Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2011-09-29

Ingen miljö för (s) i Örebro.

Läser med intresse Lena Sommestads blogg om turerna kring socialdemokraternas misslyckade budgethantering. Firma Juholt och Waidelich blir allt mer lika den socialdemokrati som härskade på de platser där jag växte upp. Bruksorterna Sandviken och Garphyttan. Det är inte för inte som man hävdar att det är unga män från bruksorterna som är dagens och morgondagens förlorare. De som inte väljer högskola eller universitet. De som inte ser omvärlden. De som förlitar sig på att gårdagens lösningar ska leda in i framtiden.

Den interna budgetstrid som vi nu ändå får skymta i öppenhet kan i förstone tyckas vara en strid mellan förnyare och konservativa. Men det är sannolikt en alldeles för förenklad bild. Kanske står striden istället mellan två bakåtsträvande falanger. Dels bruksfalangen, där Juholt och Waidelich söker de mycket traditionella värdena som en gång skapade tanken om folkhemmet. Där betoningen av folkhemmet blir en alldeles för inskränkt nationalism. Det är en återgång till den gamla betongsocialismen.

Dels 68-falangen som istället är inriktad på en tid där det offentliga skulle kunna allt, men där det också fanns en internationell utblick. Det är sannolikt denna falang Sommestad tillhör. Där finns en djupare förståelse för miljön och vissa delar av globaliseringens fördelar. Men lösningen på samhällsproblemen ligger minst lika ofta här i en övertro på det offentliga.

Det verkar finnas samma konfliktytor inom den lokala socialdemokratin i Örebro. Betongsocialisterna som vill öka biltrafiken inne i staden, bygga offentliga monument och vägrar se att det finns en värld utanför Örebro. Och 68-orna som ser världen utanför, men som inte inser att den förändrats sen 1970-talet, och heller inte vill inse att omvärldens förändring ställer krav på förändring av den lokala politiken och de lokala lösningarna.

Nu ser det ut som betongsocialisterna vinner. Björn Sundin har, som ansvarigt kommunalråd för samhällsbyggnadsfrågor, redan påbörjat arbeten som kommer att sluka miljarder av kommunkassan. Det är gigantiska projekt som att gräva ner järnvägen och allt vad det innebär, till småprojekt som att öppna Storgatan för bilar. Det handlar om betong, betong och betong. Men det handlar också om brist på omvärldsanalys och långsiktighet.

Klimatfrågan vare sig står eller faller med bilar på Storgatan. Men signalen är tydlig. Örebro går från att vara en ledande klimatstad till en stad som prioriterar ner klimatfrågorna.

Och en nedgrävd järnväg kan någon säkert hävda att den är en miljöfråga. Men de miljarder det kommer att kosta är inte samhällsekonomiskt lönsamma. Det är bland annat därför en sådan satsning inte finns med på någon prioriteringslista från Trafikverket. De skulle kunna användas betydligt effektivare inom andra områden. Men har man den socialistiska synen på den starka politikern som kan och ska förändra samhällsbygget sätts människa och ekonomi lätt i bakgrunden. Minns arvet efter Harald Aronsson. En bostadsstiftelse i kris. En stad utan mänsklig själ. En kommun där ekonomin svajade. Nu riskerar vi samma vända igen.

På 1970-talet var Folkpartiet den kraftigaste kritikern av det lokala socialistiska folkhemsbygget. Det fanns en stridsvilja bland dåtidens liberaler som vi som är aktiva nu kan ta efter. Visst är situationen annorlunda nu, men kampen mellan de socialistiska drömmarna om de starka ledarna och de kollektiva idéerna å ena sidan och de liberala visionerna om starka individer som bygger sin egen framtid å den andra är i allra högsta grad aktuell också idag.

För oss i Folkpartiet i Örebro handlar dagens och morgondagens politik om kunskap och omvärld. Vi måste skapa en stad och en kommun där varje enskild individ får möjlighet till den kunskap och den bildning som behövs för att skapa sin egen framtid. Och vi måste vända oss ut mot omvärlden, lära av andra som gått före, ibland kanske till och med få lära ut där vi är bättre, bejaka globalisering och internationalism, bygga broar mellan människor både i vår närhet och runt om hela världen. Det är en politik som kommer att handla om de mjuka värden som skapar en växande, myllrande, levande, spännande stad för, av och med människan, idag och i morgon.

Media: NA1 och Radio Örebro, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen, Aftonbladet

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson

2011-09-28

Politiskt ledarskap: Håll i!

Nu skakar den svenska tillväxten. Idag presenterar Svensk Näringsliv sina siffror för tillväxten 2012. De menar att Sverige nu befinner sig i ett läge där tillväxten närmar sig noll. Deras siffror är de mest pessimistiska hittills, med en beräknad tillväxttakt på 0,2% 2012 och 0,9% 2013. Arbetslösheten kommer inte att sjunka. Sannolikheten är större att den istället ökar.

Snart kommer SKLs (Sveriges Kommuner och Landsting) nästa prognos för skatteintäkterna de kommande tre åren. Den senaste, som kom den 18 augusti, hade en viss nedrevidering av siffrorna för 2012, men ingen nedrevidering för 2013 och 2014. Den kommande prognosen kommer att visa en betydligt sämre utveckling för kommunerna och landstingens inkomster. De flesta av oss som är politiskt och ekonomiskt engagerade var medvetna om denna utveckling. Sett i ett längre historiskt perspektiv har SKL nästan alltid en eftersläpning i sina prognoser. När det blir bättre, ligger SKL efter och bedömer att konjunkturerna får genomslag på sysselsättning och skattekraft senare. På samma sätt när konjunkturerna viker.

Det finns nu två frågor man borde ställa sig som lokal eller regional politiker. Den första är hur stor den revidering som nu kommer är och vilka snabba åtgärder man då måste igång med. Den andra är om detta är den sista nedrevideringen, eller om läget kommer att fortsätta att försämras.

Den bild jag har av utvecklingen är att den kommande revideringen kommer att bli rätt kraftig, men att den inte blir den sista. Kanske minskar ökningstakten av skatteunderlaget med ytterligare någon miljard 2012. Bedömningarna för 2013 och 2014 är betydligt svårare, men ska man lita på Svenskt Näringsliv så kommer det att handla om många miljarder. Sannolikt kommer dessutom ytterligare revideringar under hösten som tar bort ytterligare någon miljard från kommunsektorn.

Men det finns ytterligare ett par frågor som knackar också på den lokala politiska dörren. Hur går det för Grekland och övriga Sydeuropa? Och hur går det för USA?

Än vet vi inget av vad som händer med skuldkrisen i Grekland och de andra högt skuldsatta länderna med Italien i topp. En kollaps för Euro-samarbetet skulle innebära enorma problem för tillväxten och därmed också för svensk arbetsmarknad, för sysselsättningen och därmed för kommunernas intäkter. Och om USA går in i en recession stannar den ekonomi som fortfarande är världens motor.

I detta läge krävs politiskt ledarskap. Nationellt tar Alliansregeringen detta ledarskap på allvar. Höstbudgeten hade två budskap. Dels att vi håller igen. Vi ser till att Sveriges ekonomi är i balands. Dels att det finns utrymme att satsa om det blir ännu värre. Då har regeringen möjligheter att mer kortsiktigt öka köpkraften både hos enskilda medborgare och framförallt den offentliga sektorn genom riktade statsbidrag och skattesänkningar.

Men vad händer lokalt? Vad händer i Örebro län och i Örebro kommun?

Örebro Läns Landsting är i ett utsatt läge. Ekonomin är i kris, även om de styrande socialdemokraterna hävdar något annat. Allt talar för ett noll- eller minusresultat redan 2011. Samtidigt spelar de med enorma investeringar, investeringar som idag inte är finansierade. Denna mix kommer att skapa enorma besparingskrav. Tyvärr saknar landstinget ledning. De har en politisk styrning, men ingen politisk ledning. Socialdemokraterna är tillsammans med Vänsterpartiet totalt låsta i frågan om alternativa utförare. De saknar en politik för hur landstingets verksamheter skulle kunna effektiviseras genom förändrad politik och förändrad organisation. Allt ska se ut som idag, drivas som idag, och styras som i går. Pengar och budgetbalans är något som inte är en politisk kärnfråga för dem.

Och Örebro kommun följer efter. Den nuvarande styrningen hävdar fortfarande att de inte behöver förändra sin syn från i juni, då krisen ännu inte slagit till. De saknar insikt om behoven av att förändra inriktningen för de kommande åren. De satsar pengar som inte finns. De investerar enorma summor utan någon kontroll över vad det innebär för avskrivningar, finansnetto eller drift. Och de släpper på kontrollen över nämndernas ekonomi. Gymnasienämnden är det tydligaste exemplet.

Örebro kommun kommer att klara sin ekonomi för 2011. Men vad händer 2012 och åren framför? Tjänstemännen varnar, men hittills varnar de för döva öron. De styrande vill eller kan inte lyssna. De förstår inte ens de grundläggande ekonomiska parametrarna.

Nu behövs ett annat politiskt ledarskap. Ett ledarskap som lyssnar istället för ett som stänger dörrar. Ett ledarskap som låter många delta, istället för ett där en person bestämmer allt. Ett ledarskap som tar in omvärlden, analyserar och bedömer, istället för ett som tror att Örebro är världens centrum. Ett ledarskap som ser positivt på tillväxt, och ser såväl den privata som den civila sektorn som starka komplement och basen för den offentligt finansierade välfärden.

Vi i Folkpartiet kommer att hålla alla dörrar öppna för den breda dialog vi menar måste till. Och den måste till omedelbart. Världen väntar inte på vare sig Sverige eller Örebro. Den ekonomiska utvecklingen i världen tar inte hänsyn till vad politiker tycker sig vilja och ha råd med vare sig i Sverige eller Örebro. Nu krävs ett öppet, ärligt och lyssnande ledarskap från de styrande i Örebro. För örebroarnas skulle måste vi finna breda, skarpa och tydliga överenskommelser.

Media: DN1 och DN2.  SVD1 och SVD2. SR1 och SR2. DI

Vetenskapens irrgångar

I måndags träffade jag Ragnar. Han är 92 år och var med på ett Folkpartimöte. Mötet handlade om hur vi jobbat i partiet främst med omvalet 2011 men var också ett avstamp inför valet 2014. Ragnar berättade att han brukar skjutsa sin bror till sjukhuset då och då. Brorsan är 101...

Den som ser och pratar med Ragnar tror nog att man pratar med en pigg 70-åring som valt att inte åldras.

Den bilden, och flera liknande, bär jag med mig när jag funderar kring äldrepolitik och den utmaning vi står för idag, när allt fler blir allt äldre. Men jag bär också med mig andra bilder. Som den av kvinnan som drygt 70 år gammal har massor av sjukdomar som begränsar hennes liv och livsglädje, men där hon ändå kämpar varenda dag och på något sätt ändå hittar smulorna av glädje och låter dem lysa upp dagen.

Eller den av mannen, också drygt 70, som glömsk av alzheimer gjorde av med familjens sparade pengar innan någon hann inse hur illa det var.

Eller...

Det finns miljoner äldre människor. Varenda en är en individ. Varenda en har ett eget livsöde och en egen framtid. Varenda en är ett original, omöjligt att vare sig kopiera eller kollektivisera.

Det är i det perspektivet jag läser debattartikeln i gårdagens DN. Där tre forskare finner att så många som drygt hälften av de som är över 77 år inte klarar av den valfrihet vi politiker vill påtvinga dem. Så här avslutas artikeln:

Det är dock uppenbart att den marknadsekonomiska modell som fungerar för tandkräm och restauranger inte på samma sätt kan fungera för äldreomsorgen. Valfrihet skall finnas också för de allra äldsta och svagaste. Men vi är kritiska till den övertro som verkar finnas från politiskt håll att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.

Det finns många problem med denna artikel.

Vilken människosyn har författarna? Hälften av alla 77-åringar klarar inte av att göra de val vi vill att de ska klara. Men hälften klarar det. Ska då den hälft som inte klarar det bli normen? Eller ska vi individualisera även kraven på valfrihet så att den som kan och vill välja, också får det, medan den som inte kan, inte heller ska behöva?

Det sannolika är att man med forskning skulle kunna komma till samma resultat även vad gäller andra åldersgrupper. Hur många 60-åringar klarar inte av de val som behöver göras? Hur många 25-åringar klarar inte av att förstå vad som står på en medicinförpackning, även om de kan stava sig igenom texten?

Hur många barnfamiljer är det som uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa, som köper cola och pizza och förstör både föräldrarnas och barnens hälsa, när vetenskapen säger att vi borde äta morötter och viltkött?

Är det just att det är drygt hälften av de undersökta som inte klarar testen som är det avgörande för att omyndigförklara en miljon människor? Är det rätt gräns, rent vetenskapligt? Borde den kanske sättas högre, med mer valfrihet som följd? Eller kanske lägre, eftersom det är uppenbart att inte ens 20-, 30-, och 40-åringar alla gånger förstår vilka val de rent vetenskapligt borde göra?

Har någon rätt, vare sig om man är forskare eller politiker, att träda in som ställföreträdande livskonsult. En konsult som tar över din beslutanderätt och bestämmer vad som är bäst för dig i alla lägen, eftersom du uppenbart inte klarar av att göra de rationella och vetenskapligt korrekta valen?

OK - jag inser att jag sannolikt övertolkar artikelförfattarnas tanke med sin artikel. Men den är ett otroligt tydligt exempel på två saker, som båda har med politik att göra:

Den ena är den tydliga kollektiviseringen av åldrandet. Det ska finnas en generell politik för alla. I detta fall alla över 77 år, eftersom så många inte klarar av valfriheten. Detta är traditionell vänsterpolitik, företrädd in i det längsta av såväl socialdemokrater och socialister. För en liberal är det en orimlig hållning. Det spelar ingen roll om du är 27 eller 77. Du är individ i alla fall. Du ska tillåtas skapa din egen framtid i så stor utsträckning som möjligt, oavsett ålder. Och det offentligas uppdrag blir då inte att likrikta politiken utifrån den sårbarastes villkor, utan att finna system som stödjer och lyfter de sårbaraste, som hjälper med val som inte individen förmår göra, men som samtidigt ger de starkare frihet att fortsätta forma sina liv.

Den andra är synen på vetenskap. Vi lever i en samtid där forskning och vetenskap har blivit den nya religionen. Allt kan och allt ska förklaras vetenskapligt. Men det är inte sant, eller snarare - bilden behöver kompletteras.

Vetenskap utan en överton, eller en grund, av moral, etik och dogmer, kan lika gärna skapa klusterbomber, datavirus eller klonade människor, som ambulanser, facebook eller ett nytt penicillin. Vetenskapen i sig är vare sig ond eller god, eller kanske snarare både ond och god. Vetenskapliga upptäckter kan och kommer att användas i både sämre och bättre syften.

Jag är säker på att de tre forskarna hade ett ärligt menat gott uppsåt med sin artikel. De ville visa på vilka bekymmer en ökad valfrihet kan få för många äldre som inte klarar av att göra rationella val. Men deras artikel kan, och kommer, att användas också av dem som vill se ett annat samhälle. Ett samhälle där individens rätt trycks tillbaka och där kollektivets intressen flyttas fram på andra individers bekostnad.

För mig som liberal blir därför reaktionen stark och tydlig:

Vi måste fortsätta att arbeta för varje människas rätt att vara individ, med individuella fri-, rättig- och skyldigheter, ända fram till vår sista livsdag.
Och vi måste bli ännu bättre på att finna individuella lösningar för de människor som inte klarar av att ta det ansvar vi tycker är självklart. Valfrihetssamhället måste ha en gräddfil för de som är så sårbara att de inte klarar av att göra nödvändiga val i livet.

Media: DN, SVD1,

Ett parti som tar (s)ig rätt...

I går hade vi en diskussion i fullmäktige i Örebro om en fråga som aldrig borde kommit dit. Den borde avgjorts och städats av långt tidigare.

Bakgrunden är att socialdemokraterna vid upprepade tillfällen, vi känner till tre, använt sig av kommunala kuvert eller internposten, för att skicka valpropaganda till företagarna i Örebro, eller till skolledare och rektorer.

Vid varje fall som kommit till andra partiers kännedom har vi tagit upp frågan med socialdemokraternas gruppledare, Lena Baastad. Vid varje tillfälle har hon lovat att det inte ska ske igen och att de ska betala, eller har betalat, de kostnader och den skada som uppkommit för kommunen. Senast detta löfte gavs var i kommunfullmäktige i april, då Baastad lovade att de betalat allt.

Nu visar det sig att det inte finns någon grund för det löftet. Baastad har ingen koll på om de har betalt eller inte, de verkar inte ha några egna underlag för hur mycket de tagit från kommunen eller om just detta fakturerats. Det är illa. Men det är tyvärr inte hela den bekymmersamma verkligheten.

Socialdemokraterna verkar ha en uppfattning om att de "äger" kommunen och kommunens resurser. Oavsett om de är i majoritet eller opposition så är de kommunen. Vid vissa fall blir det övertydligt. Frågan om kuvert är en sådan liten, men tydlig, värdemätare.

Första gången vi krävde att socialdemokraterna skulle sluta att ta kommunens kuvert för att använda dem för sin valpropaganda, blev svaret dels att de skulle sluta göra det, dels att de krävde egna kuvert som stämplades "oppositionskansliet". Men det är en omöjlighet.

Kommunen är en helhet. Det innebär en del saker. Majoriteten styr. De styr tjänstemännen och organisationen. De uttalar sig för kommunen och de har ansvaret för kommunen. Oppositionens roll är att utifrån sina partiståndpunkter komma med alternativa förslag, kritisera och utkräva ansvar.

Men kommunen kan aldrig i förhållande till tredje man, en örebroare, ett företag, en organisation, en myndighet, vara delad. När ett beslut är fattat är det majoriteten som fattade beslutet som för kommunens talan. Det kan aldrig vara så att majoriteten ena dagen skickar ett brev från kommunen och säger: "Nej - du får inte bygglov här." och oppositionen nästa dag skickar ett brev från samma kommun där de säger: "Vi vill att du ska få bygga här." För den som får breven blir det obegripligt.

Men det är just detta socialdemokraterna gjort. Till företagare i Örebro har de skickat propaganda där de säger att det kommunen gör är fel och att de har en annan (och bättre) politik. Det går fortfarande att hitta brevet på deras hemsida här om du söker på "företagarbrev Örebro". Och det är den rätten de menar sig ha. Det räcker med att läsa Björn Sundins blogg så går budskapet fram. Socialdemokraterna kräver rättigheter som ingen annan någonsin haft. Och han förringar de fel som de begått, det sannolikt brottsliga förfarandet som han och Lena Baastad bär ansvaret för. Det är inte bara illa. Det är så allvarligt att såväl Baastad som Sundin borde fundera över sin politiska framtid. Vi har nu ett lokalt parti som leds av personer som medvetet eller omedvetet för alla örebroare bakom ljuset, ledare som förringar sina egna fel och istället smutskastar motståndaren, ledare som inte verkar vilja ta till sig och rätta sina fel... I vilket annat sammanhang skulle detta accepteras? I vilket annat land skulle en sådan blogg som Sundins få stå opåtalad av en fri media med uppdrag att granska makthavare?

Örebro kommun har en tydlig policy om hur vi ska förfara med anställda som vi tror begått ett brott. Det handlar om polisanmälan. Därför måste kommunstyrelsen nu fatta beslut om att samma regler ska gälla alla. Vid nästa kommunstyrelsesammanträde kommer därför jag att begära att så sker. Först då kan vi få reda på om Lena Baastad och Björn Sundins agerande varit brottsligt, eller om de bara agerat omoraliskt och olämpligt.

Media: NA, ledarbloggen

2011-09-27

2 vägar

Folkpartiet och Jan Björklund går ut med kravet på en annan lönesättning i Sverige. Ingångslönerna ska sänkas för att fler unga ska få jobb. Lönespridningen ska ökas.

Socialdemokraterna pratar mycket om ungdomsarbetslöshet. Men de har en helt annan väg att lösa den. Fler platser på universitet och högskolor. Fler offentligt finansierade jobblösningar.

Det är en rätt intressant dualism. Varför talar inte Folkpartiet mer om fler platser på universiteten, partiet har ju ändå ansvaret för dem? Skälet är ganska enkelt. Det är bara att gå till SCB. 1990 föddes 124000 barn i Sverige. Tio år senare var det 25 % färre. Idag ser vi en gymnasieskola som lider under minskande ungdomskullar. Istället för utbyggnad handlar det om nedläggningar och anpassningar till verkligheten.

Just nu är många av 1990-barnen på väg genom universitetet. Om några få år har de passerat. Då kommer svenska universitet och högskolor att vara i samma situation som gymnasierna är nu. Frågan kommer inte att vara hur många nya platser som ska till, utan hur vissa högskolor ska överleva. I det perspektivet är huvudförslaget i socialdemokraternas "jobbpolitik" för unga obsolet.

Kvar står större lönespridning mot offentligt finansierade jobb. Socialdemokraterna pratar gärna om "jobbgarantier" från första dagen för de arbetslösa unga. Men det är svårt att veta vad dessa "jobbgarantier" egentligen innehåller. Och det finns många fler frågetecken. Förutom finansieringsfrågan och innehållsfrågan är den huvudsakliga frågan om en jobbgaranti är en riktig väg att gå.

De allra flesta arbetslösa ungdomarna är det under korta tider. Den arbetslöshetsstatistik som redovisas innehåller unga på väg mellan utbildningar, på väg från utbildning till arbete eller på väg mellan arbeten. För de allra flesta är arbetslösheten kortvarig. Det finns risker att en jobbgaranti från första dagen skulle bli kontraproduktiv. Istället för att bli en väg in i arbete, blir det en identifikationsväg in i arbetslöshets- och offentliga bidragsträsket.

Det finns en annan väg att gå för att minska arbetslösheten för unga. Det är den Folkpartiet och Jan Björklund pekar på. Lägre ingångslöner. Större lönespridning. Det fungerar i flera andra länder. Det kommer att fungera i Sverige.

Men här säger socialdemokraterna nej. Deras koppling till facket får dem att inte ens kunna diskutera den lösning som alla borde söka. Det visar än en gång på behovet av såväl en fri fackföreningsrörelse som en fri socialdemokrati.

Jan Björklunds utspel är viktigt. Opinionsbildning från ledande politiker spelar en stor roll för hur utvecklingen ska gå. Men det krävs mer.

Under min tid som kommunstyrelseordförande i Örebro arbetade jag intensivt med att skapa en ökad lönespridning inom kommunen. Skälet var enkelt. Örebro hade en mycket sammantryckt lönestruktur. Det lönade sig dåligt att bli bättre i sitt jobb, erfarenhet premierades inte och ingångslönerna kunde i vissa fall behöva bli så höga att nyutbildade riskerade att få högre löner än de med erfarenhet. Det politiska budskapet var tydligt: Öka lönespridningen. Men genomslaget var uselt. Det första åren minskade faktiskt lönespridningen, tvärt emot de politiska kraven. Varför?

Ett av huvudskälen var att lönesättande chefer inte orkade med att genomföra de strukturell förändringar som en ökad lönespridning krävde. Det är enklare som chef att ge alla ungefär lika mycket, än att göra individuella bedömningar. Det är enklare som chef om alla har ungefär samma lön, då behöver man ju inte förklara varför någon har mer eller mindre lön än någon annan.

En ökad lönespridning, med lägre ingångslöner för unga, är en väg som måste prövas för att få ner ungdomsarbetslösheten och minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Då krävs en kraftig politisk opinionsbildning och en fackföreningsrörelse som ser till de ungas möjligheter men också en kraftfull satsning på chefer som kan, vågar och vill vara chefer med allt vad det innebär (i vart fall inom offentlig sektor).

Medai: SVD, DN, NA

2011-09-26

Vem vågar bli gammal?

Nu har SCB räknat på hur åldersstrukturen kommer att se ut för varje kommun de kommande åren. Det är ingen munter läsning för rätt många kommuner. I Örebro län kommer till exempel den lilla kommunen Lekeberg att få 51 % fler 80 åringar eller äldre om 14 år, och dubbelt så många tio år därefter. Det är det tydligaste exemplet i Örebro län på den positiva utvecklingen vi är inne i - allt fler blir allt äldre.

Den andra sidan av denna utveckling är mer utmanande. Vi vet till exempel ännu inte om fler också kommer att vara friskare längre och dö pigga och glada, eller om många kommer att ha långa sjukdomsperioder och klara livet tack vare stora insatser av vård och omsorg. Vi vet inte heller hur den offentliga sektorn ska klara utmaningarna. Det kommer att kräva enorma förändringar av såväl finansieringen av välfärdstjänsterna som utförandet av dem.

Jag har i många bloggar tidigare skrivit om detta. Men alldeles för få, främst politiker, vågar ta problemet ad notam, i vart fall offentligt. I slutna rum är det enklare att tala om alternativen: Enorma krav på höjda skatter som leder till en dålig ekonomisk utveckling som leder till minskade skatteintäkter som leder till ännu större krav på höjda skatter som leder till...

Eller så pratar man allmänt och generaliserande om behovet av alternativa finansieringslösningar, utan att berätta vad det handlar om.

Det borde vi annars göra. I dagens DN finns ytterligare en artikel på det temat. Det är lite mer pang på rödbetan, men ändå inte, och signifikativt är det inte en politiker som skrivit artikeln. Vad det handlar om är att den offentliga sektorn de kommande åren måste tydliggöra vad man har råd med. Då ges också vi alla en möjlighet att planera vår ålderdom, oavsett om vi är 30, 50, 70 eller 90 (och räknar med att leva till 110).

För vad kommer det att krävas? Privata försäkringslösningar? - inte bara sannolikt! Jobba längre upp i åren? - absolut! Ökad egenfinansiering, d.v.s. du får betala för tjänster som kommunen utför? - mer än sannolikt! Och så vidare.

Det räcker med att läsa ovanstående tre funderingar för att inse att det är svårt för politiker att ta detta till sig. För vem vill gå till val på följande slogans:

Rösta på socialdemokraterna. Vi lovar att kommunen kommer att ge dig mindre välfärd i morgon!
eller
Rösta på de nya Moderaterna. För oss är privata försäkringar den bästa vägen mot en trygg ålderdom!
eller
Rösta på Folkpartiet. Kommunal skatt är inte nog. Nu får du betala för extra service!

Nja - det är kanske inte sannolikt.

Men det viktigaste i dagsläget är att det finns plats för en öppen diskussion om utmaningarna. För det finns lösningar. För många av oss är inte folkpensionsdagen ett bäst före datum, utan vi vill fortsätta jobba så länge kropp och hjärna ställer upp. För många av oss är den civila sektorn en minst lika viktig bas för välfärden som den offentliga sektorn. Med en ökad tillväxt kommer det att skapas nya resurser, och med en snabb teknisk utveckling finns enorma möjligheter till vård och omsorg på hemmaplan. Och så vidare.

Jag tror att det är en liberal huvudfråga att på ett lösningsinriktat sätt lyfta upp utmaningarna, problemen och möjligheterna med en åldrande befolkning. Ibland innebär det tuffa besked. Men det liberala samhället, med tilltron till varje människas möjligheter från den första livsdagen till den sista, bär inom sig lösningarna på även de svåraste av problem.

Media: DN, SVD, NA, Radio Örebro, Tvärsnytt, Expressen,

2011-09-23

Kommunen ska inte driva konferensanläggningar!

Under förra mandatperioden höll vi på att dra upp linjerna för hur den kommunala konferensanläggningen Kilsbergen Konferens och Lodge, eller i folkmun Ånnabodaanläggningen, skulle kunna säljas. Det fanns två enkla skäl för detta arbete:

För det första: Kommuner ska inte hålla på med konferensanläggningar eller annat som den privata marknaden gör bättre. Vi ska jobba med vård, skola och omsorg, typ. Annars blir det lätt illojal konkurrens. Och säga vad man säga vill - men visst är Ånnaboda ett fall av illojal konkurrens. Om någon privat ägt och drivit den hade den varit kursad för länge sedan...

För det andra: Ånnabodaanläggningen går inte ihop. De flesta år har bolaget som driver anläggningen haft minusresultat. Det finns flera skäl till detta. Ett är att anläggningen inte är sammansatt som den borde. Det finns för få hotellrum och för stor restaurang. Eller för många små konferensrum, inget stort konferensrum och för få hotellrum. Eller en för stor restaurangdel, men då kommer anläggningen å andra sidan inte längre kunna erbjuda en konferensservice.

Det självklara för oss i Folkpartiet är därför att vi som kommun inte ska äga vare sig hela eller delar av en sådan anläggning. Vi kan och ska äga den mark som behövs för det rörliga friluftslivet och som inte kan säkras för det på annat sätt. Men det är helt meningslöst, och rent av fel, att äga och driva konferensanläggningar.

Under lång tid fanns en bred enighet kring detta över blockgränsen. Men inför valet 2010 började de populistiska socialdemokraterna att skruva på sig. Det gick ju att göra politik av detta. En försäljning skulle, enligt deras valpropaganda, riskera såväl de badandes plaskande som de längdskidåkandes glid. Så är ju inte fallet. Men det går att göra valbudskap på. Och om sossarna är bra på något, så är det väl att göra propaganda av vind.

Tyvärr hann vi inte igenom med förslaget. Och redan efter valet 2010 började det blåsa andra vindar. Det gällde Storstenshöjden, där sossarna misshandlar ett litet privat företag och några företagare för sina principer om att kommunen ska äga allt. Och det gällde Ånnaboda, där försäljningsprocessen stannade av helt.

Nu går Björn Sundin (märkligt att det är han. Det borde väl vara Lena Baastad som är högst ansvarig för bolagsfrågorna, eller Lennart Bondeson som ansvarar för näringslivsfrågorna som tog frågan. Men det blir allt tydligare att det är Sundin som styr i Örebro, oavsett vem och vilket parti som har det formella ansvaret!) ut och säger att han vill göra en Gustavsvikare med Ånnaboda. Det betyder att kommunen ska äga en stor del av konferensanläggningen, men att man tar in privata finansiärer som ska dela risken.

Det är illa. Av två skäl:

För det första de rent principiella. Kommunen ska inte hålla på med konferensanläggningar. Sundin är tillbaka i det kommunsocialistiska 1970-talet då en kommun inte bara kunde, utan skulle göra allt. De spåren förskräcker. I kommun efter kommun har dessa satsningar bara slutat i att skattebetalarna fått stå för den dyra notan.

För det andra de ekonomiska. Om Ånnaboda ska kunna komma på fötter behövs mångmiljoninvesteringar i främst nya hotellrum. Men hela anläggningen behöver en ansiktslyftning. Det kommer att kosta tiotals miljoner kronor. Vem ska betala? Om kommunen står kvar som hälftenägare innebär det att skattebetalarna ska riska tiotals miljoner på mycket osäkra grunder. Och jag som skattebetalare skulle i vart fall fråga mig: Varför då? Varför ska kommunen äga hotell och restauranger, konferensrum och pubar? Bara en socialist kan nog först skälen.

Björn Sundin och hans socialdemokratiska följeslagare fortsätter det sorgliga resa som socialdemokraterna alltid beträtt i Örebro. De gör av med andras pengar i en sällan sinande ström. Det spelar ingen roll om konjunkturerna går upp eller ner, om pengarna finns eller saknas. I deras värld finns alltid pengar att använda.

Problemet är bara att någon ska betala. Antingen blir det skattebetalarna genom höjda skatter. Mer sannolikt blir det barn och äldre, när besparingskraven nu börjar dyka upp i de nämnder som har hand om de mjuka värdena.

För oss i Folkpartiet gäller det att vi politiker gör det vi är valda för. Och vi folkpartister är valda för att göra skolan bättre, äldreomsorgen tryggare, gatorna säkrare och miljön renare. Vi är inte valda för att driva hotell eller restauranger. Det borde inte någon kommunpolitiker vara.

Media: Radio Örebro

2011-09-22

Början på slutet, eller slutet på början?

Idag föll den svenska börsen med 4,7 %. Hittills i år har börsen gått ner 26,1 %. Det är ingen rolig läsning, vare sig för den som funderar på vad som händer med privatekonomin idag eller när pensionen ska betalas ut, eller för den som funderar på samhällsutveckling eller offentlig ekonomi.

Om det fortsätter som det gjort hittills i år kommer Örebro kommun att behöva visa ett negativt resultat på sin finansförvaltning avseende aktierna. Det kommer att bli några tiotals miljoner. I sig är det ett lika litet problem som när aktierna går upp - så länge man inte säljer finns vare sig vinster eller förluster. Men det är ett av dessa långsiktiga problem som är så svåra att hantera politiskt. Anders Borg må vara superförsiktig och överbeskyddande av den långsiktigt stabila statsbudgeten, men hans försiktighet och långsiktiga tänkande är ändå välgörande. I Örebro är det precis tvärsom. Här fattar ingen i den styrande majoriteten vad överskottsmål är bra för, eller hur man ska möta en annalkande ekonomisk kris. Det är bara att tuta och köra...

Men det som händer i västvärlden idag är bland det mest skrämmande jag varit med om under min tid som samhällsengagerad politiker. Varför? Därför att under den ekonomiska turbulensen går flera andra utvecklingslinjer som både spretar och konvergerar. Men alla har de det gemensamt att de kan komma att påverka den globala utvecklingen, och därmed den lokala där jag befinner mig i min vardag. Låt mig peka på några:

Allt fler indikatorer pekar på att USA befinner sig i en utveckling som kan leda till recession. Vad innebär det? Det kommer inte bara att påverka USA utan hela världsekonomin. USA är fortfarande navet för den globala konsumtionen. Om USA inte bara hackar sig framåt, utan stannar eller backar, kommer konsekvenserna för hela världen att bli kännbara. Till och med Kina och andra tillväxtekonomier kommer att få fundera över hur man ska hantera en värld med förändrade import och exportströmmar.

De sydeuropeiska ekonomierna är i gungning. Nedgraderingen av Italien i går var bara ytterligare ett exempel på allvaret i situationen. Det hade räckt med den katastrofala ekonomin i Grekland, men om Italien på allvar börjar glida utför, riskeras dels hela den europeiska monetära unionen, dels kommer EU att bli måltavla för splittrare. Hur det kommer att påverka det Europa som de senaste 50-åren upplevt en fredsperiod som tidigare knappt funnits, vet ingen. Hur starka är de splittrande krafterna? Och vilka krafter finns som håller emot?

Det vi ser är att nästan hela den gamla I-världen befinner sig i en ekonomisk utförsbacke. Det finns många skäl för detta. Ett av de viktigaste är att man har inte kunnat anpassa sig till den globalisering man själv dragit igång och fram tills nu också profiterat på. När tillväxten, utvecklingen, entreprenörismen och allt annat som förr kännetecknade den växande I-världen istället flyttat till de gamla U-länderna blir vår position ifrågasatt. Och frågan är vad som då händer?

Hur kommer det att gå med den demokrati som uppstod i och utvecklades av Europa och USA? Visar den nuvarande utvecklingen, som Kinas ledare verkar mena, att det demokratiska systemet är för svagt? Och hur hanterar vi ett Kina som blir allt starkare och kräver allt mer? Hur kommer deras sätt att styra att påverka världen?

Vilken filosofi kommer att styra värderingarna i den värld som kommer? Oavsett om man är religiös eller inte borde de flesta kunna erkänna att de värderingsgrunder som styrt västvärlden kommer från de judisk-kristna dogmerna. Dessa dogmer har under århundradena anpassats till en allt mer sekulariserad värld, men den filosofiska basen finns ändå där. Och basen har funnits i de gamla I-länderna. Men vad händer nu? Vilka nya filosofiska system tar över? Och vad innebär det för människovärde? För individen kontra kollektivet? För demokrati och öppenhet?

Och om USA inte klarar av sina ekonomiska åtaganden och inte heller blir den självklara globala maktspelaren, vilken spelplan kommer vi då att se, vilket jämviktsläge kommer att uppstå, och hur blir det på vägen dit? USAs tid som världsledare har haft sina stora och små brister. Men det har alltid känts tryggt att en stabil demokrati varit den som lett världen. Men vad händer nu? Hur spelar Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Turkiet och så vidare ut sina kort? Blir det en tid av instabilitet, och hur lång blir den i så fall? Och hur kommer det att vara att leva i en värld där det är Kinas militär som bestämmer dagordningen?

Jag skulle kunna skriva en gräsligt lång blogg om detta. Men dessa nedslag får räcka. Det finns alldeles för många oroande utvecklingsvägar som kan bli följden av den ekonomiska turbulens vi idag befinner oss i.

Varje civilisation har sin början och sitt slut. Det gällde romarriket. Det kommer att gälla pax americana. Frågan är om det vi nu ser är början på slutet, eller (förhoppningsvis) bara slutet på början?

Media: DN 1, DN 2, DN 3, DI, SVD 1, SVD 2

Valfrihet

Allt mer talar för att valet 2014 i Sverige i allmänhet och i Örebro i synnerhet kommer att bli ett val mellan en liberal utveckling av Sverige, på frihetens och valfrihetens grund och en socialdemokrati på väg att rutscha in i den gamla kommunsocialistiska traditionen där vare sig frihet eller valfrihet betonas speciellt.

I Örebro har vi länge fått dras med en socialdemokrati som varit betydligt mindre för frihet och valfrihet än sitt moderparti. Men istället för att de lokala socialdemokraterna moderniseras, så verkar moderpartiet örebroiseras. Det är en vänstersväng av sällan skådat slag som inletts.

I Örebro blir det tydligt både i det lilla och i det stora. Som i tisdags då förmyndarpartiet socialdemokraterna drev igenom att alla anställda med tvång skulle förbjudas röka under arbetstid. Det handlar såväl om de som går ute i skogen hela dagen och röjer träd, som de som vårdar barn eller äldre. Det är strängt förbjudet. Vad nästa steg kommer att innebära är oklart. Är det lukten som är problemet?  Blir då nästa steg illaluktande parfym? Eller snus? Ska vi ha hygieniska kontroller för att skapa en nivå för acceptabel svettlukt?

Eller är det att rökarna använder arbetstid att röka? Vilka övriga kontroller vill socialdemokraterna och deras stödpartier införa? Hur långa och många kaffepauser får man ta? Är det acceptabelt att stå på Rådhustrappan en stund och njuta av solen? Hur lång är socialistiskt acceptabelt för en enskild stund på det lilla rummet med hjärta på?

Eller är det hälsan? Kommer kommunen då också att förbjuda kakor och andra sötsaker? Kommer man att gå igenom vilka produkter som säljs på kommunens caféer eller som tas med av anställda till kaffet i fikarummet så de inte innehåller transfetter, spår av nötter eller annat skadligt? Är det acceptabelt att bjuda på en punschpralin, denna alkoholhaltiga godsak?

Jag har aldrig rökt, aldrig tagit ett bloss, men ändå ställer jag mig frågan vart kommunen är på väg.

Och det handlar om de stora frågorna. Den nuvarande kommunledningen öser ut pengar till allt och alla. Kommunen ska göra mer av allt. Starta bolag. Driva föreningscentra. Konkurrera bort friskolor.

Det är nog så att en av de politiska topparna i partiet, Peter Dahlgren, sätter fingret på spiken när han på sin twitter idag skriver: Trött på SKLs Dagens Samhälle: Mer konkurrens. Mer privatiseringar. Mer avregleringar. Sluta skicka - det ger mig ingenting. Klarare kan väl vänstersvängen knappast bli. Mindre frihet. Mindre valfrihet. Mindre framtid.

Till skillnad från socialdemokraterna går Folkpartiet motsatt väg. För oss handlar det om att göra människor myndiga, självständiga, möjlighetsmänniskor. Det handlar om att skapa egenmakt, egenförmåga och egenvilja. Det handlar om att skapa ett samhälle som stöttar men inte tar över. Det handlar om att ge varje människa frihet att forma sitt eget liv. Det handlar också om att minska den politiska makten över vanligt folks vardag.


2011-09-21

Lögnarens marknad

Thomas Esbjörnsson, ansvarigt skolkommunalråd, har länge hävdat att en återstart av Rudbecksskolan inte skulle innebära någonting för någon. Nya elever skulle på något sätt tas från andra skolor utan att det märktes. Den som vill kan läsa i Nerikes Allehanda här. Eller läs Esbjörnssons svar på en insändare här. Eller när han tog emot namnunderskrifter här. Eller på Tvärsnytt här. Huvudbeskedet var att ingen skola skulle drabbas. I ett ögonblick av någorlunda klarsyn svarade Esbjörnsson ändå att vissa yrkesförberedande program minskade och att därför man skulle titta på de skolor där dessa fanns. Det kan man läsa om i NA här.

Men läs den första artikeln i NA igen. Esbjörnsson talar i alla fall sanning om varför sossarna ville bevara skolan. Han säger: "– Jag tror inte det var ett litet antal som tyckte det var viktigt när de röstade, säger Thomas Esbjörnsson (S), talesmannen i skolfrågor."  Oj vad tydligt det blev. Rudbecksskolan var bara valfläsk!

Och så här säger han när det gäller att klara av det minskande antalet gymnasieelever:

NAs reporter frågar: Måste en annan skola läggas ner i stället?


Och så här svarar Esbjörnsson:
– Det tror jag inte, svarar Thomas Esbjörnsson.
Han anser att det går att flytta utbildningar mellan skolorna, och därmed få en jämnare fördelning av eleverna. Kommunen hyr dessutom redan ut lokaler på Rudbecksskolan.
– Jag tror det här kommer att funka, säger Thomas Esbjörnsson.

Makten framför allt. Makten framför sanningen.

Men förr eller senare kommer sanningen ifatt den som ljuger. Och nu börjar den komma ifatt såväl Thomas Esbjörnsson som Lena Baastad. Den ena med ansvaret för gymnasieskolorna som nu gapar allt tommare. Den andra med ansvaret för ekonomin där besparingskraven närmar sig.

Vi har för avsikt att genomföra de löften vi har gått till val på, säger Lena Baa­stad.
Jag tror det här kommer att funka, säger Thomas Esbjörnsson.



Men det fungerar inte. Och vallöftena börjar svikas.

Idag hade elevrådet på Risbergska skolan kallat till träff med presidiet i programnämnden Barn- och Utbildning. Skälet? Att sossarna vill blanda sexåringar med gymnasieelever. Att sossarna nu måste börja krypa till korset för att ekonomin ändå spelar roll och kommunen går mot besparingar om inte något görs. Att sossarna efter valet vet vad det visste före men inte ville säga - att antalet gymnasieelever minskar och att lokalytorna måste följa med om inte ekonomin ska gå i kras.

Esbjörnsson fick sina fiskar varma. Eleverna var i uppror. Lärarna inser allvaret och hur illa detta kan sluta. Men Esbjörnsson slingrade sig. Sexåringarna ska ju få en egen ingång. Och de ska hållas åtskilda... Och andra skolor hyr ut sina gymnastiksalar till föreningar.

Det finns bara en sak att säga: Skitsnack! Det finns inga andra skäl för att sossarna tog kontakt med KIF än att de såg en möjlighet att få in pengar, pengar som är nödvändiga för att kostnaderna för Rudbeck ska kunna hanteras.

Jag har varit med ganska länge i Örebropolitiken. Jag har varit med när det var hårda tag mellan Erik Johansson, (m) och Axel Gisslén (s). De slogs så stickorna rök långt in på natten. Men även om tonen var hård, fanns en respekt för såväl motståndaren som för sanningen och demokratin.

Men under Lena Baastads, Björn Sundins och Thomas Esbjörnssons ledning har de lokala socialdemokraterna förändrats. De politiska motståndarna blir föremål för hatkampanjer. Demokratin förfuskas. Och sanningen har ett bäst före-, eller kanske man ska säga ett bäst efter-datum.

Rätt ofta har jag funderat om det är värt att fortsätta i ett sådant politiskt landskap. Men om alternativet är att detta parti och dessa partiföreträdare får stå oemotsagda, är valet ändå ganska enkelt.

Örebropolitiken har bivit en lögnarnas marknad. Men förhoppningen är att valet 2014 blir ett sanningens val.

Blogg: Kent Persson

Fler Ahlmark tack!

Jag har alltid fascinerats av Per Ahlmark. Redan innan jag själv blev partipolitiskt aktiv var han en man vars gärning jag följde. Det fanns något brinnande i honom som jag uppskattade. Den totala rakryggheten. Oböjligheten. Beslutsamheten. Kunskaperna. Intellektet.

När jag sedan engagerade mig i Folkpartiet blev historierna om honom fler. Om hur han en gång på 1960-talet höll ett brinnande valtal från ett lastbilsflak i Karlskoga. För noll personer under ett skyfall. Men talet var fantastiskt. Eller hur hans almanacka såg ut under regeringsåren på 1970-talet. Fulltecknade sidor. Dag efter dag. Knappt tid att äta. Det var som en vän till mig brukar säga: "Dubbelbokningar är inget problem. Det är trippel och fyrpelbokningar som börjar bli bekymmer." Gissar att rätt många engagerade politiker känner igen det.

Per Ahlmark är en brinnande liberal. Hans gärning slutade inte när han slutade som aktiv politiker. Istället tog sig engagemanget bara en annan väg. Istället för att som så många ex-ledare antingen förflyttas till en betydligt mer passiv roll som statlig tjänsteman, styrelseledamot eller diplomat, eller söka sin lycka och pengarna i näringslivet, blev han sitt engagemang trogen. Hans författarskap är inte lättillgängligt. Men självklart.

De strider Per Ahlmark tagit har varit nödvändiga. Hans kamp mot kommunismen och dess medlöpare var sannolikt en del av den förändring som gjort Sverige till det betydligt öppnare land vi är idag. Hans kamp för Israel är fortfarande lika kontroversiell som hans engagemang mot kommunismen var på 1970-talet. Men som i allt finns en grund i kunskap och intellektualism i hans argumentation.

Per Ahlmark har vågat ifrågasätta givna sanningar. Han har gjort det i motvind, och kanske någon gång i medvind. Men han har alltid vågat. Den livshållningen är nog det som beskriver en liberal och liberalismen bättre än något annat.

Fortfarande finns det sanningar som behöver ifrågasättas. Fortfarande finns det behov av människor som vågar. De givna sanningar vi har i samhället idag, kan aldrig vara så heliga att inte en liberal kan och ska ifrågasätta dem. Bara om de står pall för en intellektuell prövning kan de få fortsätta vara en del av den momentana "sanning" som är grund för den politik som styr det offentliga samhället.

Media: DN

2011-09-20

Aha - är det kris, eller?

Idag är det finansminister Borgs stora dag. Förr var det dagen B som i Budget, men på senare år är det snarare som en premiär på en film som alla redan kunnat se på YouTube. Allt som är viktigt läcker ut i förväg. Kvar finns bara helheten och de ekonomiska parametrar som budgeten vilar på.

Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.

Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de  långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.

Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.

Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.

Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?

Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.

I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.

Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.

Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.

Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4

2011-09-19

Kultur i Örebro

Idag skriver Börje Ström, folkpartiets ledamot i Kultur- och Medborgarnämnden, om vårt förslag om att lägga demokrati och medborgarfrågor på kommunstyrelsens bord och låta kulturfrågorna få en egen nämnd och en egen förvaltning med en tydlig chef. Det är bra.

Inrättandet av en Kulturnämnd är en fråga vi som parti drivit sedan den nya organisationen tog form 2002. Men hittills har inget annat parti varit intresserat av att stötta oss i detta arbete. Det är dåligt.

Det finns flera skäl för varför kulturfrågorna borde hanteras av en egen nämnd och varför demokrati- och medborgarfrågor borde ligga på kommunstyrelsen. Låt mig peka på några:

Det är helt befängt att mena att demokratifrågor är en fråga för en nämnd som har hand om driften av kommunala verksamheter. Demokrati och medborgarfrågor är frågor som rör alla nämnder, alla styrelser, alla verksamheter, alla anställda och alla örebroare. Det finns bara en nivå för sådana frågor: Kommunstyrelsen - Örebros regering. Hittills har socialdemokraterna varit de hårdaste motståndarna mot detta förslag. Deras motstånd försvagar och försämrar såväl demokratiarbete som medborgarengagemang.

Kulturfrågorna är ett frågeområde med många utmaningar. En handlar om legitimitet. Kulturen har ingen självskriven plats inom kommunal förvaltning. Det finns få lagar som reglerar kommunernas plikt att leverera kultur. I ett läge där kommunens ekonomi är ansträngd, finns risker att kulturen blir besparingskossan. Bara en stark kulturverksamhet, ledd av tydliga politiker och tjänstemän, kan skapa en sådan stark legitimitet för kulturen att den kan värnas även i svåra ekonomiska tider.

För legitimiteten borde inte behöva ifrågasättas. Det handlar om att skapa livskvalitet för fler. Det handlar både om att värna bredden, som inom kulturskolans verksamheter, och eliten, som Svenska Kammarorkestern. Den ena klarar sig inte utan den andra. Bredden ger fler möjligheter att forma sina liv utifrån egna livsval. Eliten skapar oanade kvalitetsvinster och är en dynamisk samhällsbyggare.

Det finns de som exempelvis ifrågasätter Svenska Kammarorkestern. SSU, med bland annat Björn Sundin  (som nu är kommunalråd med ansvar för kulturen) i spetsen, delade för några år sedan ut flygblad utanför Konserthuset inför en konsert med orkestern. Budskapet var tydligt. Det kostar för mycket.

Jag menar att det är sannolikt att elitkulturen (med Svenska Kammarorkestern i spetsen) istället är en inkomstkälla för kommunen. Det handlar om att orkestern ger Örebro ett varumärke som syns, nationellt och internationellt. Det handlar om att Örebros många företag, universitetet, landstinget och kommunen genom en stark och god kultur kan rekrytera bättre medarbetare. Det handlar om att en stad med en levande kultur blir en trivsammare och tryggare stad, med allt vad det innebär. Det handlar om att många, äldre men också yngre, genom musiken får ett bättre och friskare liv.

Hittills har kulturen i Örebro varit rätt styvmoderligt behandlad. Det är inte tack vare, utan snarare trots, den politiska organisationen som så spännande projekt som Rådhusalmanackan, Open Art och Live at Heart har kommit till.

Nu vill vi i Folkpartiet ändra på det. Örebro kan och ska bli ett svenskt kulturellt centrum. Vi har alla förutsättningar att bli det. Nu tar vi första steget. Och fler kommer att följa!

Media: NA, SVD kultur

2011-09-16

Om behovet av olikhet

Hans Bergströms kolumn i dagens DN är intressant av många skäl. Dels ur ett medborgarperspektiv. Dels ur ett politiskt perspektiv.

Det finns en tro som är väl befäst i Sverige att allt ska vara lika. Det handlar sannolikt oftast om att det finns en tro att likhet och jämlikhet är samma sak. Denna tro kompletteras med att tro att lika också alltid är lika bra.

Om det vore så väl ändå...

Men om det inte är det, om lika ibland betyder lika dåligt, skulle olikhet då inte vara något positivt? Ur ett medborgarperspektiv är det självklart. Det måste vara självklart att en vårdgivare, en skola, en förskola, en servicegivare ska kunna erbjuda sina medborgare en bättre service till samma kostnad! Det offentligas arbete måste hela tiden gå ut på att leverera så god service som möjligt till så låg kostnad som möjligt.

Men den syn som behärskar så många av oss, oavsett partifärg, är en rest av den gamla socialistiska och socialdemokratiska tankehegemonin. De tankar som fortfarande är levande i ett Vänsterparti som menar att det stora problemet är att det finns för många miljonärer i Sverige, inte att det finns människor som fortfarande står utanför samhället och möjligheterna att bli rika. Rikedom kan aldrig vara ett problem om samhället skapar samma förutsättningar för alla att lyckas och har ett tätt skyddsnät för dem som ändå inte gör det.

På samma sätt är det fortfarande med synen på offentligt finansierad verksamhet, framförallt inom de två partierna som fortfarande inte kan släppa sina socialistiska rötter. Vänsterpartiet är tydligast. Socialdemokraterna traskar patrullo.

Ett liberalt synsätt kan aldrig grundas i att lika är bäst. Det är självklart att alla ska ha jämlika förutsättningar att skapa sig ett gott liv. Men det är absolut inte självklart att det offentliga ska ta skattebetalarnas pengar för att se till så att alla har det lika.

Det är också självklart att det offentliga ska erbjuda likvärdig service till sina medborgare. Men det får aldrig vara ett självändamål att alla verksamheter ska göra precis lika. Det finns flera sidor av valfrihetsrevolutionen. En är att individen har en rätt att forma sitt eget liv. En annan är att den ger verksamheter möjlighet att utvecklas olika. En sådan utveckling, där de som går före och gör bättre blir föredömen för dem som inte har lika goda resultat, skapar mervärden för fler. Men det innebär också att det politiska uppdraget blir annorlunda. Politikens uppdrag blir inte längre att styra på medborgarnas bekostnad, utan att följa upp, utvärdera och återkoppla både de goda och de mindre bra resultaten.

Det arbetet började vi med i Örebro för fem år sedan. Tyvärr verkar det nu som om arbetet avslutas av det styrande triumviratet.

Media: DNs ledare, Expressen

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.


Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.


Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1DN2SVD 1SVD 2, Aftonbladet

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen

2011-09-15

Riksmöte och danska val.

I Sverige öppnar riksmötet för säsongen. Jag ska kommentera vad statsministern sade i en senare blogg.

I Danmark går någon form av röd allians mot seger enligt de flesta siffrorna så här vid 21-tiden på torsdagskvällen. Men socialdemokraterna gör åter ett dåligt val. De två partier som går fram är det socialliberala Radikale Venstre, och Enhetslistan på yttersta vänsterkanten. Utan deras framgångar så hade det aldrig blivit regeringsskifte. De har enligt uppgift vunnit på sitt motstånd mot den invandringspolitik som nästan alla andra partier för. De står för ett öppet Danmark när de andra partierna står för ett stängt. Så långt är det bra.

Frågan är hur ett samarbete kommer att fungera. Jag är djupt skeptisk till den uppenbarligen fasta övertygelsen hos Radikales ledare att samarbeta med yttersta vänsterpartier. För varje liberal, oavsett prefix, borde det vara något oacceptabelt. Men uppenbarligen kan det gå i Danmark, i varje fall under en övergångstid. Men en sådan allians kommer att inom sig skapa enorma slitningar. Synen på samhället och samhällsutvecklingen är så olika mellan partierna att regeringen antingen kommer att bli handlingsförlamad, eller spricka.

Det finns många intressanta utvecklingstendenser i det danska valet. De främlingsskeptiska går bakåt. Sossarna gör enligt exit polls ett lika dåligt val som 2007, som var det sämsta sedan 1906. Socialliberalerna går framåt. Högerliberalerna backar något. Socialistisk Venstre backar. Liberal alliance ökar.

Det krävs nog en del funderingar kring detta. Men en av de tydligaste är att även detta val blir en bekräftelse på de nordiska socialdemokratiska partiernas normalisering. Oavsett utgången i själva regeringsfrågan i Danmark är socialdemokraternas låga siffror rätt säkra. Det norska kommunvalet blev ingen framgång för socialdemokraterna, trots medvinden efter attentatet på Utöya. Det danska riksdagsvalet blir inte heller någon uppryckning. Och i Sverige lägger sig snart den milda Juholteffekten och marschen neråt fortsätter.

Denna utveckling kan bara mötas med glädje. Den socialdemokratiska tankehegemonin har blivit en hämsko för en positivare utveckling av såväl Sverige som norden. Deras kollektivism, korporativism och maktpositioneringspolitik hör till det förgångna. Förhoppningsvis kommer socialdemokraterna även i Sverige att vandra ner emot de danska siffrorna under de kommande åren.

För oss i Folkpartiet innebär valresultatet en del funderingar. Radikale Venstres framgångar och Liberal Alliances fördubbling visar att det finns plats för liberala partier i nordisk politik. Venstres framgång i Norge stärker den ståndpunkten. Frågan är hur vi hittar de politiska utmaningarna som gör oss intressanta i svensk politik.

Jag menar att det finns ett utrymme för ett starkare liberalt parti i Sverige. Ett parti som inte sätter maktspelet i centrum, som de två stora, utan som arbetar med en tydlig ideologisk kompass. Mer tro på individen och individens möjligheter och skyldigheter. Mer makt åt individen. Mer frihet. Mer tro på det civila samhället. Mer tillit till fri företagsamhet. Mer tro på internationalism. Mer långsiktigt ansvar för frågor som inte klarar av marknadens kortsiktighet. Mer betoning på människans värde och värdighet. Mer tro på framtiden. Världen har aldrig varit bättre än vad den är idag, och den kan bli ännu bättre!

Men också: Mindre makt åt politikerna. Mindre offentlig sektor. Mindre politisk sektor. Mindre tro att mer pengar alltid löser allt. Mindre gränsmurar.

Det finns en framtid för de liberala idéerna. Det danska valet kan visa vägen framåt!

Media: DN, SVD, SVT, SR, Expressen, Aftonbladet

Vindkraft i Kilsbergen?

Ser att det nu nästan finns en majoritet för en stor vindkraftspark i Kilsbergen, i grannkommunen Lekeberg. Allianspartierna är eniga emot den rödgröna oppositionen. SD kommer att fälla avgörandet.

Vindkraftsparken i Lekeberg är ett av de tydligaste exemplen på såväl klimat- som energifrågornas komplexitet.

Miljöpartiet i Lekeberg gick kraftigt framåt i valet, säkerligen mycket beroende på sitt motstånd mot vindkraftsparken. De körde en så kallad NIMBY-politik. Gärna vindkraft, men Not In My Back Yard. Genom sitt agerande borde de satt hela miljöpartiets trovärdighet inom klimatfrågan på spel. Det finns säkert massor av NIMBY-varianter överallt där man måste sätta upp vindkraftverk. Så varför skulle just Lekebergs miljöpartister kunna säga nej?

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har ungefär samma problem.

Folkpartiet körde den andra varianten. Man sade ja till vindkraftparken. Fast man kunde varit det enda parti som med högburet huvud sade nej. Jag tycker man borde sagt nej. Folkpartiet har genom åren varit det parti som tydligast drivit frågan om kärnkraftens roll i Sveriges energiproduktion. Vi menar att kärnkraften inte är någon optimal energikälla, men den är nästan klimatneutral och kan vara en brygga mellan kol- och oljesamhället och det som kommer efter. Bara det parti som står upp för kärnkraften kan i dagsläget säga nej till vindkraft med trovärdighet.

Det finns rätt många skäl för att vara skeptisk till vindkraft i Kilsbergen. För mig handlar det om två sammanhängande frågor. Biologisk mångfald och turism.

Kilsbergen är ett unikt naturområde i såväl Sverige som Europa. Det är den sydligaste utlöparen av den sibiriska taigan. Kilsbergen kan fungera som delar mellan både norr och syd å ena sidan och öster och väster å den andra. Här finns skärningspunkten mellan många olika naturtyper. Det gör Kilsbergen, Närkesslätten med den många fågelsjöarna och närheten till såväl Vättern som Hjälmaren till ett naturparadis.

Vindkraft kan säkert ge några arbetstillfällen när man bygger kraftverken. Kanske något enstaka som ska underhålla dem. Men natur- och friluftsturismen skulle kunna ge otroligt mycket mer. Det skulle kunna bli en motor för en utvecklad turismindustri i Västernärke, med upplevelser, mat, skidåkning, vargar, sångsvanar, tranor och tystnad. Istället kommer det att bli ett ständigt bakomliggande vindkraftsmuller.

Klimat- och energifrågorna är inte enkla. Kärnkraften har sina baksidor. Men att tro att vindkraft är något enkelt är att göra klimatfrågorna en otjänst.

Media: SVT Tvärsnytt, SVT Tvärsnytt, NA, Radio Örebro

2011-09-14

Är man människa som gammal?

När slutar du att vara individ? När övergår du från att vara människa till att vara något annat?

Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.

Men verkligheten har delvis varit annorlunda.

Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.

För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.

Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?

Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.

Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.

Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.

Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.

Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:

Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.

Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.

Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?

Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Media: SVD

Lärarlöner!

Nu kommer de goda nyheterna från Alliansregeringen slag i slag. I går presenterade utbildningsminister Jan Björklund satsningen på fler medicinplatser på universiteten. Det är bra.

Och idag presenterar han förslaget om fler karriärsteg för lärarna. Det är om möjligt ännu bättre.

Folkpartiet i Örebro har drivit frågan om lärarnas arbetsvillkor mycket länge. Under den förra majoriteten jobbade vi stenhårt för att lärarna skulle få bättre löner och bättre villkor. Den dåvarande kommunledningens löneökningskriterier var specialsydda för främst lärarna. Man skulle premiera: "Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Alltså lärare.

Men genomslaget var dåligt. Det fanns en alldeles för svag struktur för en följsam lönesättning i Örebro kommun. Därför var vi ännu tydligare inför 2010. Nu skulle 25 miljoner reserveras för höjda lärarlöner. Tyvärr kom ett val och ett omval emellan. Nu lär inte lärarnas löner premieras.

Låga lärarlöner i Örebro är ett tredubbelt problem. Dels har Örebro lägre lärarlöner än jämförbara kommuner. Dels har Örebro ofta lägre lärarlöner än omgivande kommuner. Dels har lärarna för låga löner i jämförelse med andra grupper.

De första två problemen måste vi lösa lokalt. Folkpartiet kommer att fortsätta att driva på för att höja läraryrkets status. Vi kommer att jobba för att Örebro ska ha möjlighet att rekrytera de allra bästa lärarna till de allra bästa skolorna. Vi kommer likaså att jobba för att vi ställer högre krav på såväl lärare som rektorer och skolledningar för att alla elever ska få de kunskaper de har rätt till.

Nu lägger också regeringen en pusselbit som delvis löser det tredje problemet. Lärarna återfår nu möjligheter att göra karriär inom sitt eget gebit, utan att bli administratörer. Det är sannolikt så att det inte alltid är de allra bästa lärarna som blir de allra bästa administratörerna. Det är en sak att vara en god pedagog. Det är en annan sak att vara en god chef, ledare och administratör.

Genom att jobba med lektorat, där läraren ska ha disputerat, och huvudlärarskap, skapas nu förutsättningar för oss kommunpolitiker att ge goda lärare den lönesättning de har rätt till. För oss i Folkpartiet i Örebro innebär det nu att vi kommer att agera blåslampa på socialdemokraterna i skolfrågan. Deras track-record vad gäller lärarlöner kan väl beskrivas med ett ord: katastrof. Det är inte längre än tio år sedan Mats Sjöström i en artikel i tidningen Kommunaktuellt i princip sa att han valde bort lärarlöneökningar för att kunna satsa på Kommunals löner. Och nu väljer de hellre tomma lokaler än bättre löner till lärarna...

Vi befinner oss i ett bekymmersamt ekonomiskt läge. Kommunens kostnader kommer nästa år att öka betydligt snabbare än intäkterna, främst beroende på SKDCs mångmiljonrullning. Mot detta står bland annat Folkpartiet. Vi vet att det går att göra kommunal service både bättre och billigare. Vi vet att vi kan prioritera. Vi kommer att prioritera eleverna, lärarna, skolorna och kunskaperna.

Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, SR, SVT

Blogg: Mathias Sundin

2011-09-13

Sverige utbildar för egna behov!

Utbildningsministern har idag släppt nyheten om fler platser på läkarlinjen och sjuksköterskeutbildningen. Det är bra. Av många skäl.

Sverige har aldrig haft så många läkare som idag. Det finns de som påstår att vi borde ha ännu fler läkare, och kanske det blir så i och med de ständiga medicinska framstegen. Det är en bra utveckling.

Mindre bra har det varit att Sverige inte haft någon balans mellan utbud och efterfrågan. Det har utbildats alldeles för få läkare i Sverige. Antalet utbildningsplatser har inte motsvarat behoven. Och inget har gjorts förrän Jan Björklund började sätta tänderna i högskolevärlden.

Som lokalpatriot gladde jag mig enormt när Örebro Universitet fick sin läkarutbildning förra året. Då var Tobias Krantz folkpartistisk högskoleminister och hans jobb för att öppna upp för Örebro universitet var ovärdeligt.

Men det räcker inte. Fortfarande har kanske hälften av de nyanställda läkarna en utbildning som inte givits i Sverige. Det är inget fel med att utbilda sig utomlands. Svensk läkarutbildning är sannolikt inte världens bästa inom alla områden. Men det måste finnas en balans. Vi kan inte bara "importera" läkare. En sådan "import" förutsätter en ungefär lika stor "export" sett över tid.

För de lärosäten som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar blir det nu ett antal utmaningar som måste klaras. Men möjligheterna är desto fler, både för lärosätet och staden det befinner sig i. Örebro kan nu än mer befästa sig som den nya svenska universitetsstaden. Allt mer pekar mot att Örebro Universitet med rätt ledning och rätt lokala förutsättningar kan bli ett universitet med en bra blandning av högkvalitativ forskning och breddutbildning med kvalitet.

För oss som jobbar för Örebros utveckling är det en välkommen nyhet. Det finns enorma möjligheter att skapa nya arbetstillfällen genom universitetsnära företagsutveckling. Medicin och omvårdnadsområdet kommer under de kommande åren att vara en smältdegel för ny utveckling.

Men framförallt är beslutet om nya utbildningsplatser välkommet sett ur ett patientperspektiv. Det är inte säkert att Sverige ständigt kan importera fler läkare. Det är däremot säkert att landsting som har svårt att få läkare till ordinarie tjänster, betalar mångmiljonbelopp för stafettläkare. Det är tydliga kvalitetsbrister som drabbar patienterna. Nu rättar Jan Björklund och regeringen till även denna brist inom svenskt utbildningssystem.

Media: DN, SVD, Expressen, NA

Varför är mer pengar svaret på allt?

Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.

För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.

Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.

Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.

Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.

Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.

Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.

Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.

Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.

Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.

Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.


Media: SVD, NA, DN