Omedelbart gick den socialdemokratiska twittermaskinen igång. Det är fascinerande att se dess effektivitet. Allt ifrån sådana som den lokala riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson till prästen Helle Klein går igång på samma tema. Det är verkligen fascinerande. Och det är effektivt. Man fick spinn. Journalister nappade. Det blev en nyhet.
Jag har svårt att förstå denna kollektivism. Alla går på samma boll. Alla har samma budskap. Storebror Löfvens mediakansli talar och partilandet följer. Bättre att låta någon annan tänka än att tänka själv, typ. Det skulle aldrig fungera i Folkpartiet. Här ställs väl frågan oftare om det verkligen är så att Björklund har rätt, de slaviskt följande partigängarna är få. Så är också den socialdemokratiska kampanjmaskinen bättre än den liberala, men frågan är hur det är med politiken.
I går fick statsministern på pälsen. Men vad sade han egentligen? Att arbetslösheten hos etniska svenskar är låg. Och? Är det någon som har någon annan åsikt?
Hans socialdemokratiske motkombattant, Stefan Löfven, hävdade att det var fel att dela in Sverige i vi och dom. Men gjorde statsministern det? Knappast. Han pekade på att arbetslösheten hos oss som funnits i Sverige länge och är mitt i livet är låg. Hos andra grupper är den högre. Hos ungdomar. Hos utrikes födda. Hos äldre.
Och vad ska man göra åt det? Självklart handlar det om att skapa en politik för de utmaningar som finns, inte för de som inte finns. Om man ska arbeta för att minska arbetslösheten, gäller det att hitta åtgärder som fungerar i det sammanhang de är satta att fungera. Som lägre kostnader för yngre på arbetsmarknaden. Eller bättre utbildning, och utbildning som är anpassad till dem som har det svårast att gå igenom skolan. Eller sänkt restaurangmoms. Eller nystartsjobb.
Det Löfven sa, och som han borde kritiseras för betydligt hårdare än statsministern, är att vi inte ska ha en arbetsmarknadspolitik som är inriktad på dem som behöver den mest. Det är bara generella åtgärder som gäller i så fall i sossarnas politik. Men så är det inte. I deras innehållslösa vårbudgetmotion är en av de få åtgärder som presenteras en som är direkt inriktad på en av de grupper som statsministern talade om: de unga. De vill i princip ha en obligatorisk gymnasieskola för alla. Varför? För att de menar att det är där problemet sitter.
Det är illa när ledaren för det största oppositionspartiet inte klarar av att hålla sig från populistisk slagordspolitik utan innehåll. Men det är ännu värre att han spelar ut SD-kortet. För den underliggande frågan, som alla dessa socialdemokrater i twittermobben trycker på, är om statsministern får säga "etniska svenskar". Får man överhuvudtaget använda de orden? Får det finnas etniska svenskar eller är vi inte bara en stor familj?
Genom sitt agerande gör Stefan Löfven demokratin två otjänster. För det första vill han dölja ett problem som finns. Arbetslösheten bland svenskar som ännu inte har sin svenskhet som etnicitet, exempelvis utrikes födda, är ibland skrämmande hög. Det måste få sägas. Man kan inte sopa ett sådant problem under mattan. I så fall kommer det bara att göda dels de främlingsfientliga krafter som vill hävda att vi politiker blundar för verkligheten. Stefan Löfven och socialdemokratin (och en tyvärr alldeles för stor del av Mediasverige) spelar de främlingsfientliga krafterna i händerna.
För det andra innebär hans och hans partis hårda ställningstagande kring orden "etnisk svensk" att de vill begränsa det svenska språket. Och de gör det på de främlingsfientliga krafternas marknad. Läs den här bloggen exempelvis, från Andreas Johansson Heinö, som fördjupar frågan rätt rejält. Vi, som försvarar demokratin och därmed försvarar rätten att använda det språk som är demokratins enda redskap, vi, som försvarar rätten att demokratiskt arbeta för en politik och ett land där öppenhet och frihet är norm, vi måste ta striden mot de krafter som vill begränsa språket och som hävdar att vissa uttryck är farliga.
Stefan Löfven och hans socialdemokrati har själva insett riskerna med den politiska strategi de genomför. Den negativa politik som i huvudsak har som grund att smutskasta motståndaren utan att komma med egna förslag. Den politiken leder till rädsla och tystnad. Precis den tystnad som Löfven själv är det tydligaste exemplet på. Om man inte säger något kommer man inte att bli kritiserad för något man sagt. Och om man inte gör något så kommer man inte att bli kritiserad för något man gjort.
Men Sverige behöver politiker som vågar säga och som vågar göra. Tystnadens och rädslans politik är en återvändsgränd för demokratin. Men det är just denna väg som socialdemokraterna allt tydligare slår in på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar