlingmanns uppdrag innebär att den tyngsta mediala kraften lägger sitt arbete på det moderaterna ska göra och hur moderaterna ska uppfattas, inte vad regeringen ska göra eller hur regeringen ska uppfattas.

Det är i huvudsak bra. Alliansen har skapat något nytt i svensk politik. Men i sin iver att bli den starka regeringskraften har behovet av samordning och likhet blivit norm. Det är en av grunderna för de mindre partiernas kräftgång. Men det är också en av grunderna för den brist på framtidsstrategier som regeringen kan anklagas för. Om man inte vågar bryta olika åsikter, internt och offentligt, så kommer inte det framtidsinriktade arbetet att lyfta. Även vi svenskar måste våga inse att konflikt är en del av utveckling.

Per Schlingmann kommer förhoppningsvis att lyfta de nya Moderaterna tillsammans med Kent Persson. Förhoppningen är att de tar sina nya väljare från de gamla socialdemokraterna. För oss liberaler återstår då ett spännande men mödosamt arbete att förtydliga svensk liberalism. Ibland i samförstånd med våra alliansvänner. Ibland som en egen tydlig liberal kraft för förändring, förbättring och framtid.

Media: SVDSR, SvD, DN, AB, Expr, DN2, TV4,

Blogg: Kent

Vindkraft? Ja, men...

Vaknar och läser på SR Örebros hemsida om att även Örebro län ska bebyggas med vindkraft. Det är mycket vindkraft just nu. Vindkraften är lösningen som ska lösa Sveriges hela energiproblem. Eller...

Jag tycker vindkraften har sin plats i samhället. Vi måste finna vägar att hitta ett långsiktigt hållbart energisystem inom alla samhällssektorer. Vindkraften blir ett av komplementen till de två andra, koldioxidfria, energikällorna som Sverige redan har och som täcker i princip all svensk el-efterfrågan. Men vindkraften är inte lösningen. Och även vindkraften måste granskas.

Vindkraften skapar problem, liksom all annan energiutvinning av naturresurser. Det kan vara buller. SR Örebro har intervjuat boende som störts av vindkraftljud i sådan utsträckning att det bedömts vara över det man får tåla. Det är en aspekt av vindkraftens negativa sidor. Men det finns fler.

Vindkraftverken påverkar landskap och förutsättningar för såväl natur som friluftsliv. Men de påverkar också förutsättningarna för näringslivet. Den storskaliga satsningen på vindkraft i Kilsbergen i Lekebergs kommun kommer sannolikt att ge några arbetstillfällen under byggtiden, och några arbetstimmar när anläggningen väl står färdig. Men sannolikt försvinner möjligheterna för ett lokalt företagande med den unika Kilsbergsnaturen som grund, med mångdubbelt fler lokala arbeten i vågskålen. Vindkraften tar över. Jobben försvinner.

Runt om i Sverige kan man också se en förvånande hållning kring vindkraftens påverkan på naturmiljön. Det ges bygglov i eller på gränsen till naturreservat. Ibland har husägare fått se sina krav på små förändringar av befintliga hus i känslig natur avslås, samtidigt som ett 200 meter högt vindkraftverk med tillhörande vägar och anläggningar fått byggas straxt intill. Vindkraftens påverkan på naturmiljön riskerar att bli lika omfattande som vattenkraftens. Och det sker med samma naiva hållning.

Vindkraften är ett bra komplement till befintlig vattenkraft och kärnkraften. Men mer måste till. Den viktigaste delen är en fortsatt energieffektivisering. Förhoppningsvis kommer ett teknikgenombrott för solceller snart. Vågkraft är också en del av energimixen. Men alla dessa energikällor har ett problem. De är inte konsistenta över tid. Ibland blåser det inte. Ibland skiner inte solen. Ibland ligger havet spegelblankt. Vad händer då?

Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott skrev i SvD härom månaden en intressant artikel som problematiserade vindkraften än mer. Deras tes var att vindkraften faktiskt kunde riskera att öka koldioxiodutsläppen istället för att minska dem, eftersom vindkraft i Sverige ersätter redan koldioxidfri produktion av el, samtidigt som den måste täckas upp av fossilbränsleeldad elproduktion när det inte blåser.

Genast fick man mothugg från dem som i huvudsak menade att svensk elproduktion var sammankopplad med Europa. Och ett överskott av svensk el (när det blåser mycket) kan exporteras, samtidigt som vi kan importera vid andra tillfällen (när det är vindstilla). Men KVA har en poäng. Om svensk vindkraft ersätter svensk kärnkraft, kommer Sverige att behöva ersätta den med egen fossilbränsle-el, eller el som sannolikt producerats av kol utomlands. Är det rimligt?

I Örebro idag pågår en snabb och okritisk uppbyggnad av vindkraft. Örebro kommun är ingen idealisk plats för vindkraft. Det blåser helt enkelt för lite på de allra flesta ställen. Men ändå ska Örebro kommun starta energibolag för att bygga vindkraft i konkurrens med alla de privata som också vill bygga. Det är synd, både för människorna, naturen, miljön och demokratin. Örebro kommun borde behandla vindkraften på samma sätt som man gör med annan näringsverksamhet: Granska. Myndighetsutöva. Ge eller vägra tillstånd.

Min egen uppfattning är att vi måste bli betydligt tuffare i kraven på var och hur vindkraft får byggas. Vi måste ställa olika behov och utvecklingsmöjligheter mot varandra. Natur, friluftsliv, lokala arbetstillfällen, bostadsmiljö och inte minst demokrati. Det leder till några tankar:


  • Kilsbergen, denna unika naturtyp som kan bli ett ännu starkare centrum för naturturism, bör så långt möjligt hållas fritt från vindkraft. Låt inte vindkraften komplettera militärens oljud. Låt istället Kilsbergen utvecklas till ett unikt naturreservat och naturvårdsområde.
  • Kilsbergsslätten, med de många stora fågelsjöarna, med flyttfågelstråken, måste behandlas varsamt. Redan nu har området kring Kvismaren börjat exploateras. Det bör stanna där det är nu. Och vid Tysslingen, Vibysjön, Velandasjön och Logsjön bör ingen exploatering tillåtas.
  • Hjälmaren måste värnas. Hemfjärden är, med sin gyttjiga botten och sina stora vassområden, en unik sjö med stora naturvärden och förutsättningar för friluftsliv hela året. Örebro har börjat utvecka sin sjökontakt. Men vi kan göra mer. Mellanfjärden och Storhjälmaren måste hanteras varsamt.
  • Tysta områden måste sparas. Det gäller såväl nära staden (fast tystnaden inte blir total) som områden på längre avstånd från Örebro. Storskog ska inte alltid vara en plats för storvindkraft.
  • Se människans behov. Bygg vindkraft för människan, inte mot henne. Lyssna till närboende, till företagare, till naturvårdare, till friluftslivet. Låt samma regler gälla vindkraften som annan miljöstörande verksamhet.

Idag skriver Kjell Aleklett, energiprofessor, ännu en intressant artikel på DN-debatt om peak oil. I den ställer han en del "sanningar" på huvudet. Han visar att kraven på billig energi aldrig kan hanteras förenklat, att det finns orsakssamband som är både krångliga och komplicerade. Och han är mycket tydlig på att vi måste ställa om vårt energisystem. Men vi måste göra det på rätt sätt.

Vindkraften är ett gott komplement till såväl andra förnybara energikällor som till kärnkraften. Men den ska hanteras som den miljöstörande verksamhet den ändå är. För naturens skull. För miljöns skull. För människans skull.

Media: SR Örebro, SVD, DN

2012-05-23

Min vän miljöpartisten

I fyra år ledde jag en koalitionsregering i Örebro. Ett av de deltagande partierna var miljöpartiet. De andra fyra var allianspartier. I fyra år samtalade vi oss igenom politik av många olika slag. Vi sökte och löste frågor där vi ofta var rätt oöverens. Vi gav alla med oss även i svåra frågor och fick tillbaka annat som vi upplevde som än viktigare för oss.

I alla dessa diskussioner var det nästan aldrig miljöpartiet som var det stora problemet. Miljöpartiet i Örebro hade haft en historia av att vara ett stödparti till socialdemokraterna. Med i majoriteten men ändå inte. Nu när de satte sig med oss andra runt beslutsborden hade de gjort ett val: De var en del av en majoritet, lika viktig som alla andra. Det var aldrig en mot fyra, eller fyra mot en. Det var alltid fem tillsammans.

Miljöpartiet i Örebro gjorde ett val. Man blev en del av en regering. Inte en del av ett regeringsunderlag, utan en del av en helhet.

Med detta i tankarna läser jag de senaste dagarnas utspel om och kring miljöpartiets nationella politik och politiker. Partiet gör sig åter fritt från vänsterkartellen. Men samtidigt sätter man upp murar mot främst moderaterna. Och de flesta utspel från de nya språkrören har en tydlig vänsterprägel, riktat mot alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.

Svensk politik är idag rätt otydlig. Det finns en allians som styr landet, med ett stort och framgångsrikt parti och tre mindre partier som söker sina egna profiler. Mot denna allians står numera fyra partier som inte längre samarbetar, annat än när det gäller att fälla regeringen i vissa frågor.

Men när man synar sakpolitiken blir det än otydligare. Det finns två partier som sticker ut mer än de andra, det är ytterkanterna SD och V. SD arbetar tydligt på att skapa sin grund som en allt tydligare kulturkonservativ höger, med främlingsfientligheten som grund. V jobbar på ett eget ekonomiskt koncept med mindre koll på utgifter och större möjligheter för statligt ägande.

Men hos de andra sex partierna är skillnaderna rätt små. I vissa lägen är sannolikt skillnaderna inom främst de två stora partierna ofta större än mellan majoritets och oppositionspartier. Det finns fortfarande gammelkonservativ höger inom moderaterna, i konflikt med de nya moderaternas oideologiska pragmatism. Och inom socialdemokratin är spännvidden sannolikt än större, från vänsterytterkantens socialister till resterna av "kanslihushögern".

Det är i detta politiska landskap som alla partier, inklusiva miljöpartiet, måste navigera. Det handlar både om att skapa en egen tydlig politisk profil, samtidigt som man bygger de relationer som gör det möjligt för partiet att vara en del av den politiska makten.

Vi i Folkpartiet har vårt jobb att göra. Vi har länge visat att vi vill och kan vara en del i en regering där kompromissandet fungerar. Vi har visat att vi kan ta ansvar, kan fatta beslut, kan leda ett land. Men vi har mycket kvar att göra kring vilka vi är, vad vi vill och varför man ska rösta på oss. Det liberala budskapet för Sverige är inte glasklart. Försvaret av de liberala idéerna begränsas alldeles för ofta av oss själva. Det är tyvärr bara inom det privatmoraliska området som vi har haft en långsiktigt tydlig liberal politik. När det gäller skolan är vi på gång. Men framförallt vad gäller ekonomiska frågor är vi fortfarande goda socialdemokrater. Vi måste bli betydligt liberalare i vissa frågor, för att kunna värna välfärd och socialt ansvarstagane i andra.

För miljöpartiet är det precis tvärsom. Man har en rätt tydlig politisk profil. Men man har närmat sig mitten. Arbetet för att bli en tydlig maktspelare har börjat. Men mycket återstår att göra. Det finns ingen idag som har en aning om hur eller om miljöpartiet skulle fungera i en regering. Skulle man börja jobba med ultimativa krav? Skulle regeringsperioden kännetecknas av att man var en del i ett regeringsunderlag men inte en del i en regering? Alldeles för mycket av såväl språkrörens som andra ledande miljöpartisters uttalanden pekar tyvärr i den riktningen. Det är synd.

Ingen vet hur valet 2014 slutar. Ingen vet vilka partier som kommer in, eller hur den politiska situationen ser ut. Hur många vågmästarpartier finns det? Hur har det gått för ytterkantspartierna till höger och vänster? Vilka allianser behöver skapas för att leda Sverige in i framtiden?

Jag har, med grund i mina lokala erfarenheter, i mitt parti drivit att vi måste ha öppna kanaler till miljöpartiet nationellt. De diskussioner som Lars Leijonborg startade efter valet 2002 borde ha haft en kontinuerlig fortsättning. Skälen är många. Vi som är gröna liberaler har ett uppdrag att visa att miljöpolitik inte är detsamma som vänster. Men alla liberaler har ett uppdrag att finna goda grunder för en fortsatt stark och demokratisk ledning av Sverige.

I den lokala politiken handlar allianser ofta om personsamband. Min vän miljöpartisten, eller min vän vänsterpartisten, är ofta lika viktiga som ideologiska samband eller skillnader.

Men även nationellt, då de ideologiska skillnaderna ibland tydliggörs, är det viktigt med goda personsamband för att kunna hitta lösningar på ibland svåra problem. Det borde miljöpartiet tänka på redan idag, istället för att alldeles för ofta stänga dörrarna till höger. Men det måste också allianspartierna tänka på, istället för att alldeles för ofta tro att maskrosor bara är ogräs. Det säger i alla fall min vän miljöpartisten.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, NA, Sydsvenskan

2012-05-21

Mer om skog...


Maciej Zarembas långa artikelserie fortsätter att skapa debatt. På DN kan man läsa både ledare och olika debattörer som företräder både den ena och den andra sidan av exploateringsdiket. Det är intressant läsning. Men mest intressant hittills är sannolikt generaldirektören Monica Stridsmans artikel den mest intressanta. Och den ställer i huvudsak tre frågor på sin spets:

För det första: Generaldirektören svär sig fri från det mesta av ansvaret för det som sker i den svenska skogen. Försvaret är uppbyggt på två försvarslinjer. Den första handlar om att det som Zaremba påstår ske, egentligen inte sker, eller i vart fall inte i den omfattning som Zaremba påstår eller i vart fall har Skoggstyrelsen blivit bättre. Den andra handlar om att även om det som egentligen inte sker, verkligen sker, så är det inte Skogsstyrelsens fel, utan statens.

Och när Skogsstyrelsen överklagar och kämpar för att en markägare ska få kalhugga, är det för att rättsläget är oklart. Och det är ju också statens fel. Det omvända - att Skogsstyrelsen skulle överklaga ett kalhygge för att rättsläget är oklart exempelvis om vad som naturvårdshänsynen verkligen innebär eller vad det innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är kanske en mer osannolik händelse...

För det andra: Skogsstyrelsen som myndighet är i verkligheten inte någon myndighet. Den är en samtalspartner. Och skogsvårdslagen är ingen lag, utan en samtalsgrund. Skogsstyrelsen tillämpar alltså vare sig lagen eller sina egna författningssamlingar, ex vis SKSFS 1993:2, bokstavligen utan enbart som en grund för samtal med näringen.

Det är en intressant utveckling av såväl svensk lagstiftningstradition som myndighetstradition. Låt mig ta ett parallellexempel.

Just nu pågår en rätt tuff diskussion kring hur Socialstyrelsen sköter sitt uppdrag. Utifrån de olika lagstiftningarna som finns inom det sociala området, exempelvis Hälso och Sjukvårdslagen (HSL) eller Socialtjänstlagen (SOL) har Socialstyrelsen intagit en tuffare attityd mot såväl landsting som kommuner. Det är raka rör och peka med hela handen. Ändå är socialtjänsten sannolikt betydligt svårare att lagstifta kring. Det finns ofta inte helt klarlagda samband mellan insats och verkan.

Men i skogen är det ganska klart. Hugger du ner en nyckelbiotop dör nyckelarterna. Typ. Men där Skogsstyrelsen skulle kunna peka med hela handen, väljer man samtalet, eftersom det är staten eller skogs näringen som har ansvaret. Fast som generaldirektör kunde man också fundera över vilka värden skogsvårdslagen är till för att skydda. Och sedan fördela resurserna. Det räcker faktiskt att läsa 1 §:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Ändå så hotas rätt mycket av den biologiska mångfalden idag just på grund av skogsbruket. Är det för mycket begärt att en generaldirektör ska fundera kring hur hon hanterar resurserna.

För det tredje: Vad har Eskil Erlandsson och hans företrädare egentligen för ansvar? Hittills har det varit mycket tyst från Jordbruksdepartementet kring Zarembas artiklar. Eller mycket förresten - totaltyst. Som på ett kalhygge en vinterdag. Det är både fegt, trist och bekymmersamt.

Det finns nämligen några saker Erlandsson borde svara på. Zarembas artiklar är rätt tydliga i att det finns en kanal mellan Jordbruksdepartementet, det ansvariga statsrådet och Skogsstyrelsen. Men även Monica Stridsman halkar kring detta. Hon skriver:
"Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen. Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper."

Och så hänvisar hon till regeringen och propositionen "En skogspolitik i takt med tiden". Men det räcker med att läsa lite kring hur regeringen resonerar kring biologisk mångfald för att hitta detta:

Arbetet med långsiktigt skydd av skog och skogsekosystemens förmåga att bibehålla funktioner och strukturer för biologisk mångfald och för ekosystemens resiliens (motståndskraft och återhämtningsförmåga) är viktigt i ett förändrat klimat. En höjd ambitionsnivå när det gäller ökad tillväxt i skogen måste därför medföra att de åtgärder som görs i skogsbruket i relation till det skogspolitiska miljömålet fortsatt är effektiva och har en tillräcklig omfattning och kvalitet.

Det regeringen säger är alltså att om man tar ut mer tillväxt i skogen så måste skyddet för biologisk mångfald öka. Så Stridsman behöver inte förändra regeringens politik, utan bara följa den. Så frågan är vilka direktiv som ges mellan departement och myndighet, och vem som ger dem?

Det är uppenbart att det finns ett starkt samband mellan tre partier när det gäller skövlandet av svensk skog. Socialdemokraterna bär det tyngsta ansvaret på grund av sin långa tid vid makten då grunderna för denna politik sjösattes och verkställdes. Men såväl Moderaterna som Centerpartiet sätter markägar- och näringsintressena före alla andra intressen. Det är den grunden som skapar den situation som vi nu befinner oss i. Det är den grunden som skapar en politik som skriver de vackra orden, men som har en myndighet som inte prioriterar att genomföra ens hela den första paragrafens stadganden i den lag som huvudsakligen styr myndighetens arbete.

Det finns många liberala utmaningar i Sverige idag. Mycket handlar om att värna individernas frihet. Mycket handlar om att värna ett fritt och växande näringsliv. Men mycket handlar också om att värna omistliga värden för framtida generationer. Den biologiska mångfalden är en sådan. Men frågan är också vilka människor som fostras i en värld utan skönhet.

Här är Zarembas artiklar:

Här är debattinläggen:

Och här är DNs ledare:

2012-05-16

Den farliga socialdemokratin

Fredrik Reinfeldt pratade i går om arbetslöshet. Och blev citerad: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."

Omedelbart gick den socialdemokratiska twittermaskinen igång. Det är fascinerande att se dess effektivitet. Allt ifrån sådana som den lokala riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson till prästen Helle Klein går igång på samma tema. Det är verkligen fascinerande. Och det är effektivt. Man fick spinn. Journalister nappade. Det blev en nyhet.

Jag har svårt att förstå denna kollektivism. Alla går på samma boll. Alla har samma budskap. Storebror Löfvens mediakansli talar och partilandet följer. Bättre att låta någon annan tänka än att tänka själv, typ. Det skulle aldrig fungera i Folkpartiet. Här ställs väl frågan oftare om det verkligen är så att Björklund har rätt, de slaviskt följande partigängarna är få. Så är också den socialdemokratiska kampanjmaskinen bättre än den liberala, men frågan är hur det är med politiken.

I går fick statsministern på pälsen. Men vad sade han egentligen? Att arbetslösheten hos etniska svenskar är låg. Och? Är det någon som har någon annan åsikt?

Hans socialdemokratiske motkombattant, Stefan Löfven, hävdade att det var fel att dela in Sverige i vi och dom. Men gjorde statsministern det? Knappast. Han pekade på att arbetslösheten hos oss som funnits i Sverige länge och är mitt i livet är låg. Hos andra grupper är den högre. Hos ungdomar. Hos utrikes födda. Hos äldre.

Och vad ska man göra åt det? Självklart handlar det om att skapa en politik för de utmaningar som finns, inte för de som inte finns. Om man ska arbeta för att minska arbetslösheten, gäller det att hitta åtgärder som fungerar i det sammanhang de är satta att fungera. Som lägre kostnader för yngre på arbetsmarknaden. Eller bättre utbildning, och utbildning som är anpassad till dem som har det svårast att gå igenom skolan. Eller sänkt restaurangmoms. Eller nystartsjobb.

Det Löfven sa, och som han borde kritiseras för betydligt hårdare än statsministern, är att vi inte ska ha en arbetsmarknadspolitik som är inriktad på dem som behöver den mest. Det är bara generella åtgärder som gäller i så fall i sossarnas politik. Men så är det inte. I deras innehållslösa vårbudgetmotion är en av de få åtgärder som presenteras en som är direkt inriktad på en av de grupper som statsministern talade om: de unga. De vill i princip ha en obligatorisk gymnasieskola för alla. Varför? För att de menar att det är där problemet sitter.

Det är illa när ledaren för det största oppositionspartiet inte klarar av att hålla sig från populistisk slagordspolitik utan innehåll. Men det är ännu värre att han spelar ut SD-kortet. För den underliggande frågan, som alla dessa socialdemokrater i twittermobben trycker på, är om statsministern får säga "etniska svenskar". Får man överhuvudtaget använda de orden? Får det finnas etniska svenskar eller är vi inte bara en stor familj?

Genom sitt agerande gör Stefan Löfven demokratin två otjänster. För det första vill han dölja ett problem som finns. Arbetslösheten bland svenskar som ännu inte har sin svenskhet som etnicitet, exempelvis utrikes födda,  är ibland skrämmande hög. Det måste få sägas. Man kan inte sopa ett sådant problem under mattan. I så fall kommer det bara att göda dels de främlingsfientliga krafter som vill hävda att vi politiker blundar för verkligheten. Stefan Löfven och socialdemokratin (och en tyvärr alldeles för stor del av Mediasverige) spelar de främlingsfientliga krafterna i händerna.

För det andra innebär hans och hans partis hårda ställningstagande kring orden "etnisk svensk" att de vill begränsa det svenska språket. Och de gör det på de främlingsfientliga krafternas marknad. Läs den här bloggen exempelvis, från Andreas Johansson Heinö, som fördjupar frågan rätt rejält. Vi, som försvarar demokratin och därmed försvarar rätten att använda det språk som är demokratins enda redskap, vi, som försvarar rätten att demokratiskt arbeta för en politik och ett land där öppenhet och frihet är norm, vi måste ta striden mot de krafter som vill begränsa språket och som hävdar att vissa uttryck är farliga.

Stefan Löfven och hans socialdemokrati har själva insett riskerna med den politiska strategi de genomför. Den negativa politik som i huvudsak har som grund att smutskasta motståndaren utan att komma med egna förslag. Den politiken leder till rädsla och tystnad. Precis den tystnad som Löfven själv är det tydligaste exemplet på. Om man inte säger något kommer man inte att bli kritiserad för något man sagt. Och om man inte gör något så kommer man inte att bli kritiserad för något man gjort.

Men Sverige behöver politiker som vågar säga och som vågar göra. Tystnadens och rädslans politik är en återvändsgränd för demokratin. Men det är just denna väg som socialdemokraterna allt tydligare slår in på.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, NA, SVT1, EX1, EX2, EX3AB1, AB2, AB3, AB4, AB5

2012-05-15

Två nya socialistiska partier i Örebro ett år efter omvalet

Politiken upphör aldrig att förvåna. Inte heller den kommunledning som nu styr.

Idag är det ett år sedan omvalet. Socialdemokraterna hade ett rätt folktomt firande på Stortorget. De stunder jag såg det var det enbart de egna Rådhuskanslianställda som fanns på plats. Örebroarna verkade inte vara så i firningstagen. Och det har man nog alla skäl att inte vara. I firningstagen alltså.

På kommunstyrelseberedningen idag kunde vi bland annat få reda på att arbetslösheten ökar i Örebro. Och mest i Vivalla. Sedan Lena Baastad tog över som kommunstyrelseordförande har arbetslösheten i Vivalla ökat med över 3 %. Och den ökar i hela Örebro.

Socialdemokraterna har uppenbarligen ingen aning om hur de ska attackera problemet med arbetslöshet. Det är ganska självklart. Under lång tid har de fört en näringslivsfientlig politik. I högtidstalen talar de om behovet av ett starkt lokalt näringsliv, men i praktisk politik går det på tvärs. Idag kom ytterligare exempel på detta.

Först fattades beslut om att subventionera en enskild företagare för att han ska bygga en dieselmack vid kommunens parkeringsplats för lastbilar. Miljonerna rullar ur kommunen, och en näringsidkare får försteg framför alla andra. Det är socialistisk politik mot företagande, i praktiken, i Örebro.

Därefter föredrogs ett par ärenden om gemensamma bolag mellan Örebro och Kumla. Nu ska dessa två kommuner inte bara äga vindkraftverk ihop. Även stadsnäten ska kopplas och ägas tillsammans. Och allt ska ske under ett paraply i form av ett gemensamägt holdingbolag. Örebro äger 80 % och Kumla 20 %.

Men detta är bara början. Kommunledningens syfte är att holdingbolaget ska starta fler dotterbolag. Det ska bli en energi och avfallskoncern, där biogas, solkraft, avfall och annat ska bli bolag för - ja för vad då? Kommunledningens svar var rätt svävande.

Jag frågade vad skälet var för alla dessa bolag.

"Det ska ge jobb" blev svaret.

Hur då? undrade jag.

"Jo - det kommer att bli nya bolag som startas om vi startar bolag och de kommer att anställa." blev svaret.

Jaha. Men hur då? undrade jag då och fortsatte: Så det innebär att Örebro kommun nu kommer att ha en policy att starta bolag inom många områden också, eftersom ni menar att andra bolag startar om kommunen startar bolag först? frågade jag.

"Öhhh" blev det ungefärliga svaret. Eller en talande tystnad. Typ.

Lika tyst blev det när jag frågade om de demokratiska aspekterna. Vilka ska örebroarna ställa till svars för de beslut som fattas i de slutna styrelserummen? Och vad ska kumlingarna säga, de som är helt i händerna på Örebro? Eller är det så att majoriteten planerar att enbart sätta majoritetspolitiker i styrelsen och därmed skapa en totalt insynsskyddad verksamhet?

Lennart Bondeson, kristdemokrat, satt ordförande när jag ställde frågorna. Han valde att överhuvudtaget inte svara och istället lämna ärendet och gå vidare till nästa. Det är sällan maktens arrogans blir tydligare. Men tyvärr är det väl vare sig första eller sista gången.

Just Lennart Bondeson och Rasmus Perssons ställning i majoriteten blir allt ofattbarare. De verkar inte längre bara vara köpta av det stora partiet. Nu är de mer försvarare av den socialistiska politik som förs. Snabbt är de med och monterar ned den politik för mer frihet och valfrihet som de förra perioden var med att bygga.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för egenmakt och ett starkare civilsamhälle.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för ett starkare näringsliv.

Såväl Lennart Bondeson som Rasmus Persson är inte bara passiva i sin hållning till den socialistiska politiken som nu förs. Bondeson har kommit ut som en fullfjädrad socialdemokrat. Och Rasmus Persson är bara stegen efter. Det finns inte mycket kvar av den kristdemokrati som tidigare menade att mer skulle avgöras nära människan. I Lennart Bondesons Örebro är det kommunens politiker som vet bäst. Och av det socialliberala Centerpartiet finns bara den första delen av epitetet kvar. Liberalismen har inte längre någon försvarare i det lokala Centerpartiet, hos Rasmus Persson finns bara socialismen kvar.

Det finns sannerligen en utmaning för det enda liberala partiet i Örebro. Vi har en tuff resa framför oss. Men det finns få kommuner som behöver ett starkt liberalt Folkparti så mycket som Örebro. Dagens kommunstyrelsesammanträde visar hur nödvändigt det är.

Och för er som vill veta vilka bolag som startats eller planeras att starta i Örebro under de tre socialistiska partierna i kommunledningen skriver jag en lista:

  1. Västerbolaget - Fastigheter i Vivalla (beslutat och klart)
  2. Utvecklingsbolag Väster - arbetsmarknadspolitik (planeras)
  3. Vindkraftbolag med Kumla - Vindkraft i Närke (beslutat och klart)
  4. Holdingbolag med Kumla (beslutas nästa vecka)
  5. Biogasbolag (planeras)
  6. Solkraftbolag (planeras)
  7. Avfallsbolag (planeras)
  8. Fjärrvärme (planeras)

Åtta nya bolag i pipelinen på ett år. Det är rätt tufft jobbat av de tre socialistiska partierna i toppen...

2012-05-11

Objektiv subjektiv journalistik?


På ledarsidan i Dagens Nyheter kan man läsa ännu en artikel som fördjupar frågetecknen kring den snedvridna politiska uppfattningen hos svenska journalister. Det är ju ingen ny kunskap. Men den undersökning som SOM-institutet i Göteborg gjort är mer vetenskaplig än till exempel den som Nerikes Allehanda presenterade i valrörelsen 2010 kring sina egna journalister. Men även den visade på en enorm röd övervikt i journalistkåren. I Örebro var det sossarna och vänsterpartiet som regerade. Miljöpartiet hade i den undersökningen inte samma genomslag.

Spelar då detta någon roll? Svaret blir: Självklart. Erik Helmersson redovisar en del. Och visst har man egna bilder. Som att det inte går att få sista ordet på Radio Örebro när vissa journalister sitter som ansvariga. Då är det alltid sossen som tar hem spelet. Som att Tvärsnytt är totalt ointresserat av utspel från partier till höger om (s). Eller att Nerikes Allehanda förra perioden jagade mig som KSO i varje stort och litet ärende och krävde en politisk kommentar, medan Lena Baastad idag kan gömma sig bakom sina tjänstemän (kolla bara de senaste dagarnas trädskövling och uteserveringselände). Eller att det förr alltid var en kommentar från oppositionen till varje majoritetsutspel eller granskande artikelserie (ibland fick till och med oppositionen fösta ordet och sedan fick majoriteten kommentera den bild som journalister och opposition satt…) medan det idag mer är ett undantag.

Men detta är ändå saker man kan leva med. Det gäller bara att bli bättre själv, att skapa mer intresse kring den egna politiken, att ligga på ännu mer, att skriva ännu bättre…

Det stora problemet är ett annat. Det handlar om större skeenden där samhällets utveckling formas. Hur beskrivs lokalsamhället och dess utmaningar? Hur beskrivs politiken och politikens utmaningar? Hur beskrivs världen och dess utmaningar?

Låt mig ta några exempel:

Barnfattigdomen. Är den ett reellt problem eller ett mätningsproblem? När frågan först kom upp handlade det om relativ fattigdom. Då var det bättre om alla var ungefär lika fattiga, än om några var rika och andra inte fullt så rika. När man gick över till absoluta tal borde den långsiktiga utvecklingen varit det intressanta. Men vem har fått veta att barnfattigdomen var som störst under regeringen Göran Persson, och att Alliansregeringen lyckats minska den, trots den djupaste internationella lågkonjunkturen sen 1930-talet? Vem beskriver världen, och hur?

Ungdomsarbetslösheten. Är den 25% eller inte? Är ungdomar som går på gymnasiet arbetslösa bara för att de söker jobb? Eller är universitetsstuderande som kanske hellre ville ha ett välbetalt och enkelt jobb arbetslösa? Är ungdomsarbetslöshet som innebär att man går utan jobb ett par veckor för att sedan få ytterligare ett påhugg ett politiskt problem? Bara för att man skapar statistiska urval innebär det inte att det finns politiska problem som ska lösas av politiker. Även en 12 %-ungdomsarbetslöshet är tuff. Men det är den faktiska långtidsarbetslösheten hos unga som är den politiska utmaningen. Men vilken journalist beskriver det så?

Carema. När Caremaskandalen briserade var alla tidningar på. Journalister från hela landet beskrev den skrämmande privatiserade äldreomsorgen där kapitalister styrde. Men var bilden rätt, eller ens i närheten av riktig? När Dagens Samhälle nu skriver kring ”skandalen” så förändras bilden. Carema var inte alls de onda riskkapitalisterna. Den offentliga verksamheten som föregick Carema hade sannolikt betydligt värre problem. Men bilden var satt, och sitter fortfarande. Frågan är om en journalistkår med rötterna i en frihetligt liberal åskådning hade gjort samma nyhetsbedömning?

Dessa tre exempel på politiska frågor från tre skilda områden, berörande tre olika åldrar, visar på journalistik som i sig är riktig, men som antingen utgår från en samhällssyn eller filtrerar frågeställningarna utifrån en medveten eller omedveten politisk åskådning.

Låt mig ta ett sista exempel, som på något sätt visar på en metaprocess, kring politikens roll och innehåll. I Sverige handlar politik nästan alltid om att politiker ska göra mer. Den handlar om att det offentligas uppdrag ska utvidgas. Det handlar om att den offentliga sektorn har för små resurser och att vi behöver mer pengar för politiska åtgärder. Är detta en självklarhet? Knappast.

Utan någon annan jämförelse kan man ändå titta på den pågående presidentkampanjen i USA. Där handlar det inte alltid om att staten ska göra mer. Rätt ofta handlar det om att staten ska göra mindre. Och med den tydligare politiska hemvisten hos flera mediabolag, skapar journalister bilder av olika verkligheter.

Det finns ingen objektiv journalistik och inga objektiva journalister helt enkelt för att det inte finns människor som klarar av att vara fullständigt objektiva. Inte ens en domare i en domstol kan frigöra sig från sin historik, sin politiska uppfattning, sin ideologiska hemvist, i det dömande arbetet.

Men det finns bättre och sämre journalister. De bättre är sannolikt mer medvetna om sin politiska hemvist och att den påverkar deras journalistiska arbete. Därmed kan de också göra bättre avvägningar vilka frågor de lyfter, och hur de bearbetar dem. Sämre journalister tror att de är objektiva och bara på grund av denna övertro på sin objektivitet blir den politiska åskådningen grunden för ett subjektivt arbete.

2012-05-10

Från shepherder till Shepherds pie

Det blir inte så mycket bloggat dessa dagar. Det handlar mest om tid. Eller snarare om prioriteringar.

Vi är inne i den tredje veckan av lammningar. Hittills har det blivit 16 små lamm. Det är en rätt intressant könsblandning. 12 baggar, 4 tackor. Man kan fundera över hur det kommer sig. Det brukar vara rätt 50/50 annars.
Fantomenbaggen

Arbetsfördelningen här hemma är ganska klar. Hustrun hanterar lammningar och fåren. Jag passar sovande barn och lagar mat. Men ibland hjälper jag till med att skruva upp fodergrindar eller bygger lammningsboxar.

Snart är det dags för lammning
I kväll är det ytterligare en tacka inne som enligt hustrun kommer att lamma om ett par timmar. Det börjar bli trångt i stallet nu. De största lammen borde ut på bete nu. Men det får vänta tills söndag. Nu är det två dagar med partiråd som gäller. Politik på dagarna och bondeliv på kvällarna. Ibland blir det lite bonde på dagarna också, när politiken svämmar över kvällar och helger.

Dagarna blir lite annorlunda också. Just nu står en Shepherds pie i ugnen i väntan på att hustrun ska komma in från stallet. Klockan har passerat tio på kvällen och det är inte första gången som maten väntar till nästan natten.

Det är kanske inte en helt vanlig arbetsfördelning. Men jag gillar att laga mat. Och det är roligast att laga mat som är oförberedd. Denna Herdepaj från Fällersta är verkligen en sådan. Det gäller att få ihop något av det man hittar i frysar, kylskåp och skafferi. Och detta kommer att bli gott. Har bara smakat på köttfärssåsen, men det räcker. Vill du veta receptet? Kommer här:

Hacka och stek 4-5 gula lökar. Lite honung i blir extra gott.
Kanske ett halvt kilo köttfärs steks när löken blivit lagom mjuk.
Slå i en skvätt gammalt rödvin och om det inte är nog, ta lite vatten också.
Hacka ett par morötter som du känner för det.
Sen tar du ett par matskedar tomatpuré, svartpeppar, salt och en buljongtärning.
Jag hittade lite gammal torkad trattkantarell och hade i en näve.
Och sedan grädde.

Låt det koka ihop under en halvtimme eller så på svag värme.
Herdepaj från Fällersta

Samtidigt skalar du runt 12 halvstora potatis. Kingen är bäst.
Koka i 20 minuter.
Lägg i en klick smör, mosa, en skvätt mjölk, mosa, ett par ägg, mosa, lite riven ost, mosa, lite salt och peppar, mosa.

Ta köttfärsröran, som nu är lagom fast och lägg i en långpanna. Lägg potatismoset ovanpå och lägg på ytterligare lite riven ost bara för färgens skull.

Sen är det en kvart i ugnen som gäller. 200 grader och mitten.

Ta ut och njut.



Är du osäker på hur mycket du egentligen ska ha i? Det är jag också. Men det gäller att höfta någorlunda rätt, som så ofta här i livet.

2012-05-09

Liberal skog

Läser ytterligare ett avsnitt av Macej Zarembas fascinerande artikelserie om skogspolitiken i Sverige. Nog hade man aningar om att det var dåligt, men så här...

Innan jag blev politiker tänkte jag mig bli miljörättsjurist. Jag påbörjade faktiskt en doktorandkarriär vid Uppsala Universitet 1986. Den tänkta avhandlingens namn, "Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." var väl en riktig kioskvältare. Men den har ännu inte blivit färdig.

Även då höll svensk lagstiftning på att omstöpas. Då var det den nya Plan- och bygglagen som var i ropet, och hur den skulle samverka med miljölagstiftningen. Det var rätt enkelt att se att i vissa fall hade de som ville bygga eller använda mark betydligt större rättigheter och möjligheter än de som ville värna och bevara. Och sedan har det bara rullat på.

Svensk skogspolitik har bara ett mål. Det handlar om virkesproduktion. De miljömål som finns, och som dessutom försvagats, är bara ett spel för galleriet. Det behöver man inte läsa DN för att se. Det räcker att ta sig en tur i närmsta skog. Det finns inga naturvärden. Det finns sällan bevarandetankar. Det finns bara produktion.

För en liberal är det synsätt som gäller inom skogen fullständigt oacceptabelt. Liberalismen grundades för att människor skulle få använda sina resurser utifrån eget gottfinnande, på bästa sätt för sig själva och sin omgivning. Sedan dess har staten begränsat denna möjlighet på grund av att det finns värden som en enskild har svårt att hantera själv. Det kan handla om sociala eller arbetsrättsliga hänsyn. Det kan handlar om skatter och avgifter. Och det kan handla om miljö och natur.

Men för en liberal är det oacceptabelt att staten går in och aktivt styr hur en privat näringsidkare ska sköta sitt bolag. Det finns helt enkelt inte på kartan. Staten kan begränsa rätten för det privata hur man får hantera sitt ägande. Men staten kan aldrig gå in och bestämma hur ett företag ska skötas.

Tyvärr verkar svensk skogspolitik lida av samma koalitionsproblematik som svensk vapenexport (om man bortser från alla andra jämförelser). Det finns en stark axel mellan de två stora, sossarna och moderaterna, med påhäng av centerpartiet och kanske även vänsterpartiet i detta fall. Denna axel har skogsindustrin som uppdragsgivare, istället för det svenska folket.

Det är dags för flera liberala offensiver inom olika politikområden. Skogspolitiken är en sådan.

Media: DN

2012-05-07

Nästa ödesmatch

Så har då ÖSK spelat mot Kalmar. Själv lämnade jag Folkpartiets förtroendemannagrupp och tog mig 20 minuter försenad ner till BA för att vara på plats. Då hade redan Kalmar gjort ett mål och stämningen på läktaren var som på en bättre begravning.

Men hur ska man attackera problemet? Med banderoller som kräver någons avgång? Med burop? Eller genom att säga att supportrar inte får bua eller sätta upp banderoller?

Jag tror vare sig det ena eller det andra är rätt.

Jag har haft mina perioder av fanatisk ÖSK-hållning. Matcher då jag ständigt häcklat både domare som dömer totalt fel och bara gynnar motståndarlaget och ÖSK-spelare som ju inte kan passa ens en kortpassning rätt. Jag har haft mina perioder av högljutt klagande. Men jag har det inte längre, i vart fall inte nu. Visst blir det ett och annat sagt. Men det är något annat.

ÖSK 2012 har problem. Det är i dagsläget inte ett allsvenskt lag. Det kunde man tro efter de första tre matcherna, men nu är det inte längre en tillfällighet, nu är det en tydlig trend.

Det ÖSKs spelare och ledning idag behöver är sannolikt inte fler supportrar eller anhängare som klagar och visar missnöje. Men det är inte heller supportrar som undertrycker kritik. Istället handlar det om att skapa ett klimat för kreativ och framåtsyftande kritik, kritik som gör det möjligt att bygga vidare.

Dagens match var en bra ÖSK-match. Kalmar hade i princip ingenting den tid jag var där. ÖSK spelade ibland riktigt bra. Emil Berger, min favoritspelare från i fjol men som i år varit felpasskung var åter den som kunde se crossmöjligheterna och som i kväll lyckades mycket bättre än tidigare. William Atashkadeh slet och är duktig. Tyckte att såväl Holmberg, Astvald som Wiktorsson och Samuelsson gjorde bra insatser. Backlåsen testades inte under den tid jag satt på BA så det kan jag inte ha så mycket att säga kring. Och Tobias Grahn kom igång i andra på ett sätt som inte setts tidigare. ÖSK var på g i kväll. Inte framme. Men på g.

Men det saknades mål. ÖSK vann skottstatistiken med mer än 10 skott. Men det räcker inte.

Så ska ÖSK byta tränare, sälja spelare eller skaffa stjärnor? Jag tror inte det.

Jag tror att det handlar om att både våga fortsätta på den inslagna vägen. Se bara hur många unga spelare som fanns på plan i kväll. Fundera över fortsättningen.

Men det finns två saker man kan fundera över.

Dels profilen på föreningen, laget, klubben. ÖSK är klubben som aldrig vunnit något. ÖSK är klubben som degraderats på grund av att det fattades några tusenlappar (fast det egentliga skälet var att Lagrell & Co behövde en landsortsklubb att statuera exempel med). ÖSK är alltid underdogs, slår från underläge. Men de senaste åren har man försökt sätta en annan bild av klubben. Det har inneburit rätt många bra saker, men skapar bekymmer när det blir som i år. Kanske ska man försöka vrida bilden något tillbaka. ÖSK är laget som alltid slår ur underläge. ÖSK mot resten av Fotbollsverige. ÖSK som underdogs.

Dels måste det finnas mervärden som publik. Idag kom 4700 pers på matchen. Snart har ÖSKs publiksiffra halverats från toppåret. Ingen, eller i vart fall få, vill se ett förlorande lag. Så vad ska då ÖSK göra? Svaret är sannolikt att våga. Att våga fortsätta på den inslagna vägen med unga, egna produkter. Men också att våga satsa framåt. När sommaren kommer behövs sannolikt något nyförvärv. Varför? Därför att spelet är så. Därför att vi i publiken vill hoppas, glädjas och tro på att det kommer ljusare tider. Fotboll är ständiga förhoppningar, ständiga förändringar, ständiga förväntningar. Det är också en del av spelet.

Media: NA, NA2

Det politiska läget

Måste erkänna att jag inte tittade på hela partiledardebatten. Inte ens halva. Först var det fåren som behövde ha sitt, byggde ytterligare fem lammboxar. Och sedan var det ju Inter-Milan. Fick se Zlatans snygga mål några sekunder in i andra halvan. Och sedan Maicons kanon i 84 tror jag. Men då hade ju Milan redan lagt av. Nästan bara Zlatan som sprang och kämpade efter 2-2, märkligt nog. Och efter 3-2 gick de flesta... Sannolikheten att Zlatan nästa år spelar i Real, eller i Man C eller varför inte i Man U, ökade nog ett antal hundra procent.

Men det jag såg räckte.
Å ena sidan Alliansen:
Reinfeldt - lugn, duktig men saknar glöden som han egentligen aldrig haft. Denna lugnhet var en vinnare 2006, men är den det 2014?
Björklund - lysande på skolfrågan och rätt torrolig, men lider av att partiet inte har större opinionsstöd.
Lööf - Försvann totalt.
Hägglund - en bra partiledare i ett parti med problem, märks tydligt att han egentligen saknar riktning.

Å andra sidan oppositionen:
Löfven - lugn men minst lika tråkig som Reinfeldt. Fast frågan kvarstår kring hans politik. Just nu fungerar det med att vara ickeJuholt, men sedan?
Fridolin - pratar så väl om allt mellan himmel och jord. Men det blir ofta alldeles för "rätt" och då hänger det inte ihop.
Sjöstedt - Jag har extra svårt att vara objektiv kring vänsterns partiledare, men viss har de problem...
Åkesson - Jobbar hårt på att skapa en annan bild av SD. Men frågan är om Åkesson själv är för mycket SD-ig...

Denna analys är inte objektiv, det erkänns, så jag väljer att åter fokusera på Folkpartiet. Men först en liten europeisk runda.

I Frankrike vann en socialist som lovade ett annat Frankrike. Det fanns ett par tydliga fiender. Dels den sittande presidenten. Dels det skrämmande EU och dess ekonomiska politik. Frågan är nu vilken politik som kommer att bli följden.

I Grekland förlorade alla. Eller nästan. Nynazisterna vann. Och några vänsterpartier. Och här var fienden uppenbar. Även fast de flesta greker vill vara kvar i EU och inom euron så vill man inte ta konsekvenserna av det. Finanspaktens krav på ekonomisk stabilitet var den stora fienden.

Men i Tyskland, i deltstatsvalen i Schleswig-Holstein, fick det liberala partiet FDP 8,5% av rösterna. Det är en framgång för ett parti som på senaste tid varit totalt uträknat från tysk politik.

Så vart leder då detta? Ett par tankar.

Det är bra med en yttre fiende. I Frankrike och Grekland var fienderna rätt uppenbara. Men även i svensk politik har det handlat om att skapa fiender. Socialdemokraterna har under årtionden skrämt med högerspöket. Moderaterna har lika ofta skrämt med kommunistskräcken. Partierna har varit varandras förutsättningar, skälet för att man kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna har genom åren varit bäst på att måla sin bild av motståndaren.

Det är också bra med en egen vision, ett alternativ. Visst kan visionen vara fullständigt galen, som i Grekland där yttersta höger och vänster dansar armkrok med varandra. Men ett parti utan visioner, som bara blir förvaltande, är kört. Det gäller Grekland såväl som Sverige.

Och det finns en framtid för liberala idéer och liberala partier. Det kanske inte handlar om att vinna de 27% av väljarna som kallar sig liberala, utan kanske de 8,5 % som gör ett mycket medvetet liberalt val. Framgången kan, som m och s i Sverige jobbar för, ligga i själva makten. Men framgången kan också vara att vinna de väljare som röstar på ideologi istället för på makt. Och det kommer till slut ändå vara de ideologiska styrkorna som kommer att vara avgörande.

Jag menar att vi i Folkpartiet i Sverige måste göra fyra saker:

Vi måste vara överens om hur läget i landet ligger. Hur ser människor på sin nutid och sin framtid. Vilka problem och utmaningar finns för individer och för grupper? Varför gör man de val man gör? Vilka förändringar i samhället kan vi räkna med i framtiden? Men samtidigt - vilka lösningar har vi som politiker på frågor som vanliga människor aldrig ställer?

Vart vill vi? Varför finns vi som parti och som bärare av den liberala ideologin enligt vår tradition? Vilka är våra unika förslag för att lösa människornas problem idag? Och vilka förslag är inte liberala?

Hur tar vi oss dit? Vilka sakpolitiska ställningstaganden måste vi göra? Hur skapar vi ett parti och aktiviteter där både sakpolitik och framtoning förstärker den liberala bilden? Vilka frågor ska vi engagera oss i, och vilka ska vi prioritera bort?

Och den slutliga, svåra frågan: Vilken är vår väljargrupp? Det är bara att acceptera att om man driver en politik för alla, så driver man politik för ingen. Om man prioriterar allt, prioriterar man inget. Så hur kan man jobba med en politik och en politisk kommunikation som gör att de människor som tror på den liberala agendan också röstar med det liberala partiet?

Jag tror att Folkpartiet måste förtydliga både den liberala profilen och den liberala berättelsen. Vi måste våga vara mer liberala i ekonomisk politik, i integrationspolitik, i valfrihetspolitik. Vi måste våga vara mer liberala när det handlar om utbildningspolitik, i äldreomsorgspolitik, i miljöpolitik. Men vi måste också vara bättre på den liberala berättelsen, den berättelse som handlar om "varför".

Varför det är så viktigt för barnet på väg in i förskoleklassen att få lära sig läsa, räkna och skriva, att lära sig för livet och för vishetens skull.
Varför det är så viktigt för den gamla kvinnan att få fortsätta vara människa med rätt att leva, välja och vårdas som unik individ.
Varför det är så viktigt med tilltro till engagerade entreprenörer som driver företag för egen och för andras skull.
Varför det är så viktigt för samhället med en levande natur, där omistliga värden värnas för kommande generationer, för barn och barnbarn.

Det finns en framtid för en stark och livskraftig svensk liberalism. Men vägen dit är vare sig bred eller enkel.

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, AB, AB, ABExpr, Expr, NA

2012-05-04

Ett annat liv

Läser förra helgens två DN-artiklar om svensk skogspolitik. Väntar med spänning på morgondagens fortsättning.

En del påstår att svensk miljöpolitik är bäst i världen. Jag tillhör inte dem. Visst är vi framgångsrika på flera områden, men en stor del av vår goda miljö beror på att vi är få människor på stor yta och att vi haft vattenkraften att tacka för en renare luft än annars.

Men det finns ett område där vi knappast kan slå oss för bröstet. Det är skyddet av naturen, av skönheten och upplevelserna och den biologiska mångfalden.

Under lång tid har vår natur mest använts som en oändlig resurs som man kunnat hantera hur som helst.

När de första naturreservaten bildades 1909 (Garphyttan var ett av dem) var det utifrån en nationalromantisk idé om att spara och värna det bestående. Men ända till idag har naturen och den biologiska mångfalden mer setts som en sport för en liten klick, ett särintresse, som stått i motsats till de som vill utveckla och förnya.
Vitsippsmångfald i Ökna. Småbondeansvar.

Så vart har det lett? Vi har aktivt tagit bort kanske 95% av allt det vatten som fanns i jordbrukslandskapet för 150-år sedan. Det har lett till en enorm förändring av artsammansättningen. Många av de arter som förr var vanliga, är idag enbart ett minne. Jordbrukslandskapet trivialiseras. Skönheten utarmas.

På samma sätt är det med skogen. Numera inte skog. Trädplantager, med korta livslängder, är inte ett hem för arter och liv. DNs artikelserie visar på den inte alltför ljusa framtiden.

Och havet dör. Jag minns min barndoms somrar på Gotland med glädje. Rent, friskt vatten, fyllt av fisk och liv. Nu alldeles för ofta en illaluktande vätska. Och ändå är Gotland en del av det hyfsat friska havet.

Och älvarna, åarna, bäckarna, dikena. Hur många finns kvar? Hur många är opåverkade? Hur många är  hemvist för liv?

Nu står ytterligare en strid om naturen. Jag gillar inte kärnkraft, men jag är enormt skeptisk till den vindkraftsexplosion vi nu ser runt om i landet. Vindkraften har ett eget spår, får byggas utan hänsyn till vare sig natur eller skönhet. Är det rimligt? Är den förfulning av landskapet som vindkraften innebär bättre än vattenkraftens förfulning? Var kommer vi i framtiden att finna rent, rinnande, fritt vatten och ren, fri, ostörd vind?

Och så får man veta det man egentligen alltid vetat. Att den biologiska mångfalden är värdefull. Att det till och med går att sätta ett ekonomiskt värde på den.

Som liberal kan jag ändå känna mig stolt över en del saker som hänt. Strandskyddet på 1950-talet. Naturvårdslagen på 1960-talet. Nationalälvarna på 1970-talet. Vitryggen på 1980-talet. Men sedan har det varit rätt tyst. Visst har partiet haft bra program, men det har inte skett något.

---

Idag blev jag tvungen att att åka hem tidigare än beräknat. Fick hämta barnen på dagis trots att de bort vara hemma. Telefonsammanträdet jag satt i blev jag tvungen att avbryta mitt i.

Hemma lammade en tacka. Vi vet att det blir problem med henne. Lammen kan inte dia de första dagarna. Nu kom de en fredag eftermiddag. Tack Gud för det! Så det blev hem för att mjölka ur och sonda i. De första två timmarna är viktiga. Men nu är det heldygnstjänstgöring som gäller. De små liven ska få i sig 600 ml de första 18 timmarna. Kanske 60 ml första gången. Sedan mer. Men det blir lite jobb hela natten.

En liten tacka och en bagge, tillsammans med mamma får.
När jag går ut från ladan straxt före tio håller jag på att krocka med en fladdermus. Kanske är det den gråskimliga, den som brukar sjunga i novemberkvällarna. Borta i öster ropar kattugglan. Nej förresten, det är två stycken, två hanar som duellerar. Boängsgårdens kattuggla mot Håkansgårdens. Och taltrasten sjunger in natten.

Det finns en risk att politik blir allt i ens liv, och därmed inget. Det finns en risk att politiken blir ett spel, att det viktiga är att vinna, att besegra fienden både i sak och person, och inte vad vinsten sedan innebär. Det finns en risk att politiken bara blir de dagliga besluten, att man inte orkar lyfta blicken över dagordningen och både se det som varit och försöka se det som ska bli.

Men att vara en hjälp vid en lammning är också ett liv. Att lyssna till taltrasten hemma på gårdsplanen är också ett liv. Att söka stillheten när mörkret sänker sig över skog och äng är också ett liv. Ett annat liv. Rätt ofta ett bättre liv. Men alltid ett annat liv.