Har suttit större delen av dagen på Örebro kommunfullmäktige. Där vi 65 direktvalda förtroendevalda samlas en gång i månaden för att förhoppningsvis fatta kloka beslut. Församlingen där även olika meningar ska blottas. För politik handlar både om att vara överens och att visa på skillnader.
Idag fanns det flera ärenden där det visades upp stora skillnader mellan blocken. Det ena, det som är så svårt att namnge (konservativt röda? maktalliansen? blanda och ge?), ville inte vara försiktig med kommunens utgifter, ville inte att kommunen skulle ha kontroll över stadstrafiken och ville inte berätta om hur kostnaderna för Rudbecksskolan skulle betalas. Här fanns stora och tydliga skillnader.
Men i en fråga var vi i princip överens, även om skillnaderna här kanske är ännu större.
Idag valdes representanter till över 600 platser i olika styrelser och nämnder. Det är en enormt hög siffra. Ingen annan jämförbar kommun kommer ens i närheten av dessa siffror. Det enda skälet som förespråkarna har för denna mängd är att många är bra. De menar att det skulle vara bra för demokratin.
Jag och Folkpartiet i Örebro har en helt annan syn. Det finns inget som talar för att fler politiker skulle öka vare sig demokratin i kommunen eller partiernas rekryteringsmöjligheter. Det finns inget heller som pekar på att fler politiker skulle innebära ett större engagemang från övriga kommunmedborgare. Valdeltagandet är inte högre i Örebro än i övriga Sverige. Partiernas medlemstal inte större. Besluten fattas knappast av fler, även om fler sitter i nämnder.
Jag har skrivit det förr och kan göra det igen. I de flesta av Örebros nämnder sker mycket litet beslutsfattande. Många nämnder har knappast några strategiska beslut alls att fatta under året. Alldeles för många nämndpolitiker tröttnar, väljer att inte gå på mötena och är knappast aktiva på sammanträdena.
Men det finns fler problem med denna gigantiska politiska överbyggnad. Det handlar både om demokrati och om styrning.
Demokrati: Fortfarande lever alldeles för många av politikerna i Örebro kvar i tron att Sverige ser ut som 1968. Då sossarna alltid skulle styra. Då politiker visste bäst vad du ville och skulle. Då kollektivet var norm och valfriheten noll. Då Sverige kunde vara en "god" ö i en "ond" värld.
Nu är som tur är sossarnas makttid över och Sverige ett mer demokratiskt land. Politiken har retirerat och ökad individens möjligheter och skapat valfrihet på område efter område. Och Sverige är den del av EU där beslut också fattas.
Den lokala politiken kläms både nedifrån, när medborgarna får mer att säga till om själva, och ovanifrån, då såväl stat som EU skapar regelsystem som minskar det lokala självbestämmandet. Att detta inte skulle påverka det lokala demokratiska systemet är en märkligt konservativ ståndpunkt. När örebroarna nu får bestämma mer själva, bestämmer vi politiker mindre, och det är bra. Men det måste märkas också på antalet politiker.
Det är dessutom sannolikt dåligt för partierna och demokratin när partiernas arbete mer går ut på att fylla ett stort antal poster i nämnder och styrelser, istället för att vara ute och propagera och kampanja och samtala och diskutera med örebroarna.
Styrning: När man, som i Örebro, har minst fyra olika styrningsnivåer i politiken, och ännu fler inom tjänstemannaorganisationen, blir all styrning seg och komplicerad. Det finns alltid möjligheter att försöka få beslut som någon ogillar omprövade. Det finns alltid risk att beslut blir försenade. Och det finns alltid risk att en "stark" ledare då tar över och kör sitt eget race. Vi ser det redan idag i den nya kommunledningen, när de demokratiska, långsamma processerna åsidosätts eller ifrågasätts eller förbigås.
För oss i Folkpartiet handlar detta både om demokrati och om resurser. Vi tror att demokratin i Örebro skulle må bättre om vi hade färre nämnder, styrelser och politiker och mer valfrihet och tydlighet. Vi tror att örebroarna skulle tycka att en mindre politisk överbyggnad skulle vara bättre ur ett demokratiskt perspektiv. Och vi är säkra på att vi skulle kunna spara massor av pengar som vi kunde använda till annat.
Jag har drivit denna fråga ända sedan 2002. Länge i ensamhet, när alla övriga partier valt den andra linjen. Nu har moderaterna ändrat sig. Kanske är fler på väg. Jag kommer, tillsammans med min förtroendemannagrupp, att fortsätta att driva denna fråga.
Hellre starkare partier och färre nämnder.
Hellre bättre resurser till färre politiker.
Hellre mer pengar till skolan och äldreomsorgen och mindre till nämnder, nämndförvaltningar och en stor administration.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-08-31
2011-08-30
Kollektivtrafikelände
Bloggens rubrik får väl de flesta att tänka på igensnöade tåg och bussar. De senaste åren har både SJ och Banverket haft en del att bevisa. Åratals av misskötsel av järnvägen har skapat en infrastruktur som inte tål några påfrestningar. Därför är det bra att Alliansregeringen idag lägger 5 miljarder på infrastruktur och låter drygt 2/3 av detta gå till järnvägen.
Ännu är det oklart var järnvägspengarna kommer att läggas. Men Folkpartiet och våra allianskollegor är ändå tydliga: Det är i storstadsregionerna underhållet måste öka mest. Och så är det. Det är människor från Örebro, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm som fastnar i trafikeländet in till Stockholm och tvärs om. På samma sätt är det med människor kring Göteborg och Malmö.
Stockholm är det nav kring vilket även Örebro snurrar. Från ett Örebroperspektiv har vi blivit väl medvetna om att vi måste bejaka Stockholms utveckling istället för att försöka konkurrera med storstaden. Örebro kommer att kunna komplettera Stockholm med den mindre stadens fördelar, om vi spelar våra kort rätt. Men vi kommer allt mer att behöva en bra infrastruktur till och från Stockholm.
Det är därför bra att Alliansregeringen är så tydlig med budskapet: De nya underhållspengarna ska användas där de behövs bäst. Där tillväxten finns. Där människorna rör sig.
Det innebär inte att resten av landet glöms. Men politik handlar alltid om att prioritera.
Man önskar att det vore på samma sätt i Örebroregionen och Örebro Län. Men där är det snarare tvärsom (med något undantag - jag gillar verkligen Thomas Doxryd i Hallsberg och Henrik Hult i Lekeberg). När jag som kommunstyrelseordförande gick ut och hävdade att Örebro stad och kommun måste få vara det starka navet i Örebroregionen, och de kringliggande kommunerna bli starkare i sin kompletterande roll, blev ett antal sosseordföranden rasande. Kumla var (som så ofta) värst. Och när sossarna tidigare styrde i Örebro fanns ingen samordning alls. Det verkade mer som om det var striden inom partiet som var det viktiga. Örebro slogs mot alla och alla mot Örebro.
Inom Landstingen lever detta fortfarande kvar. För sossarna i landstingsledningen verkar det vara viktigare att Lindesberg är ett fullsortimentssjukhus än att USÖ får utvecklas. De verkar mindre bekymrade över hur de ska klara kompetensförsörjingen och kompetensutvecklingen på specialistenheterna på USÖ, än hur de ska få mer pengar till Karlskoga och Lindesberg.
Nu vill sossarna att Örebro läns landsting ska ta över kollektivtrafiken. I sig är det ett bra förslag. Om man kunde lite på att man hade en landstingsledning som insåg Örebros roll som motor i regionen. Men den tilliten saknas. Och skälen är uppenbara. Örebro läns landsting har inte en politisk ledning som klarar av de strukturella frågorna, som har strategier för att regionen ska växa, som inser Örebros betydelse för regionens utveckling.
Resan mot att landstinget ska ta över har inte varit lätt. Som alltid (när det handlar om sossarna och politik) har man köpt motståndarna med pengar. Ett landstingsövertagande innebär en skatteväxling. Det blir lite lägre kommunalskatt. Och det blir lite högre landstingsskatt. När man gjort en kalkyl över hur detta slår, ser man att Örebro de senaste åren betalat tiotals miljoner kronor för mycket. Örebro har, medvetet eller omedvetet, för över örebroarnas skattepengar till de andra länskommunerna. Det är illa.
Men än värre är att sossarna nu vill fortsätta med det i tre år till. Drygt 40 miljoner vill de ta från örebroarna för att föra över till de andra länskommunerna, som nu får betala sin rättmätiga andel av kollektivtrafiken. Är det rimligt? Är det lagligt? (När man läser Radio Örebros hemsida verkar det som om sossarna vill satsa 40 miljoner mer på bussarna. Men det är fel. Inte en spänn mer får bussarna. Men örebroarna får betala 40 miljoner mer för samma busstrafik som de hade innan!)
Och sedan vill de att landstinget ska köra vidare. Där ska samma parti, som inte klarat av regional utveckling tidigare, nu jobba med infrastrukturen för kollektivtrafik. Är det någon som tror att de kommer att satsa på en utbyggd och utvecklad stadstrafik i Örebro? Jag saknar i alla fall den tilliten. I de diskussioner jag förde före valet i september, verkade det viktigare med resecentrum i Hällefors än bra turtäthet till universitetet. Och det var alltid Örebro som skulle betala, även om investeringarna egentligen låg i andra länskommuner.
Risken är uppenbar att detta kommer att innebära att sossarnas företrädare i landstinget, oavsett om de heter Marie-Louise Forssberg-Fransson (från Lindesberg) eller Robert Mörk (från Degerfors) eller Jenny Steen (från Hallsberg), sätter de lokalpolitiska åtagandena framför regionens (och Örebros) bästa. Örebroarna får åter betala för resten av länet. Örebro blir fattigare. Och länets utveckling sämre.
För oss i Folkpartiet är detta oacceptabelt. Vi säger naturligtvis nej till att ge bort örebroarnas skattepengar till övriga länskommuner. Och vi säger nej till att ge det bakåtsträvande landstinget makt över våra stadsbussar. Istället säger vi ja till en snabb utredning kring hur Västerås har gjort när de brutit ut stadstrafiken från kollektivtrafikuppgörelsen. Då kan landstinget lägga sin kraft på länsbussarna. Och Örebro kommun kan kraftsamla kring en bättre stadstrafik.
På kommunstyrelsen idag bad vi att få en snabb utredning om detta "Västeråsspår". Men den nya "öppna" majoriteten - som hittills inte samtalat om något och stängt alla dörrar som kan stängas, valde naturligtvits att säga nej. Det är ett stort bekymmer, för Örebro, örebroarna och för regionens utveckling.
Media: DN, SVD, SR, Radio Örebro, SVT
Ännu är det oklart var järnvägspengarna kommer att läggas. Men Folkpartiet och våra allianskollegor är ändå tydliga: Det är i storstadsregionerna underhållet måste öka mest. Och så är det. Det är människor från Örebro, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm som fastnar i trafikeländet in till Stockholm och tvärs om. På samma sätt är det med människor kring Göteborg och Malmö.
Stockholm är det nav kring vilket även Örebro snurrar. Från ett Örebroperspektiv har vi blivit väl medvetna om att vi måste bejaka Stockholms utveckling istället för att försöka konkurrera med storstaden. Örebro kommer att kunna komplettera Stockholm med den mindre stadens fördelar, om vi spelar våra kort rätt. Men vi kommer allt mer att behöva en bra infrastruktur till och från Stockholm.
Det är därför bra att Alliansregeringen är så tydlig med budskapet: De nya underhållspengarna ska användas där de behövs bäst. Där tillväxten finns. Där människorna rör sig.
Det innebär inte att resten av landet glöms. Men politik handlar alltid om att prioritera.
Man önskar att det vore på samma sätt i Örebroregionen och Örebro Län. Men där är det snarare tvärsom (med något undantag - jag gillar verkligen Thomas Doxryd i Hallsberg och Henrik Hult i Lekeberg). När jag som kommunstyrelseordförande gick ut och hävdade att Örebro stad och kommun måste få vara det starka navet i Örebroregionen, och de kringliggande kommunerna bli starkare i sin kompletterande roll, blev ett antal sosseordföranden rasande. Kumla var (som så ofta) värst. Och när sossarna tidigare styrde i Örebro fanns ingen samordning alls. Det verkade mer som om det var striden inom partiet som var det viktiga. Örebro slogs mot alla och alla mot Örebro.
Inom Landstingen lever detta fortfarande kvar. För sossarna i landstingsledningen verkar det vara viktigare att Lindesberg är ett fullsortimentssjukhus än att USÖ får utvecklas. De verkar mindre bekymrade över hur de ska klara kompetensförsörjingen och kompetensutvecklingen på specialistenheterna på USÖ, än hur de ska få mer pengar till Karlskoga och Lindesberg.
Nu vill sossarna att Örebro läns landsting ska ta över kollektivtrafiken. I sig är det ett bra förslag. Om man kunde lite på att man hade en landstingsledning som insåg Örebros roll som motor i regionen. Men den tilliten saknas. Och skälen är uppenbara. Örebro läns landsting har inte en politisk ledning som klarar av de strukturella frågorna, som har strategier för att regionen ska växa, som inser Örebros betydelse för regionens utveckling.
Resan mot att landstinget ska ta över har inte varit lätt. Som alltid (när det handlar om sossarna och politik) har man köpt motståndarna med pengar. Ett landstingsövertagande innebär en skatteväxling. Det blir lite lägre kommunalskatt. Och det blir lite högre landstingsskatt. När man gjort en kalkyl över hur detta slår, ser man att Örebro de senaste åren betalat tiotals miljoner kronor för mycket. Örebro har, medvetet eller omedvetet, för över örebroarnas skattepengar till de andra länskommunerna. Det är illa.
Men än värre är att sossarna nu vill fortsätta med det i tre år till. Drygt 40 miljoner vill de ta från örebroarna för att föra över till de andra länskommunerna, som nu får betala sin rättmätiga andel av kollektivtrafiken. Är det rimligt? Är det lagligt? (När man läser Radio Örebros hemsida verkar det som om sossarna vill satsa 40 miljoner mer på bussarna. Men det är fel. Inte en spänn mer får bussarna. Men örebroarna får betala 40 miljoner mer för samma busstrafik som de hade innan!)
Och sedan vill de att landstinget ska köra vidare. Där ska samma parti, som inte klarat av regional utveckling tidigare, nu jobba med infrastrukturen för kollektivtrafik. Är det någon som tror att de kommer att satsa på en utbyggd och utvecklad stadstrafik i Örebro? Jag saknar i alla fall den tilliten. I de diskussioner jag förde före valet i september, verkade det viktigare med resecentrum i Hällefors än bra turtäthet till universitetet. Och det var alltid Örebro som skulle betala, även om investeringarna egentligen låg i andra länskommuner.
Risken är uppenbar att detta kommer att innebära att sossarnas företrädare i landstinget, oavsett om de heter Marie-Louise Forssberg-Fransson (från Lindesberg) eller Robert Mörk (från Degerfors) eller Jenny Steen (från Hallsberg), sätter de lokalpolitiska åtagandena framför regionens (och Örebros) bästa. Örebroarna får åter betala för resten av länet. Örebro blir fattigare. Och länets utveckling sämre.
För oss i Folkpartiet är detta oacceptabelt. Vi säger naturligtvis nej till att ge bort örebroarnas skattepengar till övriga länskommuner. Och vi säger nej till att ge det bakåtsträvande landstinget makt över våra stadsbussar. Istället säger vi ja till en snabb utredning kring hur Västerås har gjort när de brutit ut stadstrafiken från kollektivtrafikuppgörelsen. Då kan landstinget lägga sin kraft på länsbussarna. Och Örebro kommun kan kraftsamla kring en bättre stadstrafik.
På kommunstyrelsen idag bad vi att få en snabb utredning om detta "Västeråsspår". Men den nya "öppna" majoriteten - som hittills inte samtalat om något och stängt alla dörrar som kan stängas, valde naturligtvits att säga nej. Det är ett stort bekymmer, för Örebro, örebroarna och för regionens utveckling.
Media: DN, SVD, SR, Radio Örebro, SVT
Spelmonopol x 2
Läser Expressen. Nu flipfloppar de nya socialdemokraterna igen. Från att ha varit spelmonopolets största försvarare, vill nu Waidelich & Co släppa monpolet och öppna upp för en i princip fri konkurrens på nätet.
Det är bara en av alla de ballonger som Juholt och hans kumpaner släpper upp i olika former. Det känns som om de försöker ta över de nya moderaternas pragmatiska hållning till politik och ideologi. Men som i allt annat är det en enorm skillnad i utförandet. Där det känns som om moderaterna jobbar med en tydlig inriktning och en tydlighet och känslighet i sina frågor, verkar det mer som om sossarna kör på som en elefant i en porslinsbutik. Och eftersom de måste byta från en tidigare politik, till en ny politik och tillbaka till en halvny, så blir trovärdigheten noll. Istället för pragmatism så blir det flipflopp.
Fast det var egentligen inte detta spelmonopol som jag tänkte skriva om. Istället om detta, och detta, och detta. 8-2. 5-0. 6-0.
Vart är fotbollen på väg? Håller vi på att få ett litet antal topplag, med pengar nog att köpa ihop de allra bästa och sedan spöa skiten ur alla andra? Och vart leder detta?
Det finns de som påstår att den spanska ligan är den allra bästa. Jag har varit tveksam till det främst på grund av att det har känts som om skillnaden mellan topp och botten varit för stor. Real och Barca i en klass för sig. Sen några mellanlag och därefter den stora botten. Nu verkar fler ligor gå samma väg. Premier League verkar också bli en topp på några få lag, några däremellan, och sedan den stora bottnen. Frågan är vad som händer i Italien och Tyskland? Men för en amatörtyckare som jag verkar det ännu inte som om de enorma pengarna styr där. Där handlar det bara om de stora pengarna.
Jag gillar inte att titta på matcher som slutar 5-0 eller 8-2. En del av spänningen med fotboll är att det just är den gröna mattans schack, där det handlar om att hitta drag och motdrag under 90 minuter. Men lika ointressant som det är att titta på en schackmästare som klår en amatör i sju drag, lika ointressant är det att se lag som vinner match efter match efter match efter...
Men det verkar som om den stora publiken gillar det. De bästa lagen får ännu större intäkter och kan köpa ihop sig ännu fler bollvirituoser. Men eftersom pengar är en bristvara så finns det inte lika mycket pengar kvar till alla andra klubbar. Och skillnaden kommer att öka. Vad kommer det att innebära i förlängningen?
Går man till den nationella fotbollen, och ser på utvecklingen mellan och i Allsvenskan och de underliggande divisionerna, ser man en liknande utveckling även där. De få topplagen får publik och pengar. Sedan blir allt fler bottenlag som inte har pengar. I Superettan finns det fortfarande lag som drar publik och får pengar, men det är sannolikt fler och fler som sitter hemma och tittar på Barca än att gå till Skogsvallen och titta på Hemmalaget. Och under superettan finns knappt publiken längre. Det var annorlunda förr...
Den fundering jag får är hur sporten i så fall förankras i lokalsamhället. Hur blir det med barn- och ungdomsfotbollen? Hur blir det med ledare och tränare? Kommer det att finnas engagerade som vill driva, träna och finansiera lag i division 5, 6 och 7?
Och om inte den stora bredden finns, vad händer då med eliten?
Jag var på ett par matcher på Rynningevallen i våras. Det var minst tio år sen senast. Då sprang jag också på Trängen och Örnsro. Tillsammans med rätt många andra. Men nu är leden glesare. Det gamla föreningssamhället är på väg ut. Frågan är vad som kommer istället.
Går vi mot ett spelmonopol inom fotbollen? Eller snarare ett speloligopol? För en marknadssinnad liberal vänder det sig i magen. För det finns inget värre än privata monopoi.
Media: Expressen, Aftonbladet. SVD
Det är bara en av alla de ballonger som Juholt och hans kumpaner släpper upp i olika former. Det känns som om de försöker ta över de nya moderaternas pragmatiska hållning till politik och ideologi. Men som i allt annat är det en enorm skillnad i utförandet. Där det känns som om moderaterna jobbar med en tydlig inriktning och en tydlighet och känslighet i sina frågor, verkar det mer som om sossarna kör på som en elefant i en porslinsbutik. Och eftersom de måste byta från en tidigare politik, till en ny politik och tillbaka till en halvny, så blir trovärdigheten noll. Istället för pragmatism så blir det flipflopp.
Fast det var egentligen inte detta spelmonopol som jag tänkte skriva om. Istället om detta, och detta, och detta. 8-2. 5-0. 6-0.
Vart är fotbollen på väg? Håller vi på att få ett litet antal topplag, med pengar nog att köpa ihop de allra bästa och sedan spöa skiten ur alla andra? Och vart leder detta?
Det finns de som påstår att den spanska ligan är den allra bästa. Jag har varit tveksam till det främst på grund av att det har känts som om skillnaden mellan topp och botten varit för stor. Real och Barca i en klass för sig. Sen några mellanlag och därefter den stora botten. Nu verkar fler ligor gå samma väg. Premier League verkar också bli en topp på några få lag, några däremellan, och sedan den stora bottnen. Frågan är vad som händer i Italien och Tyskland? Men för en amatörtyckare som jag verkar det ännu inte som om de enorma pengarna styr där. Där handlar det bara om de stora pengarna.
Jag gillar inte att titta på matcher som slutar 5-0 eller 8-2. En del av spänningen med fotboll är att det just är den gröna mattans schack, där det handlar om att hitta drag och motdrag under 90 minuter. Men lika ointressant som det är att titta på en schackmästare som klår en amatör i sju drag, lika ointressant är det att se lag som vinner match efter match efter match efter...
Men det verkar som om den stora publiken gillar det. De bästa lagen får ännu större intäkter och kan köpa ihop sig ännu fler bollvirituoser. Men eftersom pengar är en bristvara så finns det inte lika mycket pengar kvar till alla andra klubbar. Och skillnaden kommer att öka. Vad kommer det att innebära i förlängningen?
Går man till den nationella fotbollen, och ser på utvecklingen mellan och i Allsvenskan och de underliggande divisionerna, ser man en liknande utveckling även där. De få topplagen får publik och pengar. Sedan blir allt fler bottenlag som inte har pengar. I Superettan finns det fortfarande lag som drar publik och får pengar, men det är sannolikt fler och fler som sitter hemma och tittar på Barca än att gå till Skogsvallen och titta på Hemmalaget. Och under superettan finns knappt publiken längre. Det var annorlunda förr...
Den fundering jag får är hur sporten i så fall förankras i lokalsamhället. Hur blir det med barn- och ungdomsfotbollen? Hur blir det med ledare och tränare? Kommer det att finnas engagerade som vill driva, träna och finansiera lag i division 5, 6 och 7?
Och om inte den stora bredden finns, vad händer då med eliten?
Jag var på ett par matcher på Rynningevallen i våras. Det var minst tio år sen senast. Då sprang jag också på Trängen och Örnsro. Tillsammans med rätt många andra. Men nu är leden glesare. Det gamla föreningssamhället är på väg ut. Frågan är vad som kommer istället.
Går vi mot ett spelmonopol inom fotbollen? Eller snarare ett speloligopol? För en marknadssinnad liberal vänder det sig i magen. För det finns inget värre än privata monopoi.
Media: Expressen, Aftonbladet. SVD
2011-08-29
Makten formerar sig
Idag har sossarna valt ytterligare tre kommunalråd. Nu har de fem stycken. Det är rätt otroligt. Fem kommunalråd!!! Tala om resursslöseri! Den politiska organisationen i Örebro är alldeles för stor. Man borde kunna minska såväl på antalet nämnder och på antalet kommunalråd. Men det är en annan fråga som jag ska blogga om så småningom igen.
Det intressanta, om man ska tro SVT, är snarare vilka rådsuppgifter de nya sosseråden får. Förutom KSO och Samhällsbyggnad blir det nu ett skolkommunalråd, ett socialkommunalråd och ett arbetsmarknadskommunalråd.
Men stopp där - är det inte centerpartiet som har hand om de sociala frågorna? Och är det inte kristdemokraterna som har hand om arbetsmarknadsfrågorna?
Det finns så många frågor kring hur socialdemokraterna och deras stödpartier formerar sig. Å ena sidan hör man såväl centerpartister som kristdemokrater säga att det var svårt att inte göra upp med sossarna, eftersom de fick igenom allt de ville. Å andra sidan ser man en kommunledning som slösar med pengar för att hålla ihop. Och nu ser man också att sossarna väljer att skugga sina stödpartier.
Så vilken politik kommer att föras? Och av vem? Blir det ett delat ledarskap? Eller blir det, som jag och flera anar, en socialdemokratisk dominans? Utnämningen av de nya kommunalråden gör att detta verkar bli än tydligare. Här kommer det att skapas konflikter inom den sociala sektorn om det är Rasmus Persson eller Fisun Yavas som styr. Kommer äldreomsorgen att bli liberalare med Persson, eller cementerar Yavas den socialistiska kollektivismen? Och vad händer inom näringsliv, vuxenutbildning och arbetsmarknad? Lennart Bondeson är ett oskrivet kort i dessa politikområden, men Lena Beime har haft en tydlig kommunsocialistisk profil i de sammanhang jag kunnat lyssna till henne.
Så länge alla kan få allt kanske det fungerar, men vad händer om, eller snarare när, ekonomin går mot underskott?
På onsdag fattar kommunfullmäktige i Örebro ett beslut om att slösa iväg 49 miljoner kronor som inte finns. Det finns dessutom inga analyser av vad som händer på sikt, hur dessa 49 miljoner påverkar kommunens kostnader 2012 och framåt. Det pekar mot ett alltför svagt resultat redan 2011 och ett rejält underskott 2012. Socialdemokraterna bryr sig inte, deras politik har alltid varit att pengar är något man kan taxera ut i obegränsad omfattning av skattebetalarna, och sköter man sig inte så kräver man att staten går in och tar pengar från andra för Örebros bekostnad. Men det går inte i längden. Och det är inte säkert att staten kommer att ha samma möjligheter till stöd om det blir en ny kris som under förra krisperioden. Vad gör sossarna då?
Kommer Baastad & Co redan i budgeten i november att få dra tillbaka alla löften och börja spara? Eller kommer man att strunta i ekonomin och låtsas som inget har hänt och inget kommer att hända? Blir det en återgång till 1990-talets socialdemokratiska vanstyre?
I kväll har också Folkpartiet haft sitt nomineringsmöte. Det var välbesökt. Det var en lugn tillställning där en enighet kring såväl partiets uppdrag som personerna som ska driva politiken lade en god grund för det fortsatta arbetet.
Fortfarande finns det funderingar kring hur vi ska formera vårt oppositionsuppdrag. Inte så mycket beroende på vår egen politik. Den kommer att formeras och tydliggöras under hösten när vi skapar en plattform för valvinst 2014. Nej - snarare på osäkerheten kring vilken politik vi har att opponera mot. Hela Rådhuset surrar av skvaller och rykten. De flesta handlar om hur sossarna på olika sätt funderar på hur man ska marginalisera de båda stödpartierna och deras företrädare?
Har skvallrarna rätt? Eller kommer de tre att kunna formera någon form av gemensamt alternativ? Kan sossarna sätta sig i en koalition och tillåta andra att styra? Eller kommer arbetarkommunen att slå bakut? Och åter - vad händer när de måste spara på välfärden?
Opposition handlar om två saker. Att formera en egen politik. Där är vi i full gång med olika projekt och arbeten. Men det handlar också om att granska och skapa alternativ till den politik som majoriteten för. Här finns fortfarande ingen vägledning om vare sig vilken utveckling de vill se av Örebro, hur den utveckling som kanske kommer ska se ut, och vilka vägval de vill göra. Kvällens kommunalrådsval skapar ytterligare förvirring. Det är oroande, för örebroarna, för Örebro och för Örebros utveckling.
Media: SVT Tvärsnytt
Det intressanta, om man ska tro SVT, är snarare vilka rådsuppgifter de nya sosseråden får. Förutom KSO och Samhällsbyggnad blir det nu ett skolkommunalråd, ett socialkommunalråd och ett arbetsmarknadskommunalråd.
Men stopp där - är det inte centerpartiet som har hand om de sociala frågorna? Och är det inte kristdemokraterna som har hand om arbetsmarknadsfrågorna?
Det finns så många frågor kring hur socialdemokraterna och deras stödpartier formerar sig. Å ena sidan hör man såväl centerpartister som kristdemokrater säga att det var svårt att inte göra upp med sossarna, eftersom de fick igenom allt de ville. Å andra sidan ser man en kommunledning som slösar med pengar för att hålla ihop. Och nu ser man också att sossarna väljer att skugga sina stödpartier.
Så vilken politik kommer att föras? Och av vem? Blir det ett delat ledarskap? Eller blir det, som jag och flera anar, en socialdemokratisk dominans? Utnämningen av de nya kommunalråden gör att detta verkar bli än tydligare. Här kommer det att skapas konflikter inom den sociala sektorn om det är Rasmus Persson eller Fisun Yavas som styr. Kommer äldreomsorgen att bli liberalare med Persson, eller cementerar Yavas den socialistiska kollektivismen? Och vad händer inom näringsliv, vuxenutbildning och arbetsmarknad? Lennart Bondeson är ett oskrivet kort i dessa politikområden, men Lena Beime har haft en tydlig kommunsocialistisk profil i de sammanhang jag kunnat lyssna till henne.
Så länge alla kan få allt kanske det fungerar, men vad händer om, eller snarare när, ekonomin går mot underskott?
På onsdag fattar kommunfullmäktige i Örebro ett beslut om att slösa iväg 49 miljoner kronor som inte finns. Det finns dessutom inga analyser av vad som händer på sikt, hur dessa 49 miljoner påverkar kommunens kostnader 2012 och framåt. Det pekar mot ett alltför svagt resultat redan 2011 och ett rejält underskott 2012. Socialdemokraterna bryr sig inte, deras politik har alltid varit att pengar är något man kan taxera ut i obegränsad omfattning av skattebetalarna, och sköter man sig inte så kräver man att staten går in och tar pengar från andra för Örebros bekostnad. Men det går inte i längden. Och det är inte säkert att staten kommer att ha samma möjligheter till stöd om det blir en ny kris som under förra krisperioden. Vad gör sossarna då?
Kommer Baastad & Co redan i budgeten i november att få dra tillbaka alla löften och börja spara? Eller kommer man att strunta i ekonomin och låtsas som inget har hänt och inget kommer att hända? Blir det en återgång till 1990-talets socialdemokratiska vanstyre?
I kväll har också Folkpartiet haft sitt nomineringsmöte. Det var välbesökt. Det var en lugn tillställning där en enighet kring såväl partiets uppdrag som personerna som ska driva politiken lade en god grund för det fortsatta arbetet.
Fortfarande finns det funderingar kring hur vi ska formera vårt oppositionsuppdrag. Inte så mycket beroende på vår egen politik. Den kommer att formeras och tydliggöras under hösten när vi skapar en plattform för valvinst 2014. Nej - snarare på osäkerheten kring vilken politik vi har att opponera mot. Hela Rådhuset surrar av skvaller och rykten. De flesta handlar om hur sossarna på olika sätt funderar på hur man ska marginalisera de båda stödpartierna och deras företrädare?
Har skvallrarna rätt? Eller kommer de tre att kunna formera någon form av gemensamt alternativ? Kan sossarna sätta sig i en koalition och tillåta andra att styra? Eller kommer arbetarkommunen att slå bakut? Och åter - vad händer när de måste spara på välfärden?
Opposition handlar om två saker. Att formera en egen politik. Där är vi i full gång med olika projekt och arbeten. Men det handlar också om att granska och skapa alternativ till den politik som majoriteten för. Här finns fortfarande ingen vägledning om vare sig vilken utveckling de vill se av Örebro, hur den utveckling som kanske kommer ska se ut, och vilka vägval de vill göra. Kvällens kommunalrådsval skapar ytterligare förvirring. Det är oroande, för örebroarna, för Örebro och för Örebros utveckling.
Media: SVT Tvärsnytt
Orkan eller frost?
På torsdag tar den sista sommarmånaden slut för i år. Sedan börjar hösten.
Eller?
Jag läser om orkanen Irene som lamslagit östra USA och hittills tagit drygt 20 människors liv. Det är den värsta orkanen som drabbat östra USA på mycket lång tid. Frågan är om det är ett tecken på klimatförändringar eller inte?
Nästan varje gång det kommer en större orkan, eller ett kraftigare regnoväder eller något liknande blir det en diskussion om klimatförändringar. Och om problemen drabbar västvärlden blir diskussionen större och mer ödesmättad än om den drabbar fattigare länder. Alltid är det någon som säger ungefär så här: Nu ser vi de första tecknen på hur klimatet förändras. Och å andra sidan finns det forskare som säger ungefär så här: Nej - en enskild händelse kan inte tas som intäkt på ett förändrat klimat.
Är det då viktigt om en orkan är "beviset" på klimatförändringarna eller?
Förr var jag hängiven fågelskådare. Var ute i markerna ett antal gånger i veckan, i princip året runt. Tysslingen och Kilsbergen var hemmamarkerna. Framförallt Tysslingen var en nödvändig del av mitt liv. Från den tysta, nästan livlösa sjön i början på året där kanske en ensam varfågel blev dagens behållning, över den fantastiska våren som börjar med svanar och gäss och avslutas med nattsångarna i juni. Genom den lugna högsommaren med lärkfalkar över vasshavet till höstens livfullhet, åter med gässen i huvudrollen.
Men mellan de stora händelserna fanns alltid tid för de små, kanske ännu viktigare. Som första veckan i september.
Nång dag i början av september var det nödvändigt att ta en cykeltur ut till Tysslingen. Då var nämligen chansen att se en blåhake stor. De flyttar från sina häckningsplatser i fjällvärlden på väg mot norra Afrika. Det var inte alla år man såg en blåhake. Men just denna osäkerhet är en av hemligheterna med fågelskådning.
Nästan varje år vid tiden för blåhakeskådningen hade frosten tagit sin första tribut. Krassen, squashen och västeråsgurkorna låg svarta och livlösa. Dimman som lättade lämnade efter sig en silvervit frosthinna. Lövfällningen började på riktigt.
Så är det inte längre. Frosten kommer inte till Örebro och Tysslingen den första veckan i september. Kanske någon vecka senare. Kanske långt in i oktober. Det är annorlunda nu.
För mig handlar insikten om klimatförändringarna mer om bristen på frost än närvaron av orkaner. Och samtidigt visar detta på ett av de grundläggande problemen med klimatförändringarna och politiken att motverka dem.
Om det vore uppenbart att klimatet skulle förändras till det sämre, och om det fanns tydliga "trappsteg" i förändringen, skulle det sannolikt vara enklare att uppbåda ett engagemang hos de enskilda individerna och få en acceptans för nödvändiga politiska beslut. Detta år åtta orkaner. Nästa år tio och året efter 13. Detta år 600 mm regn, nästa 650 och året därpå 700. Och så vidare.
Men istället är det tvärsom. Inte en enda orkan kan hänföras till det förändrade klimatet. Inte ett enda regnoväder heller. Man måste se långa cykler där både regn och torka, storm och vindar, värme och kyla, samverkar. Och utvecklingen är inte linjär. Vissa år är varmare och blötare, andra torrare och kallare.
Som om detta inte vore nog är det inte heller så att de åtgärder vi gör idag får en direkt påverkan. Istället handlar det om att rädda barnens och barnbarnens klimat. Så - om du inte ser att det du gör får effekt, varför ska du då göra något överhuvudtaget?
Det finns en politisk dimension i detta också. Den handlar om vilka ideologier som är bäst anpassade att hantera utmaningen. Är det de kollektivistiska, med sina rötter inom socialism och kommunism? Är det de konservativa? Är det de med bakgrunden i ekosofin? Eller har liberalismen en plats även här?
Jag menar att vi liberaler måste ta ett betydligt större ansvar för klimatpolitiken än vad vi gjort. Kärnkraften är en viktig del i en ansvarsfull klimatpolitik, men den är absolut inte allt, och den är också en parentes.
Den liberala styrkan i en modern politik för klimatet ligger i betonandet av det individuella ansvaret, det privata näringslivets skäl för vinst, kombinerat med offentliga beslut och regleringar.
Det privata ansvaret: För att klimatförändringarna berör dig som person och det är din personliga livsstil som påverkar klimatförändringarna. Du måste såväl vara villig att förändra ditt sätt att leva, som ditt sätt att förhålla dig till politiska beslut.
Det privata näringslivet: För att det måste gå att inkludera klimatförändringarna och dess konsekvenser i bolagens resultat- och balansräkningar. Vi ser det redan idag när försäkringsbolagen får betala miljarder för väderhändelser. Vi måste se till så att även de som orsakar ökade kolhalter i atmosfären är med och betalar.
Det offentliga: För att det måste till offentliga beslut. Men det måste vara beslut som arbetar med såväl individer som företag, inte mot. Mest morötter och få piskor. Än finns tid för detta. Men ju längre vi dröjer, desto större är risken att piskorna tar över morötternas roll.
Alla liberaler omfattar de marknadsekonomiska grundprinciperna. Ändå är också dessa rätt svårförklarade. De är långsiktiga. Det är inte säkert att de gynnar just dig, just idag. Effekterna av vad du gör och säger här och nu kan visa sig i andra delar av världen vid en helt annan tidpunkt.
Det är tid för ett liberalt uppvaknande i klimatpolitiken. Men då gäller det att fokusera mer på bristen på frost i början av september än på en orkan i New York.
Media: NAs ledare, http://www.dn.se/nyheter/varlden/irene-dranker-vermont och DN igen.
Eller?
Jag läser om orkanen Irene som lamslagit östra USA och hittills tagit drygt 20 människors liv. Det är den värsta orkanen som drabbat östra USA på mycket lång tid. Frågan är om det är ett tecken på klimatförändringar eller inte?
Nästan varje gång det kommer en större orkan, eller ett kraftigare regnoväder eller något liknande blir det en diskussion om klimatförändringar. Och om problemen drabbar västvärlden blir diskussionen större och mer ödesmättad än om den drabbar fattigare länder. Alltid är det någon som säger ungefär så här: Nu ser vi de första tecknen på hur klimatet förändras. Och å andra sidan finns det forskare som säger ungefär så här: Nej - en enskild händelse kan inte tas som intäkt på ett förändrat klimat.
Är det då viktigt om en orkan är "beviset" på klimatförändringarna eller?
Förr var jag hängiven fågelskådare. Var ute i markerna ett antal gånger i veckan, i princip året runt. Tysslingen och Kilsbergen var hemmamarkerna. Framförallt Tysslingen var en nödvändig del av mitt liv. Från den tysta, nästan livlösa sjön i början på året där kanske en ensam varfågel blev dagens behållning, över den fantastiska våren som börjar med svanar och gäss och avslutas med nattsångarna i juni. Genom den lugna högsommaren med lärkfalkar över vasshavet till höstens livfullhet, åter med gässen i huvudrollen.
Men mellan de stora händelserna fanns alltid tid för de små, kanske ännu viktigare. Som första veckan i september.
Nång dag i början av september var det nödvändigt att ta en cykeltur ut till Tysslingen. Då var nämligen chansen att se en blåhake stor. De flyttar från sina häckningsplatser i fjällvärlden på väg mot norra Afrika. Det var inte alla år man såg en blåhake. Men just denna osäkerhet är en av hemligheterna med fågelskådning.
Nästan varje år vid tiden för blåhakeskådningen hade frosten tagit sin första tribut. Krassen, squashen och västeråsgurkorna låg svarta och livlösa. Dimman som lättade lämnade efter sig en silvervit frosthinna. Lövfällningen började på riktigt.
Så är det inte längre. Frosten kommer inte till Örebro och Tysslingen den första veckan i september. Kanske någon vecka senare. Kanske långt in i oktober. Det är annorlunda nu.
För mig handlar insikten om klimatförändringarna mer om bristen på frost än närvaron av orkaner. Och samtidigt visar detta på ett av de grundläggande problemen med klimatförändringarna och politiken att motverka dem.
Om det vore uppenbart att klimatet skulle förändras till det sämre, och om det fanns tydliga "trappsteg" i förändringen, skulle det sannolikt vara enklare att uppbåda ett engagemang hos de enskilda individerna och få en acceptans för nödvändiga politiska beslut. Detta år åtta orkaner. Nästa år tio och året efter 13. Detta år 600 mm regn, nästa 650 och året därpå 700. Och så vidare.
Men istället är det tvärsom. Inte en enda orkan kan hänföras till det förändrade klimatet. Inte ett enda regnoväder heller. Man måste se långa cykler där både regn och torka, storm och vindar, värme och kyla, samverkar. Och utvecklingen är inte linjär. Vissa år är varmare och blötare, andra torrare och kallare.
Som om detta inte vore nog är det inte heller så att de åtgärder vi gör idag får en direkt påverkan. Istället handlar det om att rädda barnens och barnbarnens klimat. Så - om du inte ser att det du gör får effekt, varför ska du då göra något överhuvudtaget?
Det finns en politisk dimension i detta också. Den handlar om vilka ideologier som är bäst anpassade att hantera utmaningen. Är det de kollektivistiska, med sina rötter inom socialism och kommunism? Är det de konservativa? Är det de med bakgrunden i ekosofin? Eller har liberalismen en plats även här?
Jag menar att vi liberaler måste ta ett betydligt större ansvar för klimatpolitiken än vad vi gjort. Kärnkraften är en viktig del i en ansvarsfull klimatpolitik, men den är absolut inte allt, och den är också en parentes.
Den liberala styrkan i en modern politik för klimatet ligger i betonandet av det individuella ansvaret, det privata näringslivets skäl för vinst, kombinerat med offentliga beslut och regleringar.
Det privata ansvaret: För att klimatförändringarna berör dig som person och det är din personliga livsstil som påverkar klimatförändringarna. Du måste såväl vara villig att förändra ditt sätt att leva, som ditt sätt att förhålla dig till politiska beslut.
Det privata näringslivet: För att det måste gå att inkludera klimatförändringarna och dess konsekvenser i bolagens resultat- och balansräkningar. Vi ser det redan idag när försäkringsbolagen får betala miljarder för väderhändelser. Vi måste se till så att även de som orsakar ökade kolhalter i atmosfären är med och betalar.
Det offentliga: För att det måste till offentliga beslut. Men det måste vara beslut som arbetar med såväl individer som företag, inte mot. Mest morötter och få piskor. Än finns tid för detta. Men ju längre vi dröjer, desto större är risken att piskorna tar över morötternas roll.
Alla liberaler omfattar de marknadsekonomiska grundprinciperna. Ändå är också dessa rätt svårförklarade. De är långsiktiga. Det är inte säkert att de gynnar just dig, just idag. Effekterna av vad du gör och säger här och nu kan visa sig i andra delar av världen vid en helt annan tidpunkt.
Det är tid för ett liberalt uppvaknande i klimatpolitiken. Men då gäller det att fokusera mer på bristen på frost i början av september än på en orkan i New York.
Media: NAs ledare, http://www.dn.se/nyheter/varlden/irene-dranker-vermont och DN igen.
2011-08-26
4 partier i Sveriges riksdag?
Det är en rätt intressant läsning som DN står med idag. Om opinionsinstitutet Synovate har rätt så skulle Sveriges riksdag vid ett val idag enbart bestå av fyra partier, Folkpartiet, nya Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. En ny stabil majoritet skulle kunna formeras av Folkpartiet och nya Moderaterna, trots att partierna bara har stöd av drygt 43 % av väljarkåren. Nästan 15 % av de avgivna rösterna skulle gå till partier som inte skulle ta några mandat.
Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.
Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.
Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.
Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.
Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.
Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.
Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.
Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.
Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.
Media: DN och DN
Sannolikheten för en sådan utveckling är väl inte så stor. Men det är framförallt tre partier som lever farligt.
Kristdemokraterna naturligtvis. Allas slagpåse. Partiet utan politik, utan partiledare och utan framtid.
Centerpartiet. Partiet som sätter allt på ett kort. Ingen politisk kompass. Men en ung och okänd kvinna ska lyfta partiet mot nya höjder.
Vänsterpartiet. Hur många kommunister finns det i Sverige? 2%? Och utan stödröster från ett vingklippt socialdemokratiskt parti lär det bli svårt få fler att tro på en statsägd solidaritet.
Jag är däremot orolig för att Sverigedemokraternas siffror bara är ett tillfälligt hack i en fortsatt trend. Deras främlingsskeptiska, nationalistanstrukna folkhemskonservatism har sina förespråkare. De lyckas dessutom ofta måla upp en annan bild av den framtida verkligheten än oss andra.
Det centerpartiet och Kristdemokraterna fått smaka på är den moderata ångvälten. De nya Moderaterna har på ett väl genomfört sätt klarat av att både vara trovärdigare för de värdekonservativa, mer trygghetskramande, mer utvecklingsinriktade och mer statsbärande än vad både KD och C klarat av. Och det är väl egentligen inget konstigt med det. Politik kan knappast bli ett reservat för partier och partimedlemmar. Det behövs säkerligen mer förnyelse både inom de nuvarande partierna men också ett inflöde av nya partier och ett uflöde av gamla för att demokratin ska hållas vital.
Moderaterna har medvetet spelat ut såväl KD och C och tagit deras röster. Det är inte svårt att se att blickarna nu riktas mot Folkpartiet och lliberalismen. Medvetet och långsiktigt arbetar man för att bli ett tydligare skol- och utbildningsparti. Ett skäl är naturligtvis att det egna partiet ska bli bättre. Ett annat är sannolikt att också marginalisera Folkpartiet. Inget ont i det. Om ett parti inte har en ideologi, en politik och en framtoning som lockar väljare så är det väl bättre att något annat parti, som har dessa inslag, tar över.
Nu är jag rätt säker på att detta inte kommer att ske. Varför? Skälet är enkelt. Till skillnad från konservatismen, främst företrädd inom KD, och den eventuella ideologi som burit C genom åren, har liberalismen en egen plats inom såväl svensk som internationell politik. Moderaterna har enkelt kunnat ta över de konservativa dragen från KD, eftersom deras egen ideologi i botten är konservativ. De har kunnat plocka röster från ett Centerparti som inte har någon tydlig profil.
Men det är svårt att förena konservatism med liberalism. Det är svårt att förena den individualism som vi liberaler ständigt och benhårt kämpar för med kampen för de små gemenskaperna som är så grundläggande för konservatismen. Därför blir uppgiften i detta läge betydligt svårare. För om moderaterna överger delar av den konservativa grunden för att locka fler liberaler, riskerar man att tappa dessa grupper till andra, kanske nya, partier. Och om man behåller de konservativa dragen lockas få liberaler.
Så för oss liberaler gäller det nu att bygga vidare på ett tydligare liberalt framtidsmanifest. Ett manifest som visar på individernas möjligheter och ansvar, som visar på framtidstro, internationalism och individuell solidaritet. Ett manifest som (som vanligt) tar sin grund i en skola och en utbildning som ger individen de redskap hon behöver i ett förändrande samhälle. Ett manifest som inte väjer för de svåra frågorna, och som vågar visa på de nödvändiga vägarna även om de kan vara kontroversiella och oprövade. Gör vi det på ett bra sätt behöver vi inte frukta konkurrensen från andra partier, utan istället välkomna den.
Oavsett om behovet av trygghet i en värld av kaos ibland får stats- och finansministrarna att framstå som lika nödvändiga som ett kramdjur för en ettåring.
Media: DN och DN
Ansvar står mot oansvarighet
Idag hade Folkpartiet, nya Moderaterna och Miljöpartiet en presskonferens kring Örebro kommuns budget. Det var en kärv information som gavs de samlade journalisterna.
Vårt budskap var att det idag inte är dags för svulstiga löften och ökade kostnader. Idag handlar det om att ta ansvar för välfärden och säkra ekonomin långsiktigt.
Socialdemokraterna och deras stödpartier har lagt en tilläggsbudget som är rätt svårläst. Det slängs med siffror än hit och än dit. Ibland finns det 119 miljoner att satsa. Ibland 109. Själva tilläggsbudgeten är på 49. En del siffror rör bara 2011 medan de flesta även påverkar 2012 och de kommande åren.
Utifrån den information som finns i tilläggsbudgeten kommer Örebro kommun att i år göra ett överskott på 73 miljoner kronor. Det är 50 miljoner kronor under det som skulle behövas för att långsiktigt klara investeringar i förskolor, skolor, äldreboenden och vägar. Men det blir värre.
2012 blir det ett underskott på - 26 miljoner kronor.
2013 blir underskottet - 18 miljoner kronor.
2014 har vi ett litet överskott på + 19 miljoner kronor.
Det är bara en hake i detta. Siffrorna bygger på torsdagens ekonomiska prognoser. Redan idag kommer nästa prognos, då finansministern redovisar siffror som sannolikt reviderar ner tillväxttakte ytterligare. Och i går flaggade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att deras ekonomiska prognos i oktober kommer att vara betydligt mer pessimistisk för 2013 och 2014 än den nuvarande.
Läget är alltså allvarligt.
För Lena Baastad är inte det något bekymmer. Hon klarar av att räkna fram överskott och säger att ingen behöver spara. Denna ekonomiska inkompetens är inte något nytt, men är nu, när hon är högst ansvarig för ekonomin, allvarligare än någonsin. Hennes hållning riskerar den långsiktigt hållbara välfärden. Sannolikheten är stor att hon nästa år kommer att få gå till förskollärare och lärare, undersköterskor och socionomer och säga att kommunen på grund av hennes inkompetens nu blir tvungen att säga upp dem. Kommer hon att våga det? Eller kommer hon att fortsätta blunda och köra ekonomin totalt i botten?
Mot Baastad & Co's ekonomiska lättsinne står Folkpartiet, de nya Moderaterna och Miljöpartiet. Vi tar ansvar när de spelar rysk roulette med skattebetalarnas pengar. Vi är långsiktiga när de inte planerar för någon morgondag. Vi lyssnar till sakkunskapen, lär oss och förändrar vår politik när de tror att de kan förändra verkligheten bara genom att hårdnackat hålla fast vid förlegade budgetar.
Vad säger då vi? Att vi i dagens läge tar det lugnt och avvaktar utvecklingen i världen och i Sverige. Vi säger ja till de förslag tjänstemännen lagt, som innebär att redan befintliga kostnadsökningar täcks. Det innebär ökade kostnader för kommunen på drygt 60 miljoner kronor. Men vi säger ett kraftfullt nej till de 49 miljonerna i politiska överbud som socialdemokraterna och deras stödpartier lägger. Och vi säger nej till de kostnader, ca 75 miljoner kronor, de redan i denna budget ökar på med 2012. Det innebär att Örebro, som det ser ut idag, gör begränsade överskott hela den kommande perioden. Det värnar välfärden. Och det ger möjligheter att både prioritera om, prioritera mellan verksamheter, investera för framtiden och bibehålla en ekonomisk buffert.
Örebro har alla möjligheter att fortsätta vara den tillväxtmotor för regionen vi nu är. Vi har alla möjligheter att värna en långsiktigt hållbar välfärd, skapa bättre skolor, tryggare äldreboenden, klimatsmartare kollektivtrafik och så vidare, om vi samtidigt klarar av ekonomin. Folkpartiet kommer att vara drivande i de viktiga frågorna kring kunskap och bildning, trygghet och valfrihet, tillväxt och klimat, som definierar en växande kommun. Och vi kommer aldrig att ge avkall på att välfärden alltid byggs på en stabil ekonomisk grund.
Vårt budskap var att det idag inte är dags för svulstiga löften och ökade kostnader. Idag handlar det om att ta ansvar för välfärden och säkra ekonomin långsiktigt.
Socialdemokraterna och deras stödpartier har lagt en tilläggsbudget som är rätt svårläst. Det slängs med siffror än hit och än dit. Ibland finns det 119 miljoner att satsa. Ibland 109. Själva tilläggsbudgeten är på 49. En del siffror rör bara 2011 medan de flesta även påverkar 2012 och de kommande åren.
Utifrån den information som finns i tilläggsbudgeten kommer Örebro kommun att i år göra ett överskott på 73 miljoner kronor. Det är 50 miljoner kronor under det som skulle behövas för att långsiktigt klara investeringar i förskolor, skolor, äldreboenden och vägar. Men det blir värre.
2012 blir det ett underskott på - 26 miljoner kronor.
2013 blir underskottet - 18 miljoner kronor.
2014 har vi ett litet överskott på + 19 miljoner kronor.
Det är bara en hake i detta. Siffrorna bygger på torsdagens ekonomiska prognoser. Redan idag kommer nästa prognos, då finansministern redovisar siffror som sannolikt reviderar ner tillväxttakte ytterligare. Och i går flaggade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att deras ekonomiska prognos i oktober kommer att vara betydligt mer pessimistisk för 2013 och 2014 än den nuvarande.
Läget är alltså allvarligt.
För Lena Baastad är inte det något bekymmer. Hon klarar av att räkna fram överskott och säger att ingen behöver spara. Denna ekonomiska inkompetens är inte något nytt, men är nu, när hon är högst ansvarig för ekonomin, allvarligare än någonsin. Hennes hållning riskerar den långsiktigt hållbara välfärden. Sannolikheten är stor att hon nästa år kommer att få gå till förskollärare och lärare, undersköterskor och socionomer och säga att kommunen på grund av hennes inkompetens nu blir tvungen att säga upp dem. Kommer hon att våga det? Eller kommer hon att fortsätta blunda och köra ekonomin totalt i botten?
Mot Baastad & Co's ekonomiska lättsinne står Folkpartiet, de nya Moderaterna och Miljöpartiet. Vi tar ansvar när de spelar rysk roulette med skattebetalarnas pengar. Vi är långsiktiga när de inte planerar för någon morgondag. Vi lyssnar till sakkunskapen, lär oss och förändrar vår politik när de tror att de kan förändra verkligheten bara genom att hårdnackat hålla fast vid förlegade budgetar.
Vad säger då vi? Att vi i dagens läge tar det lugnt och avvaktar utvecklingen i världen och i Sverige. Vi säger ja till de förslag tjänstemännen lagt, som innebär att redan befintliga kostnadsökningar täcks. Det innebär ökade kostnader för kommunen på drygt 60 miljoner kronor. Men vi säger ett kraftfullt nej till de 49 miljonerna i politiska överbud som socialdemokraterna och deras stödpartier lägger. Och vi säger nej till de kostnader, ca 75 miljoner kronor, de redan i denna budget ökar på med 2012. Det innebär att Örebro, som det ser ut idag, gör begränsade överskott hela den kommande perioden. Det värnar välfärden. Och det ger möjligheter att både prioritera om, prioritera mellan verksamheter, investera för framtiden och bibehålla en ekonomisk buffert.
Örebro har alla möjligheter att fortsätta vara den tillväxtmotor för regionen vi nu är. Vi har alla möjligheter att värna en långsiktigt hållbar välfärd, skapa bättre skolor, tryggare äldreboenden, klimatsmartare kollektivtrafik och så vidare, om vi samtidigt klarar av ekonomin. Folkpartiet kommer att vara drivande i de viktiga frågorna kring kunskap och bildning, trygghet och valfrihet, tillväxt och klimat, som definierar en växande kommun. Och vi kommer aldrig att ge avkall på att välfärden alltid byggs på en stabil ekonomisk grund.
2011-08-25
Om betyg
Nerikes Allehanda skriver om betygsskillnaderna mellan Örebros skolor. Det är stora skillnader. Och ibland är de oförklarliga. Frågan är om de verkligen speglar elevernas kunskaper?
Artikeln är intressant. Men den saknar några ingångsvärden. Låt mig peka på en del:
Örebros skolor har under lång tid saknat strategier för kunskapsinlärning. Fram till koalitionens maktövertagande gav till och med Skolverket kritik för dessa brister. Örebro hade politiskt förankrade strategier för demokrati, elevinflytande, miljö och klimatarbete och allt möjligt, men inte för kunskapsinhämtning.
Det är ett orimligt förhållningssätt till såväl kunskap som skolor och framförallt elevernas rätt. Skolan är och ska vara en plats för vuxenvärlden att förmedla kunskaper: Ge de små barnen nycklarna till utveckling genom att lära dem läsa, räkna och skriva. Ge de större barnen och ungdomarna fördjupade kunskaper och insikter om både den nära och den fjärran världen, om samhället och om livet. Ge ungdomarna än mer fördjupning och vägledning om hur man själv söker och värderar information och kunskaper.
Här har Örebro massor att göra. Vi i Folkpartiet kommer att kontinuerligt presentera förslag kring detta. Men framförallt handlar det om att vi som politiker ska prioritera kunskaper och ge lärarna förutsättningar för detta.
En annan sak som vi måste studera handlar om hur vi mäter kunskaper och vilka som mäter. Även här har Örebro en historik av vänsterkonservatism. Inte mäta. Inte kolla. Inte gradera. Det kanske finns en god tanke bakom, att alla barn är lika, men den leder totalt fel.
Örebro borde lära sig att mäta, följa upp, utvärdera och återkoppla mer inom alla verksamheter, men framförallt inom skolan. Lärarna måste bli bättre på att sätta betyg, men då gäller det att betyg blir något positivt, inte något som ingen vill ha. Med socialdemokraterna vid makten igen i Örebro ökar riskerna för att betygssättningen prioriteras ner, eftersom de egentligen inte vill ha betyg. Det är både kontraproduktivt och illa för eleverna och deras framtid.
Visst kan betyg bli ett sorteringsinstrument. Men den verkliga sorteringen, mellan de som kan lite och de som kan lite mer, sker i den skola som struntar i kunskaper. Det är den skolan som sviker de svaga. De starka eleverna klarar sig alltid. Men utanförskapet grundläggs i flumskolan.
En tredje sak handlar om såväl skolledare som lärare. Vi måste kunna ställa större krav på både rektorer och betygsättande lärare. En rektor ska styra sin verksamhet. Så har det inte alltid varit i Örebro. Även här har skolverket för ett antal år riktat kritik mot kommunen. Och vilka lärare har vi? Och hur premierar vi de duktiga lärarna?
Ständigt återkommer man till lärarnas arbetsvillkor och lärarnas löner. Är det någon som tror att de bästa pedagogerna i landet söker sig till Örebro, där man får sämst betalt? Är det någon som tror att de bästa studenterna söker sig till en utbildning som inte ger en bra utveckling, även ekonomiskt? Knappast. Lärarutbildningen genomgår nu en enorm förändring som kommer att skapa bättre förutsättningar för bättre lärare. Men fortfarande släpar Örebro efter när det gäller löner och arbetsvillkor. Det är inte bara illa, det är mycket illa.
Avslutningen på artikeln speglar den förlegade syn som är förhärskande i Örebro:
Arne Salomonsson tycker att politikerna ofta lägger för stort fokus på betygsstatistiken. Och när vi i media rapporterar om det här spär vi förstås ytterligare på bilden av att vissa skolor lyckas bättre än andra.
– Det leder till att ännu fler väljer bort de skolor som hamnar lågt.
Men är det inte viktigt hur många elever som lyckas komma in på gymnasiet?
– Jo, visst, men det finns ju också andra värden som inte kan mätas på samma sätt. I flera enkätundersökningar har Vivallaskolans elever till exempel varit de som trivs allra bäst av alla elever i kommunen.
Visst är det bra med trivsel i skolan. Ordning och reda är en grundläggande nödvändighet för en lärande miljö. Men att ens antyda att man ska jämföra trivsel i skolan med kunskaper, betyg och en lärande framtid, är illa. Detta lilla citat speglar mer av Örebros problem än många långa artiklar och utredningar.
Artikeln är intressant. Men den saknar några ingångsvärden. Låt mig peka på en del:
Örebros skolor har under lång tid saknat strategier för kunskapsinlärning. Fram till koalitionens maktövertagande gav till och med Skolverket kritik för dessa brister. Örebro hade politiskt förankrade strategier för demokrati, elevinflytande, miljö och klimatarbete och allt möjligt, men inte för kunskapsinhämtning.
Det är ett orimligt förhållningssätt till såväl kunskap som skolor och framförallt elevernas rätt. Skolan är och ska vara en plats för vuxenvärlden att förmedla kunskaper: Ge de små barnen nycklarna till utveckling genom att lära dem läsa, räkna och skriva. Ge de större barnen och ungdomarna fördjupade kunskaper och insikter om både den nära och den fjärran världen, om samhället och om livet. Ge ungdomarna än mer fördjupning och vägledning om hur man själv söker och värderar information och kunskaper.
Här har Örebro massor att göra. Vi i Folkpartiet kommer att kontinuerligt presentera förslag kring detta. Men framförallt handlar det om att vi som politiker ska prioritera kunskaper och ge lärarna förutsättningar för detta.
En annan sak som vi måste studera handlar om hur vi mäter kunskaper och vilka som mäter. Även här har Örebro en historik av vänsterkonservatism. Inte mäta. Inte kolla. Inte gradera. Det kanske finns en god tanke bakom, att alla barn är lika, men den leder totalt fel.
Örebro borde lära sig att mäta, följa upp, utvärdera och återkoppla mer inom alla verksamheter, men framförallt inom skolan. Lärarna måste bli bättre på att sätta betyg, men då gäller det att betyg blir något positivt, inte något som ingen vill ha. Med socialdemokraterna vid makten igen i Örebro ökar riskerna för att betygssättningen prioriteras ner, eftersom de egentligen inte vill ha betyg. Det är både kontraproduktivt och illa för eleverna och deras framtid.
Visst kan betyg bli ett sorteringsinstrument. Men den verkliga sorteringen, mellan de som kan lite och de som kan lite mer, sker i den skola som struntar i kunskaper. Det är den skolan som sviker de svaga. De starka eleverna klarar sig alltid. Men utanförskapet grundläggs i flumskolan.
En tredje sak handlar om såväl skolledare som lärare. Vi måste kunna ställa större krav på både rektorer och betygsättande lärare. En rektor ska styra sin verksamhet. Så har det inte alltid varit i Örebro. Även här har skolverket för ett antal år riktat kritik mot kommunen. Och vilka lärare har vi? Och hur premierar vi de duktiga lärarna?
Ständigt återkommer man till lärarnas arbetsvillkor och lärarnas löner. Är det någon som tror att de bästa pedagogerna i landet söker sig till Örebro, där man får sämst betalt? Är det någon som tror att de bästa studenterna söker sig till en utbildning som inte ger en bra utveckling, även ekonomiskt? Knappast. Lärarutbildningen genomgår nu en enorm förändring som kommer att skapa bättre förutsättningar för bättre lärare. Men fortfarande släpar Örebro efter när det gäller löner och arbetsvillkor. Det är inte bara illa, det är mycket illa.
Avslutningen på artikeln speglar den förlegade syn som är förhärskande i Örebro:
Arne Salomonsson tycker att politikerna ofta lägger för stort fokus på betygsstatistiken. Och när vi i media rapporterar om det här spär vi förstås ytterligare på bilden av att vissa skolor lyckas bättre än andra.
– Det leder till att ännu fler väljer bort de skolor som hamnar lågt.
Men är det inte viktigt hur många elever som lyckas komma in på gymnasiet?
– Jo, visst, men det finns ju också andra värden som inte kan mätas på samma sätt. I flera enkätundersökningar har Vivallaskolans elever till exempel varit de som trivs allra bäst av alla elever i kommunen.
Visst är det bra med trivsel i skolan. Ordning och reda är en grundläggande nödvändighet för en lärande miljö. Men att ens antyda att man ska jämföra trivsel i skolan med kunskaper, betyg och en lärande framtid, är illa. Detta lilla citat speglar mer av Örebros problem än många långa artiklar och utredningar.
2011-08-24
Euron, Norberg och Waidelich
Bara så ni vet: Jag röstade nej till ett svenskt EU-inträde. Jag röstade ja till ett svenskt deltagande i Eurosamarbetet.
Märkligt?
Jag hade tre frågor som var viktiga för mig inför EU-inträdet där jag inte ansåg att EU då var rätt väg att gå. EUs militarisering. EU som ett europeiskt fort. EUs alkoholpolitik. Ett nej blev en nykter pacifists protest.
Men när vi väl var inne i EU var jag den förste att säga att det var dags att lämna folkomröstningen bakom sig. Vi hade valt väg. Nu gällde det att jobba för att EU skulle bli så bra som möjligt. Även för nyktra, pacifistiska naturvänner. Och en del har faktiskt hänt.
När vi skulle rösta om Euromedlemskapet var jag ute och kampanjade för Ja-sidan. För mig var det självklart att Sverige skulle gå med. Skälet var enkelt. Antingen väljer man att vara med i en förening, i sin helhet med alla dess fel och brister, eller så står man utanför. Vi har valt.
Och nu är Euron i gungning. Det är mer illa än vad man kan tro. Johan Norbergs artikel i Dagens Nyheter i går är ett intressant och tankeväckande inlägg. Och han har många poänger. För vad händer om/när Eurosamarbetet spricker?
Idag står en del Euromotståndare och ropar: Titta, vad var det vi sa? Usch vad dåligt det går för Euron. Skönt att vi inte röstade för ett medlemskap.
Sossarnas ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich går så långt att han säger att Sverige inte kommer att gå med "under hans livstid." Det är ett skrämmande, nationalistiskt färgat uttalande.
För vad händer om Euron spricker? Hur kommer Europa att förändras? Hur kommer samarbetet mellan staterna att se ut om de svaga sydeuropeiska staterna tvingas bryta sig ut? Hur hanterar vi det mellanstatliga samarbetet? Hur klarar vi en social stabilitet om exempelvis Grekland kastas ut, totaldevalverar nydrachmen och åter blir en fattigare kusin vid Medelhavet? Vad händer med tillväxten i Europa då? Och hur klarar vi då att finansiera den framtida välfärden, skolan, äldreomsorgen och klimatarbetet?
En av de allvarligaste utmaningarna Europa och USA står för idag är förhållandet till diktaturen Kina. Den kinesiska ledningens kritik mot USA i slutet av juli när det demokratiska systemet inte klarade av att leverera ekonomisk stabilitet, är sannolikt bara en västanfläkt mot vad som kommer. Ju mer Kina växer som ekonomisk makt, desto mer kommer deras agenda att bli ökad påverkan på världen. Och vad tycker vi om det? Hur ställer vi oss till kampen mellan ekonomisk instabilitet och demokrati å ena sidan och ekonomisk stabilitet och diktatur å den andra?
Innebär ett sönderfallande Eurosamarbete att allt fler önskar en stark ledare som tar tag i det som politikerna misslyckats med? Vilka är de bakomliggande krafterna bakom kravallerna i de svagaste Euro-länderna? Och vad händer med dessa krafter, om eller när Eurosamarbetet spricker?
Det finns idag inga enkla svar på hur vi ska rädda Europa, vare sig som Euro-zon eller som ett område som gått från krig och människoförföljande till demokrati, frihet och allt lägre gränser. Min blogg är fylld av frågetecken, men har väldigt få utropstecken.
Men en sak är säker: Det skulle vara oansvarigt att ställa sig på läktaren, peka finger åt Euro-länderna och säga åt dem: "Rätt åt er. Ni satte er själva i klistret. Nu får ni ta er ut bäst ni själva kan."
Kanske är Sveriges roll istället att i detta läge, utifrån den position vi ändå har utan Euron, att söka nya lösningar, hitta nya vägar och söka de kontroversiella förslagen för att rädda Eurosamarbetet, den Europeiska Unionen och därmed också demokratin, tillväxten, klimatet och friheten.
Media: DN, Aftonbladet, DN igen
Märkligt?
Jag hade tre frågor som var viktiga för mig inför EU-inträdet där jag inte ansåg att EU då var rätt väg att gå. EUs militarisering. EU som ett europeiskt fort. EUs alkoholpolitik. Ett nej blev en nykter pacifists protest.
Men när vi väl var inne i EU var jag den förste att säga att det var dags att lämna folkomröstningen bakom sig. Vi hade valt väg. Nu gällde det att jobba för att EU skulle bli så bra som möjligt. Även för nyktra, pacifistiska naturvänner. Och en del har faktiskt hänt.
När vi skulle rösta om Euromedlemskapet var jag ute och kampanjade för Ja-sidan. För mig var det självklart att Sverige skulle gå med. Skälet var enkelt. Antingen väljer man att vara med i en förening, i sin helhet med alla dess fel och brister, eller så står man utanför. Vi har valt.
Och nu är Euron i gungning. Det är mer illa än vad man kan tro. Johan Norbergs artikel i Dagens Nyheter i går är ett intressant och tankeväckande inlägg. Och han har många poänger. För vad händer om/när Eurosamarbetet spricker?
Idag står en del Euromotståndare och ropar: Titta, vad var det vi sa? Usch vad dåligt det går för Euron. Skönt att vi inte röstade för ett medlemskap.
Sossarnas ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich går så långt att han säger att Sverige inte kommer att gå med "under hans livstid." Det är ett skrämmande, nationalistiskt färgat uttalande.
För vad händer om Euron spricker? Hur kommer Europa att förändras? Hur kommer samarbetet mellan staterna att se ut om de svaga sydeuropeiska staterna tvingas bryta sig ut? Hur hanterar vi det mellanstatliga samarbetet? Hur klarar vi en social stabilitet om exempelvis Grekland kastas ut, totaldevalverar nydrachmen och åter blir en fattigare kusin vid Medelhavet? Vad händer med tillväxten i Europa då? Och hur klarar vi då att finansiera den framtida välfärden, skolan, äldreomsorgen och klimatarbetet?
En av de allvarligaste utmaningarna Europa och USA står för idag är förhållandet till diktaturen Kina. Den kinesiska ledningens kritik mot USA i slutet av juli när det demokratiska systemet inte klarade av att leverera ekonomisk stabilitet, är sannolikt bara en västanfläkt mot vad som kommer. Ju mer Kina växer som ekonomisk makt, desto mer kommer deras agenda att bli ökad påverkan på världen. Och vad tycker vi om det? Hur ställer vi oss till kampen mellan ekonomisk instabilitet och demokrati å ena sidan och ekonomisk stabilitet och diktatur å den andra?
Innebär ett sönderfallande Eurosamarbete att allt fler önskar en stark ledare som tar tag i det som politikerna misslyckats med? Vilka är de bakomliggande krafterna bakom kravallerna i de svagaste Euro-länderna? Och vad händer med dessa krafter, om eller när Eurosamarbetet spricker?
Det finns idag inga enkla svar på hur vi ska rädda Europa, vare sig som Euro-zon eller som ett område som gått från krig och människoförföljande till demokrati, frihet och allt lägre gränser. Min blogg är fylld av frågetecken, men har väldigt få utropstecken.
Men en sak är säker: Det skulle vara oansvarigt att ställa sig på läktaren, peka finger åt Euro-länderna och säga åt dem: "Rätt åt er. Ni satte er själva i klistret. Nu får ni ta er ut bäst ni själva kan."
Kanske är Sveriges roll istället att i detta läge, utifrån den position vi ändå har utan Euron, att söka nya lösningar, hitta nya vägar och söka de kontroversiella förslagen för att rädda Eurosamarbetet, den Europeiska Unionen och därmed också demokratin, tillväxten, klimatet och friheten.
Media: DN, Aftonbladet, DN igen
Man undrar...
Läser Nerikes Allehandas ledare. Om vänsterpartiet. En ganska menlös ledare som funderar över vilken väg ett parti på gränsen till riksdagen ska ta. Tillvänster och den testuggande kommunismen? Eller till höger och bli Schymanska vänsterpopulister?
Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.
Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.
Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.
Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.
Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.
Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.
Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.
Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.
Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.
Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.
Egentligen behöver man inte bry sig. Vänstern är väl den mest ointressanta politiska "kraften" i riksdagen. De har och kommer knappast att få något inflytande i svensk politik de kommande åren. Vänstern är och har alltid varit ett stödparti till sossarna. Ibland med lite större tuppkam. Ibland med lite mindre. Ibland lite otäckare, när kommunismens fula tryne tillåts sticka upp. Ibland lite snällare, som när Stig Henriksson i Fagersta kör en politik som nästan alla partier kan omfatta. Men alltid ointressant.
Det intressanta med artikeln är snarare kommentarerna och den bild som kommentatorerna har av världen.
Precis när det Libyska folket befriats från en vansinnig diktator, med stöd av USA och Nato, och med motstånd från Ryssland och Kina, så blir USA-hatet övertydligt.
Precis när vi alla ser vilken betydelse USAs ekonomi har för också vår välfärd, poppar vänsterns USA-hat upp.
Precis när diktatorerna i Kina attackerar USAs demokratiska system och anklagar det för att vara grunden till den ekonomiska röran, blir vänsterns USA-hat åter en stöttepelare för det odemokratiska och det diktatoriska.
Jag har svårt att sätta mig in i hur de som kommentarer tänker, de som fortfarande verkar tro att Sverige är en skyddad ö, långt bort från resten av den skrämmande världen. Ett land där vi kan bestämma om hur vi ska ha det, vilka priser vi ska betala för alla varor, att alla ska ha ett arbete utifrån politiska beslut och så vidare. Övertron på de nationella och lokala politikernas möjligheter är enorm. Bristen på analys av globaliseringen är ännu större.
Ibland påstås att vänstern är en internationalistisk rörelse. Kommentatorsfältet på na.se visar något helt annat. Den vänster som förr kanske trodde på en internationell solidaritet på en kommunistisk eller socialistisk grund har, när såväl kommunism som socialism visat sina baksidor, förvandlats till konservativa nationalister.
Jag har ett par gånger diskuterat vänsterns framtid med NA's ledarsida. Jag har varit mer tydlig i min tro på att vänstern långsiktigt kommer att gå vidare åt vänster, mot någon form av navelskådande postkommunism. Jag ser efter dagens artikel inga skäl att ändra på detta.
Den intressanta frågan då blir egentligen inte vad Vänsterpartiet gör, utan hur det påverkar sossarna. Håkan Juholts inträde som partiledare har hittills resulterat i att sossarna numera gått tillbaka till brukssamhällets trygga bakgård. Det blir mer socialism. Det blir mer populism. Och det blir högre murar kring Sverige.
Ibland funderar jag över varför man ska vara politiskt engagerad, varför man ska engagera sig för liberalismen. Men det räcker med att se vad alternativen skulle vara. Liberalismens engagemang för den enskilda människan, demokratiska rättigheter och ett internationellt ansvar har varit, är och kommer att vara garanten för en mänskligare värld.
2011-08-23
Om varg, polis, lag och EU.
Läser med intresse dagens debattartikel i Nerikes Allehanda från Jägarförbundets länsordförande. Läser med intresse, och blir bekymrad och oroad.
Länsordföranden heter Göran Gunnarsson. Han är tidigare inte bara polis, utan också talesman och informationsansvarig på Örebropolisen. Den posten har han lämnat. Mer om detta senare.
Som länsordförande för Jägarförbundet är Gunnarsson arg på att regeringen följer EUs krav. Trots att den centerpartistiske miljöministern gjort allt som står honom till buds för att kringå det förbud mot jakt på en hotad art, som EUs lagar kräver, attackerar Gunnarsson regeringen som en, ja inte en varg, men arg är han.
Det är uppenbart att Gunnarsson inte har en aning om vad biologisk mångfald innebär. Han skriver om att regeringen ska skydda tjäder, orre och älg (alla tre jaktbara vilt) istället för vargen. Och han förstår inte varför det ska finnas varg utan ber någon förklara det för honom. När en länsförbundsordförande för Jägarförbundet visar en så total okunskap om biologisk mångfald måste man inte bara bli oroad, utan allvarligt oroad. Vilken natur vill Jägarförbundet ha? Är naturen bara till för jägarna? Och allt som inte passar - det kan skjutas bort? Illa, mycket illa!
Det är inte bara regeringen som får sig en släng av sleven. Alla vi "så kallade naturvänner" som inte lägger ut 100 ton potatis (till det jaktbara vildsvinet som förstör enormt mycket mer än vargen?) eller 60 ensilagebalar (till de lika jaktbara rådjuren och älgarna?) får oss också en släng av sleven.
De som har rätt i vargfrågan är de "jägare, fårbönder, fäbodbrukare, nötdjursbönder" som får stora olägenheter. De som vill ha bort vargen alltså...
Som fårbonde är jag inte riktigt med på det tåget. I och för sig lade jag bara ut två ensilagebalar till rådjuren och vildsvinen i vintras, så jag kanske inte räknas på rätt sätt för Jägarförbundet, men jag tar mig i alla fall friheten att tycka att vargen ska finnas.
Men det allvarligaste med artikeln är faktiskt att det är Göran Gunnarsson som skrivit den. Den före detta polisen.
Väldigt få jaktbrott leder till åtal i Sverige. Ska man tro de senaste forskarrapporterna om den stora omfattningen av tjuvjakt på varg, där tiotals djur dödas illegalt varje år, måste man fundera över varför inte fler leder till åtal och fällande dom. Är det bara för att det är svårutrett när brottet sker ute i skogen? Eller är den syn Gunnarsson nu ger uttryck för något som också finns inom polisen i övrigt? Hur många vargar har försvunnit oförklarligt i Örebro län de senaste åren? Hur många jaktbrott har utretts? Hur många fällande domar? Jag hoppas och tror att Gunnarsson är ett undantag som bekräftar regeln. Men jag är osäker på om han antingen förvärvat dessa synpunkter först efter sin polistid, eller att han kunnat undantränga dem som polis. Och bara det är illa.
Och det blir värre. Jägarförbundets ordförande är en uppenbar EU-skeptiker, för att vara mild. Nedlåtande skriver han om hur vi naturvänner gjort: "Att låta EU bestämma hur vi ska leva och förhålla oss i lilla Sverige." Burr. Det låter ungefär som hur en "redneck" skulle beskriva den hemska regeringen i Washington. De politiska undertonerna är uppenbara!
Men det blir faktiskt värre. På slutet av artikeln skriver Gunnarsson ordagrant: "Det är nu mycket beklagligt att kunna konstatera att Jägarförbundet inte längre kan medverka i förankringen av den svenska rovdjurspolitiken. Detta ör inte bra för någon varken vargen eller jägarna." För mig låter det som ett förtäckt hot. Nu kommer vi inte att lägga fingrarna emellan längre. Nu kommer vi att skjuta varg när det erbjuds en möjlighet. Och vi kommer inte att säga något åt någon av våra medlemmar att låta bli!"
Tolkar jag fel? Jag tror inte det. Det är en del av det språk som tyvärr alldeles för många jägare använder. Men i detta fall är det en länsordförande för Jägarförbundet, tillika tidgare polis, som i princip hotar med att strunta i svensk lag, strunta i EUs regler och domstolar, bara för att man tar sig själv rätt.
Den svenska vargen väcker uppenbarligen känslor. De flesta av dem är eländiga. Legala vargjägare som hotas av galna vargkramare. Illegala vargjägare som går fria. Politiker som förklarar sina kommuner för "vargfria". Och Jägarförbundsordföranden som skriver hotfulla artiklar.
Sverige är tyvärr inget föregångsland vad gäller naturvård och biologisk mångfald. Vi har snarare tur att vi är ett så stort land med så gles befolkning att djuren trots allt klarat sig. Gunnarssons artikel visar att det finns enormt mycket att göra vad gäller naturvård, biologisk mångfald, kunskap och acceptans.
Och vad tycker jag själv då om vargen, förutom att den ska få finnas? För mig är det rätt självklart. Släpp upp den till en numerär som är godkänd för genetikerna. Vad jag förstår handlar det om kanske 500 - 600 vargar. Släpp på förbudet att ha varg i norr, för att möjliggöra en naturlig in- och utvandring av vargar mellan Sverige och Ryssland via Finland. Och låt vargen vara ett lika jaktbart vilt som alla andra djur som finns i jaktbara populationer. Borde inte alla kunna komma överens om det?
Läs även Hanne Kjöller i DN om vargen.
Länsordföranden heter Göran Gunnarsson. Han är tidigare inte bara polis, utan också talesman och informationsansvarig på Örebropolisen. Den posten har han lämnat. Mer om detta senare.
Som länsordförande för Jägarförbundet är Gunnarsson arg på att regeringen följer EUs krav. Trots att den centerpartistiske miljöministern gjort allt som står honom till buds för att kringå det förbud mot jakt på en hotad art, som EUs lagar kräver, attackerar Gunnarsson regeringen som en, ja inte en varg, men arg är han.
Det är uppenbart att Gunnarsson inte har en aning om vad biologisk mångfald innebär. Han skriver om att regeringen ska skydda tjäder, orre och älg (alla tre jaktbara vilt) istället för vargen. Och han förstår inte varför det ska finnas varg utan ber någon förklara det för honom. När en länsförbundsordförande för Jägarförbundet visar en så total okunskap om biologisk mångfald måste man inte bara bli oroad, utan allvarligt oroad. Vilken natur vill Jägarförbundet ha? Är naturen bara till för jägarna? Och allt som inte passar - det kan skjutas bort? Illa, mycket illa!
Det är inte bara regeringen som får sig en släng av sleven. Alla vi "så kallade naturvänner" som inte lägger ut 100 ton potatis (till det jaktbara vildsvinet som förstör enormt mycket mer än vargen?) eller 60 ensilagebalar (till de lika jaktbara rådjuren och älgarna?) får oss också en släng av sleven.
De som har rätt i vargfrågan är de "jägare, fårbönder, fäbodbrukare, nötdjursbönder" som får stora olägenheter. De som vill ha bort vargen alltså...
Som fårbonde är jag inte riktigt med på det tåget. I och för sig lade jag bara ut två ensilagebalar till rådjuren och vildsvinen i vintras, så jag kanske inte räknas på rätt sätt för Jägarförbundet, men jag tar mig i alla fall friheten att tycka att vargen ska finnas.
Men det allvarligaste med artikeln är faktiskt att det är Göran Gunnarsson som skrivit den. Den före detta polisen.
Väldigt få jaktbrott leder till åtal i Sverige. Ska man tro de senaste forskarrapporterna om den stora omfattningen av tjuvjakt på varg, där tiotals djur dödas illegalt varje år, måste man fundera över varför inte fler leder till åtal och fällande dom. Är det bara för att det är svårutrett när brottet sker ute i skogen? Eller är den syn Gunnarsson nu ger uttryck för något som också finns inom polisen i övrigt? Hur många vargar har försvunnit oförklarligt i Örebro län de senaste åren? Hur många jaktbrott har utretts? Hur många fällande domar? Jag hoppas och tror att Gunnarsson är ett undantag som bekräftar regeln. Men jag är osäker på om han antingen förvärvat dessa synpunkter först efter sin polistid, eller att han kunnat undantränga dem som polis. Och bara det är illa.
Och det blir värre. Jägarförbundets ordförande är en uppenbar EU-skeptiker, för att vara mild. Nedlåtande skriver han om hur vi naturvänner gjort: "Att låta EU bestämma hur vi ska leva och förhålla oss i lilla Sverige." Burr. Det låter ungefär som hur en "redneck" skulle beskriva den hemska regeringen i Washington. De politiska undertonerna är uppenbara!
Men det blir faktiskt värre. På slutet av artikeln skriver Gunnarsson ordagrant: "Det är nu mycket beklagligt att kunna konstatera att Jägarförbundet inte längre kan medverka i förankringen av den svenska rovdjurspolitiken. Detta ör inte bra för någon varken vargen eller jägarna." För mig låter det som ett förtäckt hot. Nu kommer vi inte att lägga fingrarna emellan längre. Nu kommer vi att skjuta varg när det erbjuds en möjlighet. Och vi kommer inte att säga något åt någon av våra medlemmar att låta bli!"
Tolkar jag fel? Jag tror inte det. Det är en del av det språk som tyvärr alldeles för många jägare använder. Men i detta fall är det en länsordförande för Jägarförbundet, tillika tidgare polis, som i princip hotar med att strunta i svensk lag, strunta i EUs regler och domstolar, bara för att man tar sig själv rätt.
Den svenska vargen väcker uppenbarligen känslor. De flesta av dem är eländiga. Legala vargjägare som hotas av galna vargkramare. Illegala vargjägare som går fria. Politiker som förklarar sina kommuner för "vargfria". Och Jägarförbundsordföranden som skriver hotfulla artiklar.
Sverige är tyvärr inget föregångsland vad gäller naturvård och biologisk mångfald. Vi har snarare tur att vi är ett så stort land med så gles befolkning att djuren trots allt klarat sig. Gunnarssons artikel visar att det finns enormt mycket att göra vad gäller naturvård, biologisk mångfald, kunskap och acceptans.
Och vad tycker jag själv då om vargen, förutom att den ska få finnas? För mig är det rätt självklart. Släpp upp den till en numerär som är godkänd för genetikerna. Vad jag förstår handlar det om kanske 500 - 600 vargar. Släpp på förbudet att ha varg i norr, för att möjliggöra en naturlig in- och utvandring av vargar mellan Sverige och Ryssland via Finland. Och låt vargen vara ett lika jaktbart vilt som alla andra djur som finns i jaktbara populationer. Borde inte alla kunna komma överens om det?
Läs även Hanne Kjöller i DN om vargen.
2011-08-22
Vad är normalt?
Läser på DN.se om Jesper. Han har Downs syndrom.
På Folkpartiets partistyrelse förra helgen hade vi en viss diskussion kring en skrivning om fosterdiagnostik. För mig var det otroligt viktigt att Folkpartiet mycket tydligt, och tydligare än det första utkastet, sade att alla människor har samma oändliga, okränkbara och omätbara värde. Det spelar ingen roll om man är vit eller svart. Det spelar heller ingen roll om man är klok eller dum, ful eller snygg, eller om man har en kromosom extra eller en kromosom med något fel på. Människovärdet är oförhandlingsbart.
Det var inte så svårt att komma överens om en tydligare skrivning. Den sociala liberalismen har alltid varit människovärdets största garant. Liberalismen, med sin individualistiska prägel, är den ideologi som sätter den enskilda människan i första rummet, från dagen för födelsen till den sista dagen i jordelivet. Men ändå så blev det en stunds diskussion.
Skälet är enkelt. Läkarvetenskapen går framåt. Så även fosterdiagnostiken. Allt fler prov kommer, och ännu fler efter de nuvarande, som kommer att göra det möjligt att sortera bort sånt som vi inte vill ha. Visst känns det bra att låta barn slippa födas som bara har en kort tid av plåga framför sig. Eller?
Och allt kommer att kunna ske tidigare och tidigare i graviditeten. "Testa dig i åttonde veckan och se om ditt foster blir ett bra barn. Annars är det enkelt att göra abort!" "Vi ger garanti på våra genprover redan i vecka fem. Kolla ditt om ditt foster blir det barn du vill ha. Ett prov för en komplett genkartläggning. Ett rött piller för en snabb abort. Ett blått piller för en säker graviditet." "Vill du att dina barn ska kunna få en bra livförsäkring? Kolla redan i vecka sju hur dina framtida premieinbetalningar kommer att bli!" Bra? Eller?
Jag tror att jag i en blogg eller i en artikel för rätt många år sedan skrev något i stil med att det människan kan göra, kommer hon att göra. Det innebär att när människan lärt sig att sortera bort den oönskade avkomman redan i mammans mage, så kommer det att ske. Det kommer i första hand att handla om sjukdomar. Säkert också om kön. Sedan kanske om oönskade egenskaper som fostret sannolikt besitter. Sedan - det är tyvärr bara fantasin som sätter en gräns.
Jag skräms över denna utveckling. Den kommer att vara förödande för det öppna, demokratiska, tillåtande samhället. Risken att vi med detta skapar en elitokrati, där enbart övermänniskor är önskade, är uppenbar. I ett samhälle där inte fostren tillåts vara olika, kommer dessa värderingar att glida över till andra människor i andra skeden av livet. Gamla, sjuka, annorlunda. Inte kan de vara lika mycket värda som en ung, frisk, stark, elitmänniska?
Mot detta måste frisinnet och socialliberalismen rida spärr. Människans värde är och måste alltid vara okränkbart. Problemet är att svaren på hur detta ska ske inte är enkla. De handlar om rätten till abort. De handlar om hur Sverige förhåller sig till omvärlden. De handlar om hur rika och fattiga särbehandlas. Och så vidare.
Men om man inte vågar ställa de obekväma frågorna, diskutera de obekväma svaren, ifrågasätta de givna sanningarna, så kommer någon annan att styra utvecklingen.
Och för mig blir detta ett övertydligt exempel på att vi aldrig kan låta vetenskapen bli den nya religionen, där utvecklingen alltid är det överordnade målet. Det finns värden i livet som vetenskapen aldrig kommer att finna svar på. Det finns områden i livet som alltid kommer att behöva ett annat raster, andra ingångsvärden, andra tänkesätt.
Det sägs att religion och politik ska vara åtskilda, att religion är något för privatlivet. Möjligheten att diagnostisera allt fler avvikande foster, visar att detta inte är eller får vara sant. De värderingar som ligger i en religionsuppfattning kan i vissa lägen vara nödvändiga för att finna vägar ur svårlösliga utmaningar.
En del liberaler menar att det alltid ska vara skillnad mellan religion och politik. Att religionen bara är och bara får vara en privatsak. Andra liberala strömningar menar att religionen kan vara en positiv kraft även för enskilda politiker, och religionens värderingar kan spela en viktig roll för en god samhällsutveckling, men att man måste vara tydlig att göra skillnad mellan religionsutövning och politisk utövning. Jag tillhör den senare sorten. Jag tror att vi, kristna liberaler, kommer att behövas i än större utsträckning i framtiden.
På Folkpartiets partistyrelse förra helgen hade vi en viss diskussion kring en skrivning om fosterdiagnostik. För mig var det otroligt viktigt att Folkpartiet mycket tydligt, och tydligare än det första utkastet, sade att alla människor har samma oändliga, okränkbara och omätbara värde. Det spelar ingen roll om man är vit eller svart. Det spelar heller ingen roll om man är klok eller dum, ful eller snygg, eller om man har en kromosom extra eller en kromosom med något fel på. Människovärdet är oförhandlingsbart.
Det var inte så svårt att komma överens om en tydligare skrivning. Den sociala liberalismen har alltid varit människovärdets största garant. Liberalismen, med sin individualistiska prägel, är den ideologi som sätter den enskilda människan i första rummet, från dagen för födelsen till den sista dagen i jordelivet. Men ändå så blev det en stunds diskussion.
Skälet är enkelt. Läkarvetenskapen går framåt. Så även fosterdiagnostiken. Allt fler prov kommer, och ännu fler efter de nuvarande, som kommer att göra det möjligt att sortera bort sånt som vi inte vill ha. Visst känns det bra att låta barn slippa födas som bara har en kort tid av plåga framför sig. Eller?
Och allt kommer att kunna ske tidigare och tidigare i graviditeten. "Testa dig i åttonde veckan och se om ditt foster blir ett bra barn. Annars är det enkelt att göra abort!" "Vi ger garanti på våra genprover redan i vecka fem. Kolla ditt om ditt foster blir det barn du vill ha. Ett prov för en komplett genkartläggning. Ett rött piller för en snabb abort. Ett blått piller för en säker graviditet." "Vill du att dina barn ska kunna få en bra livförsäkring? Kolla redan i vecka sju hur dina framtida premieinbetalningar kommer att bli!" Bra? Eller?
Jag tror att jag i en blogg eller i en artikel för rätt många år sedan skrev något i stil med att det människan kan göra, kommer hon att göra. Det innebär att när människan lärt sig att sortera bort den oönskade avkomman redan i mammans mage, så kommer det att ske. Det kommer i första hand att handla om sjukdomar. Säkert också om kön. Sedan kanske om oönskade egenskaper som fostret sannolikt besitter. Sedan - det är tyvärr bara fantasin som sätter en gräns.
Jag skräms över denna utveckling. Den kommer att vara förödande för det öppna, demokratiska, tillåtande samhället. Risken att vi med detta skapar en elitokrati, där enbart övermänniskor är önskade, är uppenbar. I ett samhälle där inte fostren tillåts vara olika, kommer dessa värderingar att glida över till andra människor i andra skeden av livet. Gamla, sjuka, annorlunda. Inte kan de vara lika mycket värda som en ung, frisk, stark, elitmänniska?
Mot detta måste frisinnet och socialliberalismen rida spärr. Människans värde är och måste alltid vara okränkbart. Problemet är att svaren på hur detta ska ske inte är enkla. De handlar om rätten till abort. De handlar om hur Sverige förhåller sig till omvärlden. De handlar om hur rika och fattiga särbehandlas. Och så vidare.
Men om man inte vågar ställa de obekväma frågorna, diskutera de obekväma svaren, ifrågasätta de givna sanningarna, så kommer någon annan att styra utvecklingen.
Och för mig blir detta ett övertydligt exempel på att vi aldrig kan låta vetenskapen bli den nya religionen, där utvecklingen alltid är det överordnade målet. Det finns värden i livet som vetenskapen aldrig kommer att finna svar på. Det finns områden i livet som alltid kommer att behöva ett annat raster, andra ingångsvärden, andra tänkesätt.
Det sägs att religion och politik ska vara åtskilda, att religion är något för privatlivet. Möjligheten att diagnostisera allt fler avvikande foster, visar att detta inte är eller får vara sant. De värderingar som ligger i en religionsuppfattning kan i vissa lägen vara nödvändiga för att finna vägar ur svårlösliga utmaningar.
En del liberaler menar att det alltid ska vara skillnad mellan religion och politik. Att religionen bara är och bara får vara en privatsak. Andra liberala strömningar menar att religionen kan vara en positiv kraft även för enskilda politiker, och religionens värderingar kan spela en viktig roll för en god samhällsutveckling, men att man måste vara tydlig att göra skillnad mellan religionsutövning och politisk utövning. Jag tillhör den senare sorten. Jag tror att vi, kristna liberaler, kommer att behövas i än större utsträckning i framtiden.
2011-08-21
Visioner eller mål eller medel?
Statsministerns tal i går har fått hård kritik från många. Nerikes Allehandas ledarsida är en av dem. Statsministern beskrivs som visionslös.
Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.
Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.
För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.
Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?
Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...
Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.
Så vad ska man välja?
Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).
Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.
Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.
Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...
Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.
Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.
Övrig media: DN
Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund
Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.
Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.
För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.
Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?
Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...
Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.
Så vad ska man välja?
Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).
Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.
Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.
Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...
Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.
Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.
Övrig media: DN
Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund
2011-08-20
Dubbelfel, Lena Baastad!
Läser NA på kvällen. Annars är det mest snor och elände. Har knappt orkat upp ur sängen. Vet inte när jag hade en augustiförkylning senast...
Inte gör mig läsningen av NA mindre sjuk. Ser de två starka kvinnorna i länet uttala sig om Sveriges Kommuners och Landstings senaste skatteprognos. Och det är inte bra.
Marie-Louise Forssberg-Fransson, landstingsstyrelsens ordförande, menar att man har ett bekymmersamt läge men att man räknat med en budget i balans. Det hon inte säger är att "budget i balans" för sossarna i landstinget är ett resultat nära noll. Men landstinget borde göra ett resultat på minst 140 miljoner. Framförallt om man ska ha råd med de enorma investeringar man nu flaggar för.
M-L F-F har i alla fall en syn som säger att det är bekymmersamt. Men hennes kollega i kommunen, Lena Baastad, ser inga bekymmer. Det finns inga skäl att spara. Allt kommer att ordna sig. På nåt sätt menar hon att det är pengar man ändå haft, och att man i så fall ska se över resultatnivån.
Så talar bara en Slösa, en som inte har koll, en som vandrar mot underskott. Hon gör ett dubbelfel. Hon har inte koll på de ekonomiska grundfundamenta som hon borde. Och hon ger ett carte blanche för fortsatt kostnadsökning i kommunen!
Sanningen är sannolikt den att Örebro redan idag har problem med balansen i ekonomin. Ser man till resultatrapport ett, som vi fick i maj, så ökar kostnaderna för snabbt i nämnderna. Det är sannolikt en följd av en slapp hantering av de ekonomiska kraven under våren. Efter den nya majoritetens budget i juni, då nämnderna och förvaltningarna fick veta att det fanns massor av pengar att hämta, är sannolikheten hög för att denna utveckling stärkts.
Till detta kommer en vikande aktiemarknad. Även här ser vi en resultatpåverkan som kan komma att innebära att även kommunens resultat snabbt går ner mot noll. Det är illa.
Och det värsta är att ingen i kommunledningen verkar bry sig. Det räcker med att titta på investeringsbudgeten. I år är den rekordhög. Över 700 miljoner. Räknar man bort överförda pengar så är det ändå 550 miljoner som ska plöjas ner i olika investeringar. Om man fortsätter att räkna bort sånt som den nya ishallen på Trängen och Tegelbruket, hamnar man trots det på nästan 350 miljoner kronor, 100 miljoner mer än vad kommunen brukar klara av.
För att klara sådana investeringsvolymer behöver man ett gott resultat. Dels för att klara avskrivningarna. Dels för att slippa låna.
Jag undrar om Lena Baastad överhuvudtaget inser det. Eller struntar hon och hennes närmaste i det? Oavsett vilket är det illavarslande.
Örebro har gått från usel ekonomi till sunda finanser. Det började under Mats Sjöströms tid. Jag fortsatte det arbetet. Nu verkar det som om den nuvarande kommunledningen hellre ser pengarna rinna genom fingrarna än tar skattebetalarnas intressen som sina.
Den tilläggsbudget vi ska ta på kommunfullmäktige den 31 augusti borde andas försiktighet och eftertänksamhet. Istället gasar Baastad och Sundin på för fullt. Sannolikheten för att det kommer att sluta i underskott och välfärdskaos är uppenbar. Blir Örebro åter ett svenskt Grekland?
Media: NA ledare, DN,
Inte gör mig läsningen av NA mindre sjuk. Ser de två starka kvinnorna i länet uttala sig om Sveriges Kommuners och Landstings senaste skatteprognos. Och det är inte bra.
Marie-Louise Forssberg-Fransson, landstingsstyrelsens ordförande, menar att man har ett bekymmersamt läge men att man räknat med en budget i balans. Det hon inte säger är att "budget i balans" för sossarna i landstinget är ett resultat nära noll. Men landstinget borde göra ett resultat på minst 140 miljoner. Framförallt om man ska ha råd med de enorma investeringar man nu flaggar för.
M-L F-F har i alla fall en syn som säger att det är bekymmersamt. Men hennes kollega i kommunen, Lena Baastad, ser inga bekymmer. Det finns inga skäl att spara. Allt kommer att ordna sig. På nåt sätt menar hon att det är pengar man ändå haft, och att man i så fall ska se över resultatnivån.
Så talar bara en Slösa, en som inte har koll, en som vandrar mot underskott. Hon gör ett dubbelfel. Hon har inte koll på de ekonomiska grundfundamenta som hon borde. Och hon ger ett carte blanche för fortsatt kostnadsökning i kommunen!
Sanningen är sannolikt den att Örebro redan idag har problem med balansen i ekonomin. Ser man till resultatrapport ett, som vi fick i maj, så ökar kostnaderna för snabbt i nämnderna. Det är sannolikt en följd av en slapp hantering av de ekonomiska kraven under våren. Efter den nya majoritetens budget i juni, då nämnderna och förvaltningarna fick veta att det fanns massor av pengar att hämta, är sannolikheten hög för att denna utveckling stärkts.
Till detta kommer en vikande aktiemarknad. Även här ser vi en resultatpåverkan som kan komma att innebära att även kommunens resultat snabbt går ner mot noll. Det är illa.
Och det värsta är att ingen i kommunledningen verkar bry sig. Det räcker med att titta på investeringsbudgeten. I år är den rekordhög. Över 700 miljoner. Räknar man bort överförda pengar så är det ändå 550 miljoner som ska plöjas ner i olika investeringar. Om man fortsätter att räkna bort sånt som den nya ishallen på Trängen och Tegelbruket, hamnar man trots det på nästan 350 miljoner kronor, 100 miljoner mer än vad kommunen brukar klara av.
För att klara sådana investeringsvolymer behöver man ett gott resultat. Dels för att klara avskrivningarna. Dels för att slippa låna.
Jag undrar om Lena Baastad överhuvudtaget inser det. Eller struntar hon och hennes närmaste i det? Oavsett vilket är det illavarslande.
Örebro har gått från usel ekonomi till sunda finanser. Det började under Mats Sjöströms tid. Jag fortsatte det arbetet. Nu verkar det som om den nuvarande kommunledningen hellre ser pengarna rinna genom fingrarna än tar skattebetalarnas intressen som sina.
Den tilläggsbudget vi ska ta på kommunfullmäktige den 31 augusti borde andas försiktighet och eftertänksamhet. Istället gasar Baastad och Sundin på för fullt. Sannolikheten för att det kommer att sluta i underskott och välfärdskaos är uppenbar. Blir Örebro åter ett svenskt Grekland?
Media: NA ledare, DN,
2011-08-19
Varg, Folkpartiet och Centern
Sitter hemma och snorar. Det är ändå en bonusmorgon. Det som skulle vara regn är fortfarande strålande sol och sommarvärme. I hagarna kring mig går fåren och hästarna och njuter. Det är nästan centerpartistiskt vackert med all denna biologiska mångfald!
Stopp där, omedelbart smög sig ett fel in i bloggen. Centern har aldrig gått ihop med biologisk mångfald. Centern har alltid i denna fråga varit på samma linje som betonghögern i moderaterna och asfaltsvänstern i socialdemokratin. Dessa tre partier är de som mest arbetat mot, inte för biologisk mångfald under lång tid. Men från olika håll. Moderaterna har varit näringslivskramare, oavsett om det gällt storföretag som Stora, eller storbönder. Sossarna har kramat facket som alltid velat bygga ut där man kunnat bygga ut. Och centern har haft någon slags tro att landsbygdens folk är finare än andra och därför automatiskt ska värna mångfalden.
Men verkligheten ser annorlunda ut. Det är i skogen och på åkrarna som mångfalden blir enfald. Det är där fjärilar, bin och humlor dör. Det är där fåglarna svälter. Det är de ensartade bruksmetoderna som gör att Sverige har så många hotade arter.
På iPhonen har jag laddat ner en app "LärKvitter" från Jordbruksverket som visar på vad som hänt med några fågelarter och vad man borde göra för att värna dem. Nästan överallt handlar det om vikande populationstrender. Nästan överallt är det mer extensivt brukande som är lösningen. Men om det hör man nästan inget, framförallt inte från miljöministern.
Centerpartiets gröna profil är grundat i ett mindre antal sakfrågor som man kan fundera över om de är gröna överhuvudtaget. Motståndet mot kärnkraft är idag sannolikt mer brunt och svart som brunkol och stenkol är grönt. Öresundsbron har visat sig vara alldeles OK för miljön (även jag var tveksam men har fått ändra mig). Och sen då - vad är grönt i centern?
Sannolikt är centerpartiet ett av två stora bekymmer för den biologiska mångfalden i den nuvarande regeringen. Det andra är moderaterna. Regeringen har dragit ner på stödet till skydd för hotade biotoper trots att man vet att man egentligen borde öka takten för att klara FNs milleniemål. Det som regeringen gjort bra kan väl skrivas i att man avsatt mycket skog, skog som ändå var hyfsat skyddad, och att man tagit Folkpartiets gamla käpphäst om marina naturreservat på allvar och kommit till skott.
Folkpartiet ja, hur står det till där? Jag ser stora möjligheter till att partiet återtar sin roll som beskyddare av den biologiska mångfalden, precis som under regeringen Ullsten. Och jag ser att det finns ett växande intresse från partiets allra högsta organ för att vi ska göra det.
Skälen är naturligtvis många. Ett rätt pragmatiskt är att värnandet av den biologiska mångfalden tas på stort allvar av partiets väljargrupper. Det är ofta välutbildade storstadsbor som förstår och vill värna blåvingar och vargar. Och det är inte partiets väljargrupper som springar omkring i skogarna och tjuvskjuter varg, eller som skövlar gammelskog och dikar de få kvarvarande våtmarkerna.
Det är tid för ett uppvaknande för oss som arbetar för en folkpartistisk naturvårdspolitik. Manegen är krattad. Det finns nästan ingen annan som vill vara med och spela. Insatserna är begränsade och vinstmöjligheterna stora.
Och när Carlgren och Centerpartiet sköter naturvårdspolitiken precis lika bra som när bocken är trädgårdsmästare, finns det inga skäl att tveka.
Media: DNs ledare
Stopp där, omedelbart smög sig ett fel in i bloggen. Centern har aldrig gått ihop med biologisk mångfald. Centern har alltid i denna fråga varit på samma linje som betonghögern i moderaterna och asfaltsvänstern i socialdemokratin. Dessa tre partier är de som mest arbetat mot, inte för biologisk mångfald under lång tid. Men från olika håll. Moderaterna har varit näringslivskramare, oavsett om det gällt storföretag som Stora, eller storbönder. Sossarna har kramat facket som alltid velat bygga ut där man kunnat bygga ut. Och centern har haft någon slags tro att landsbygdens folk är finare än andra och därför automatiskt ska värna mångfalden.
Men verkligheten ser annorlunda ut. Det är i skogen och på åkrarna som mångfalden blir enfald. Det är där fjärilar, bin och humlor dör. Det är där fåglarna svälter. Det är de ensartade bruksmetoderna som gör att Sverige har så många hotade arter.
På iPhonen har jag laddat ner en app "LärKvitter" från Jordbruksverket som visar på vad som hänt med några fågelarter och vad man borde göra för att värna dem. Nästan överallt handlar det om vikande populationstrender. Nästan överallt är det mer extensivt brukande som är lösningen. Men om det hör man nästan inget, framförallt inte från miljöministern.
Centerpartiets gröna profil är grundat i ett mindre antal sakfrågor som man kan fundera över om de är gröna överhuvudtaget. Motståndet mot kärnkraft är idag sannolikt mer brunt och svart som brunkol och stenkol är grönt. Öresundsbron har visat sig vara alldeles OK för miljön (även jag var tveksam men har fått ändra mig). Och sen då - vad är grönt i centern?
Sannolikt är centerpartiet ett av två stora bekymmer för den biologiska mångfalden i den nuvarande regeringen. Det andra är moderaterna. Regeringen har dragit ner på stödet till skydd för hotade biotoper trots att man vet att man egentligen borde öka takten för att klara FNs milleniemål. Det som regeringen gjort bra kan väl skrivas i att man avsatt mycket skog, skog som ändå var hyfsat skyddad, och att man tagit Folkpartiets gamla käpphäst om marina naturreservat på allvar och kommit till skott.
Folkpartiet ja, hur står det till där? Jag ser stora möjligheter till att partiet återtar sin roll som beskyddare av den biologiska mångfalden, precis som under regeringen Ullsten. Och jag ser att det finns ett växande intresse från partiets allra högsta organ för att vi ska göra det.
Skälen är naturligtvis många. Ett rätt pragmatiskt är att värnandet av den biologiska mångfalden tas på stort allvar av partiets väljargrupper. Det är ofta välutbildade storstadsbor som förstår och vill värna blåvingar och vargar. Och det är inte partiets väljargrupper som springar omkring i skogarna och tjuvskjuter varg, eller som skövlar gammelskog och dikar de få kvarvarande våtmarkerna.
Det är tid för ett uppvaknande för oss som arbetar för en folkpartistisk naturvårdspolitik. Manegen är krattad. Det finns nästan ingen annan som vill vara med och spela. Insatserna är begränsade och vinstmöjligheterna stora.
Och när Carlgren och Centerpartiet sköter naturvårdspolitiken precis lika bra som när bocken är trädgårdsmästare, finns det inga skäl att tveka.
Media: DNs ledare
2011-08-17
Liberal utmaning
Sitter med sju andra liberaler och funderar och planerar för framtiden. Gör en historisk tillbakablick. Valet 1998 - Valet 2010. Det har egentligen inte hänt mycket. Ser man mandatfördelningen är de enda signifikanta skillnaderna en halvering av KD och V och inträdet för SD. Annars har partierna ungefär behållit sina styrkeförhållanden. FP, M och MP har ökat något. Annars är allt sig likt.
Vad innebär då detta? Under mellantiden har rätt mycket hänt. Valet 1998 var KDs toppval. Valet 2002 var FPs toppval. Valen 2006 och 2010 var egentligen en långsam återgång till någon form av balansläge, ett läge där Örebro inte skiljer sig så mycket från riket.
Och detta är något att fundera över. Rikssiffrorna slår igenom allt tydligare i valen, framförallt i de större kommunerna, undantaget Stockholm. Till och med i de forna totalröda städerna Göteborg och Malmö klarar sossarna inte av att hålla makten utan att ta stöd från flera andra partier. Och ser man på den kommungrupp som kallas "större städer" blir resultaten allt mer av variationer inom en smalare ram.
OK. Vad innebär då detta? Ska man lägga ner? Är det Björklund som ska fixa valsegern åt oss 2014? Även om jag tror det är en sannolik utveckling, menar jag att man inte kan nöja sig med det. Det måste finnas ett lokalt utrymme för ett lokalt parti med en lokalt anpassad liberalism.
Lokalt anpassad liberalism - vad är då det?
Fortfarande är det så att det finns stora skillnader mellan Sveriges 290 kommuner. Skillnaderna mellan de 15 största är också stora. Ofta jämför vi i Örebro oss med Västerås, ungefär lika stort och med samma politiska historik. Men med en helt annan politisk attityd. Där Örebro har varit kommunsocialistiskt har Västerås ofta varit pragmatisksocialliberalt. Närheten och beroendet av de privata företagen har format såväl politik som politiska partier i Västerås. Frånvaron av privata företag, och beroendet av offentlig sektor, har format Örebro.
Det innebär att Örebro idag har behov av en tydlig liberalism, grundad på individens rättigheter och skyldigheter, företagens frihet och tillväxt och ett socialt ansvar byggt på synen av alla människors unika, lika och oändliga värde. I praktisk politik kommer den att behöva översättas till bättre villkor för företagande, ökade individuella rättigheter som exempelvis fria val för fler, ett tydligt värnande av den civila sektorns utvecklingsmöjligheter och så vidare. Örebros liberalism kommer att behöva lyfta skolans roll, kraven på kunskap för fler, för att värna såväl individens rättigheter som möjligheter. Den kommer att behöva tydliggöra den äldre och åldrande människans rätt att vara unik, att vara individ och inte en del av ett grått kollektiv. Den kommer att bli tvungen att hitta vägar för att förena individens skyldigheter med värnandet av miljö, natur och klimat. Och den kommer att ständigt söka balanspunkten för det individuella ansvaret och det offentligas skyldigheter när det kommer till integration och innanförskap.
Klarar vi av att bli tydligare, mer exakta och klart framtidsinriktade i vår politik, kommer det att kunna ske stora förändringar i valet 2014. Jan Björklund lägger en stabil nationell grund, med utbildning, kunskap och integration i botten. Vi bygger vidare med de liberala alternativen för Örebro och örebroarna.
Det blir några spännande år!
Vad innebär då detta? Under mellantiden har rätt mycket hänt. Valet 1998 var KDs toppval. Valet 2002 var FPs toppval. Valen 2006 och 2010 var egentligen en långsam återgång till någon form av balansläge, ett läge där Örebro inte skiljer sig så mycket från riket.
Och detta är något att fundera över. Rikssiffrorna slår igenom allt tydligare i valen, framförallt i de större kommunerna, undantaget Stockholm. Till och med i de forna totalröda städerna Göteborg och Malmö klarar sossarna inte av att hålla makten utan att ta stöd från flera andra partier. Och ser man på den kommungrupp som kallas "större städer" blir resultaten allt mer av variationer inom en smalare ram.
OK. Vad innebär då detta? Ska man lägga ner? Är det Björklund som ska fixa valsegern åt oss 2014? Även om jag tror det är en sannolik utveckling, menar jag att man inte kan nöja sig med det. Det måste finnas ett lokalt utrymme för ett lokalt parti med en lokalt anpassad liberalism.
Lokalt anpassad liberalism - vad är då det?
Fortfarande är det så att det finns stora skillnader mellan Sveriges 290 kommuner. Skillnaderna mellan de 15 största är också stora. Ofta jämför vi i Örebro oss med Västerås, ungefär lika stort och med samma politiska historik. Men med en helt annan politisk attityd. Där Örebro har varit kommunsocialistiskt har Västerås ofta varit pragmatisksocialliberalt. Närheten och beroendet av de privata företagen har format såväl politik som politiska partier i Västerås. Frånvaron av privata företag, och beroendet av offentlig sektor, har format Örebro.
Det innebär att Örebro idag har behov av en tydlig liberalism, grundad på individens rättigheter och skyldigheter, företagens frihet och tillväxt och ett socialt ansvar byggt på synen av alla människors unika, lika och oändliga värde. I praktisk politik kommer den att behöva översättas till bättre villkor för företagande, ökade individuella rättigheter som exempelvis fria val för fler, ett tydligt värnande av den civila sektorns utvecklingsmöjligheter och så vidare. Örebros liberalism kommer att behöva lyfta skolans roll, kraven på kunskap för fler, för att värna såväl individens rättigheter som möjligheter. Den kommer att behöva tydliggöra den äldre och åldrande människans rätt att vara unik, att vara individ och inte en del av ett grått kollektiv. Den kommer att bli tvungen att hitta vägar för att förena individens skyldigheter med värnandet av miljö, natur och klimat. Och den kommer att ständigt söka balanspunkten för det individuella ansvaret och det offentligas skyldigheter när det kommer till integration och innanförskap.
Klarar vi av att bli tydligare, mer exakta och klart framtidsinriktade i vår politik, kommer det att kunna ske stora förändringar i valet 2014. Jan Björklund lägger en stabil nationell grund, med utbildning, kunskap och integration i botten. Vi bygger vidare med de liberala alternativen för Örebro och örebroarna.
Det blir några spännande år!
2011-08-16
Spara och slösa
Regeringen väntar med det femte jobbskatteavdraget och med andra skattesänkningar för bl.a. pensionärer. Skälet? Lägre tillväxt. Finansiell oro. Osäkerhet kring utvecklingen.
Konjunkturinstitutet sänker tillväxttakten med 1 % och tror att arbetslösheten blir kvar på 7,2%.
Tillväxten i Tyskland är nere i nästan noll.
Den bedömning regeringen gör ligger i linje med hur man tidigare hanterat ekonomisk oro. Det handlar om en försiktighetsprincip. Det viktigaste för alliansregeringen är att värna stabila statsfinanser. Då får även hjärtefrågor stryka på foten. Det är bra.
Varför? Därför att skattepengarna inte är politikernas. Det är skattebetalarna som avstår en del av sina löner för att vi som politiker ska använda dem försiktigt och ansvarsfullt.
Alliansregeringens ekonomiska politik har varit framgångsrik. Finansminister Borg är ett föredöme för många. Sverige står starkare idag än de flesta andra europeiska länder, trots vårt exportberoende och vår lilla, känsliga ekonomi.
Jag måste erkänna att jag, som kommunstyrelseordförande, valde att kopiera såväl Anders Borg som alliansregeringen. Försiktig ekonomisk förvaltning. Ansvarsfull och långsiktig ekonomiskt styre. Insikt om att det inte är politikernas, utan skattebetalarnas pengar vi använder. Värnande om välfärden.
Det gick hyfsat, om jag får säga det själv. Örebros finanser var starka, vi klarade att ta oss genom den internationella lågkonjunkturen av egen kraft. Vi behövde inte springa till regeringen eller till bankerna för att be om pengar. Vi värnade välfärden.
Jag säger det åter: Den nuvarande kommunledningen har en helt annan ingång. Här gäller det att spendera. Allt åt alla. Strunta i den långsiktiga finansieringen. Strunta i ekonomisk stabilitet. Det ordnar sig (nog).
Snart kommer Sveriges Kommuner och Landstings första prognos för skatteintäkterna för hösten. Om man ser prognoserna ur ett historiskt ljus visar det sig att de alltid släpat efter. Man har bedömt att uppgångarna kommer senare och långsammare än verkligheten visat. Och på samma sätt med nedgångar. Det finns alltså en risk att även denna prognos blir en för ljus prognos, om finansministern har rätt och konjunkturen bromsat in.
Att i det läget köra igenom en tilläggsbudget för Örebro som kostar minst 100 miljoner kronor mer än planerat är inget annat än ansvarslöst. Det kommer att få allvarliga följdverkningar på kommunens ekonomi och stabilitet. Och det äventyrar den välfärd vi alla kämpar för.
Ibland (rätt ofta) är det tråkigt att vara den som säger nej. Den som tar huvudansvaret och inte accepterar att alla plånböcker öppnas. Rätt ofta får man massiv kritik från såväl partivänner, majoritetsvänner, opposition, media och till slut även allmänheten för en sådan försiktighet. Men den är nödvändig. Frågan är om det idag vare sig finns en kommunstyrelseordförande, eller en kommunledning, som klarar av att säga nej till utgifter. Hittills har det bara varit slösa...
Media: DN, SVD, SR
Konjunkturinstitutet sänker tillväxttakten med 1 % och tror att arbetslösheten blir kvar på 7,2%.
Tillväxten i Tyskland är nere i nästan noll.
Den bedömning regeringen gör ligger i linje med hur man tidigare hanterat ekonomisk oro. Det handlar om en försiktighetsprincip. Det viktigaste för alliansregeringen är att värna stabila statsfinanser. Då får även hjärtefrågor stryka på foten. Det är bra.
Varför? Därför att skattepengarna inte är politikernas. Det är skattebetalarna som avstår en del av sina löner för att vi som politiker ska använda dem försiktigt och ansvarsfullt.
Alliansregeringens ekonomiska politik har varit framgångsrik. Finansminister Borg är ett föredöme för många. Sverige står starkare idag än de flesta andra europeiska länder, trots vårt exportberoende och vår lilla, känsliga ekonomi.
Jag måste erkänna att jag, som kommunstyrelseordförande, valde att kopiera såväl Anders Borg som alliansregeringen. Försiktig ekonomisk förvaltning. Ansvarsfull och långsiktig ekonomiskt styre. Insikt om att det inte är politikernas, utan skattebetalarnas pengar vi använder. Värnande om välfärden.
Det gick hyfsat, om jag får säga det själv. Örebros finanser var starka, vi klarade att ta oss genom den internationella lågkonjunkturen av egen kraft. Vi behövde inte springa till regeringen eller till bankerna för att be om pengar. Vi värnade välfärden.
Jag säger det åter: Den nuvarande kommunledningen har en helt annan ingång. Här gäller det att spendera. Allt åt alla. Strunta i den långsiktiga finansieringen. Strunta i ekonomisk stabilitet. Det ordnar sig (nog).
Snart kommer Sveriges Kommuner och Landstings första prognos för skatteintäkterna för hösten. Om man ser prognoserna ur ett historiskt ljus visar det sig att de alltid släpat efter. Man har bedömt att uppgångarna kommer senare och långsammare än verkligheten visat. Och på samma sätt med nedgångar. Det finns alltså en risk att även denna prognos blir en för ljus prognos, om finansministern har rätt och konjunkturen bromsat in.
Att i det läget köra igenom en tilläggsbudget för Örebro som kostar minst 100 miljoner kronor mer än planerat är inget annat än ansvarslöst. Det kommer att få allvarliga följdverkningar på kommunens ekonomi och stabilitet. Och det äventyrar den välfärd vi alla kämpar för.
Ibland (rätt ofta) är det tråkigt att vara den som säger nej. Den som tar huvudansvaret och inte accepterar att alla plånböcker öppnas. Rätt ofta får man massiv kritik från såväl partivänner, majoritetsvänner, opposition, media och till slut även allmänheten för en sådan försiktighet. Men den är nödvändig. Frågan är om det idag vare sig finns en kommunstyrelseordförande, eller en kommunledning, som klarar av att säga nej till utgifter. Hittills har det bara varit slösa...
Media: DN, SVD, SR
2011-08-15
Hyre(s)gä(s)tföreningen...
Hyresgästföreningen i Örebro är en socialdemokratisk maktbas. Jag har skrivit flera bloggar om det. En del påstår att det är fel. Men det blir tyvärr allt tydligare.
Tidigare ordförande i Hyresgästföreningen i Örebro är Tomas Bergh. Han är numera politisk sekreterare i landstinget och fullmäktigeersättare i kommunen för socialdemokraterna.
Aala Idris, kommunfullmäktigeledamot och nämndordförande för socialdemokraterna i Örebro, är numera också partisekreterarens (s) tjänsteman i Stockholm, och ledamot i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse (vars ordförande också är socialdemokrat...).
Och nu blir Kenneth Nilsson, tjänstledig infochef på Hyresgästföreningen i Örebro, politisk sekreterare för sossarna i Rådhuset.
Det är rätt bekymmersamt med denna partipolitiska koppling mellan ett parti och en organisation av flera olika skäl. Låt mig peka på ett par:
Vid flera tillfällen har styrelseledamöter i ÖBOs styrelse berättat om att Hyresgästföreningen har haft samma information som styrelsen, lika tidigt som styrelsens ledamöter. Dessa informationsläckage är allvarliga. En styrelseledamot är ansvarig under straffansvar för bolagets bästa. Om information som kan skada bolaget kommer en motpart tillhanda är detta minst sagt bekymmersamt.
Hyresgästföreningen får stora summor pengar av ÖBO. Hyresgästföreningen får miljontals kronor mer i bidrag än vad kommunen får i utdelning på sina aktier. Som man nu tydligt kan se, är dessa pengar alldeles för ofta ett indirekt partistöd. Detta har också kommit till synes i de gemensamma aktiviteter som (s) och Hyresgästföreningen haft, främst vad det gäller demoniseringen av privata fastighetsägare och förbudet för ÖBO att sälja lägenheter.
ÖBO ägs av alla Örebroare. Men som det fungerar idag har Hyresgästföreningen ett veto i många frågor. Nu, med den nya kommunledningen, kommer det att utvidgas till att innebära ett förbud mot alla försäljningar. Med den personallians som finns mellan sossarna och hyresgästföreningen innebär det de facto att sossarna styr dubbelt. Dels genom sin demokratiskt valda representation i styrelsen, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, dels genom särintresset hyresgästföreningen. Det innebär att alla andra partier, och alla villaägare, bostadsrättsinnehavare, ickemedlemmar i hyresgästföreningen - ja typ alla örebroare som inte är sossar och medlemmar i hyresgästföreningen - hamnar i underläge.
Det finns fler problem såväl med ÖBO som med den partipolitiskt styrda hyresgästföreningen. Det är bra att det tydliggörs att det inte finns någon fristående hyresgästförening som verkar för hyresgästernas bästa, utan bara en partipolitisk förlängning som verkar för en socialdemokratisk hyrespolitik.
Örebros hyresgäster och alla örebroare vore förtjänta av en partipolitiskt obunden hyresgästförening som verkade för hyresgästernas bästa, oavsett fastighetsägare och för hyresrättens framtid. Men så länge hyresgästföreningen i Örebro är en del av den maktbas som gör sossarna starkare här än i övriga landet, lär vi nog få vänta. Det är illa. För hyresgästerna. För hyresrätten. För demokratin.
Media: Hem & Hyra (Också en rätt partipolitisk tidskrift. Kolla bara det okritiska förhållningssättet i artikeln. Inte speciellt bra neutral journalistik...)
Tidigare ordförande i Hyresgästföreningen i Örebro är Tomas Bergh. Han är numera politisk sekreterare i landstinget och fullmäktigeersättare i kommunen för socialdemokraterna.
Aala Idris, kommunfullmäktigeledamot och nämndordförande för socialdemokraterna i Örebro, är numera också partisekreterarens (s) tjänsteman i Stockholm, och ledamot i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse (vars ordförande också är socialdemokrat...).
Och nu blir Kenneth Nilsson, tjänstledig infochef på Hyresgästföreningen i Örebro, politisk sekreterare för sossarna i Rådhuset.
Det är rätt bekymmersamt med denna partipolitiska koppling mellan ett parti och en organisation av flera olika skäl. Låt mig peka på ett par:
Vid flera tillfällen har styrelseledamöter i ÖBOs styrelse berättat om att Hyresgästföreningen har haft samma information som styrelsen, lika tidigt som styrelsens ledamöter. Dessa informationsläckage är allvarliga. En styrelseledamot är ansvarig under straffansvar för bolagets bästa. Om information som kan skada bolaget kommer en motpart tillhanda är detta minst sagt bekymmersamt.
Hyresgästföreningen får stora summor pengar av ÖBO. Hyresgästföreningen får miljontals kronor mer i bidrag än vad kommunen får i utdelning på sina aktier. Som man nu tydligt kan se, är dessa pengar alldeles för ofta ett indirekt partistöd. Detta har också kommit till synes i de gemensamma aktiviteter som (s) och Hyresgästföreningen haft, främst vad det gäller demoniseringen av privata fastighetsägare och förbudet för ÖBO att sälja lägenheter.
ÖBO ägs av alla Örebroare. Men som det fungerar idag har Hyresgästföreningen ett veto i många frågor. Nu, med den nya kommunledningen, kommer det att utvidgas till att innebära ett förbud mot alla försäljningar. Med den personallians som finns mellan sossarna och hyresgästföreningen innebär det de facto att sossarna styr dubbelt. Dels genom sin demokratiskt valda representation i styrelsen, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, dels genom särintresset hyresgästföreningen. Det innebär att alla andra partier, och alla villaägare, bostadsrättsinnehavare, ickemedlemmar i hyresgästföreningen - ja typ alla örebroare som inte är sossar och medlemmar i hyresgästföreningen - hamnar i underläge.
Det finns fler problem såväl med ÖBO som med den partipolitiskt styrda hyresgästföreningen. Det är bra att det tydliggörs att det inte finns någon fristående hyresgästförening som verkar för hyresgästernas bästa, utan bara en partipolitisk förlängning som verkar för en socialdemokratisk hyrespolitik.
Örebros hyresgäster och alla örebroare vore förtjänta av en partipolitiskt obunden hyresgästförening som verkade för hyresgästernas bästa, oavsett fastighetsägare och för hyresrättens framtid. Men så länge hyresgästföreningen i Örebro är en del av den maktbas som gör sossarna starkare här än i övriga landet, lär vi nog få vänta. Det är illa. För hyresgästerna. För hyresrätten. För demokratin.
Media: Hem & Hyra (Också en rätt partipolitisk tidskrift. Kolla bara det okritiska förhållningssättet i artikeln. Inte speciellt bra neutral journalistik...)
2011-08-09
Örebrofesten
Var på Örebrofesten i lördags. Kockduell mot Lena Baastad. Jag förlorade som vanligt. Det är nog 5 gången i rad. Denna gång fick man laga maten själv. Tycker trots allt att mitt kycklingspett med grönsaksfräs och fetaostkräm var gott. Nobelkocken Johnny tyckte också det. Men, men - som i valen är det väljarna som bestämmer. Denna gång fem väljare varav bara en var partisk (programledarens partner...).
Jobb eller fritid?
Jobb!
Pratade rätt mycket jobb med närvarande kock och programledare. Om norrcitys framtid. Om Örebrofesten. Om Järntorget.
Jag tycker Järntorget som det ser ut idag är rätt misslyckat. I vart fall sommartid. Vintertid kommer sannolikt torget att fungera bättre när vattenspegeln blir isbana. Men sommartid är det inte så bra ännu. Men det kan bli bättre med enkla medel.
Därför blev jag förvånad när festivalgeneralerna berättade att kommunen inte tillåtit festen att ta utrymmet bredvid, på och i fontänen. Det var förbjudet för att det skulle vara ett konstverk. Men så kan det inte vara! Torget måste vara för människorna, inte människorna för torget.
Norrcity har problem. En del tycker att man ska lösa dem med biltrafik. Jag delar inte den synen. En stad måste byggas långsiktigt och inte med grund i den senaste konsulten som hyrts in. Hela Örebro har fantastiska möjligheter att utvecklas. Men vi måste ha en långsiktig planering där vi kan bygga staden stabilt under en längre tid. Visst ska man kunna göra avvikelser, men för att ha koll på såväl ekonomi som planering så måste man skapa långsiktiga spelregler.
Så kör vidare med Örebrofesten. Gör Järntorget till ett starkt centrum för annorlunda marknader. Jag tjatar vidare om tankarna på ett mini Camden Market i Örebro. Låt unga och gamla entreprenörer utveckla detta torg till en spännande handels-, engagemangs- och aktivitetstorg. Skapa inte högre hinder, utan bryt ner hindren och gör det enklare att få en spännande stad och ett spännande norrcity.
Media: NA
Jobb eller fritid?
Jobb!
Pratade rätt mycket jobb med närvarande kock och programledare. Om norrcitys framtid. Om Örebrofesten. Om Järntorget.
Jag tycker Järntorget som det ser ut idag är rätt misslyckat. I vart fall sommartid. Vintertid kommer sannolikt torget att fungera bättre när vattenspegeln blir isbana. Men sommartid är det inte så bra ännu. Men det kan bli bättre med enkla medel.
Därför blev jag förvånad när festivalgeneralerna berättade att kommunen inte tillåtit festen att ta utrymmet bredvid, på och i fontänen. Det var förbjudet för att det skulle vara ett konstverk. Men så kan det inte vara! Torget måste vara för människorna, inte människorna för torget.
Norrcity har problem. En del tycker att man ska lösa dem med biltrafik. Jag delar inte den synen. En stad måste byggas långsiktigt och inte med grund i den senaste konsulten som hyrts in. Hela Örebro har fantastiska möjligheter att utvecklas. Men vi måste ha en långsiktig planering där vi kan bygga staden stabilt under en längre tid. Visst ska man kunna göra avvikelser, men för att ha koll på såväl ekonomi som planering så måste man skapa långsiktiga spelregler.
Så kör vidare med Örebrofesten. Gör Järntorget till ett starkt centrum för annorlunda marknader. Jag tjatar vidare om tankarna på ett mini Camden Market i Örebro. Låt unga och gamla entreprenörer utveckla detta torg till en spännande handels-, engagemangs- och aktivitetstorg. Skapa inte högre hinder, utan bryt ner hindren och gör det enklare att få en spännande stad och ett spännande norrcity.
Media: NA
2011-08-04
(S)lösarledning
Jag läser ännu en gång den märkliga artikel de tre partierna i den nuvarande kommunledningen levererade i NA i går. (Synd att inte NA lägger upp sina debattartiklar på nätet så man kan länka till dem och pinga dem. Det vore bra för den lokala debatten! Men kanske någon NA journalist läser detta och agerar?)
Märklig - därför att den verkar påstå att det är oppositionens fel att majoriteten inte ens kan prestera ett fullständigt beslutsunderlag till kommunfullmäktige.
Märklig - därför att det är tre partier som skrivit under, men hela artikeln verkar skriven av den gamla Sundin-trojkan (Dahlgren och Johansson) - vars sätt att debattera Persson (c) och Bondeson (kd) tidigare avskydde.
Men mest märklig därför att den är en total återgång till det som var före 2007. Det verkar som om koalitionens regeringstid varit en dröm för (c) och (kd). Hela tanken med vårt sätt att styra har på mindre än en kort svensk sommar kastats överbord. Tydligheten, den ekonomiska kompetensen och kraven på en ansvarsfull ekonomisk hantering, styrning mot uppföljning, utvärdering och återkoppling - allt är borta.
Kvar står den gamla sossevarianten av styrning: Mer pengar till allt. Mer pengar löser allt. Mer pengar är bättre. Och vi låtsas som om det är vi politiker som äger pengarna!
Om jag summerar rätt så petar man iväg 116 nya miljoner i den tilläggsbudget vi ännu inte fått se i sin helhet. Till detta kommer de kostnader de fortsätter att mörka, exempelvis kring Rudbecksskolan. Merparten av pengarna är kostnader som kommer att öka och föröka sig de kommande åren. Kommunledningen verkar lägga sina förhoppningar till att konjunkturerna aldrig kommer att vända ner igen. Men idag rasade börsen för nionde dagen i följd...
Sannolikheten för att vi redan i budgetprognos 2 får se antingen en politiskt friserad handling som räddar kommunledningen, eller en prognos som talar om en ekonomi som är svagare än på länge är överhängande. Vad händer då? Vilka löften kommer de att svika? Vilka skattehöjningar är att vänta? Vilka får gå först?
En av de trista sakerna i svensk politik i allmänhet och i Örebropolitiken i synnerhet är synen på att mer pengar alltid är bättre. Örebro är och förblir en kommunsocialistisk högborg. Den nya kommunstyrelseordföranden är tydlig med att hon är socialist. Hon är en god förvaltare av en lång vänstersocialdemokratisk tradition i Örebro.
Detta påverkar oss alla. Våra partier ligger ofta mer till vänster i Örebro än i andra delar av Sverige. Jag kallar mig själv för den som slickar vänsterkanten i Folkpartiet.
Det påverkar media. Jag är ofta mycket kritisk mot den hållning journalisterna i Örebro har. De ser tyvärr verkligheten alldeles för ofta genom ett vänsterperspektiv, oförmögna att bli så neutrala och objektiva som de borde. Jag tror att de flesta av dem inte gör det medvetet, men trots det så blir effekten densamma. Och eftersom media styr så mycket av politiken så blir effekterna stora.
Det påverkar också näringslivet. Alldeles för många företag och företagare tror sig vara beroende av den starka kommunen. Det finns alldeles för många oheliga allianser mellan näringslivsföreträdare och starka sossegubbar.
Det har påverkat den ideella sektorn, och framförallt idrotten. Det är inte för inte Örebro Läns Idrottsförbunds styrelse varit (och delvis är) befolkad av aktiva socialdemokrater. I vilken annan kommun hade annars föreningarna varit så tysta när de misshandlats så mycket som i Örebro? Men här ser vi glädjande nog en förändring som är på väg.
Det Örebro behöver är ett starkare liberalt anslag, ett starkare liberalt parti, starka liberala företrädare inom näringsliv, civilsamhälle, politik och offentlig sektor. Personer som kan säga att det vi behöver är inte mer pengar, utan bättre använda pengar. Det vi behöver är inte mer politik utan rätt politik. Det vi behöver är inte en större kommun utan en smalare men bättre kommun.
Den resan hade vi i Folkpartiet i Örebro påbörjat mellan 2002 och 2006. Vi fick delvis göra uppehåll under kompromissandets majoritetsår även om vår syn på rätt använda pengar ändå låg som grund för vårt starka koalitionsbygge. Nu fortsätter vi arbetet för ett starkare liberalt parti i Örebro.
OK, det är elakt. Men det finns inte så många alternativ till etiketter på dagens kommunledning. (S)lösarledningen är tyvärr en god beskrivning av de tre. Det bådar inte gott för framtiden...
Märklig - därför att den verkar påstå att det är oppositionens fel att majoriteten inte ens kan prestera ett fullständigt beslutsunderlag till kommunfullmäktige.
Märklig - därför att det är tre partier som skrivit under, men hela artikeln verkar skriven av den gamla Sundin-trojkan (Dahlgren och Johansson) - vars sätt att debattera Persson (c) och Bondeson (kd) tidigare avskydde.
Men mest märklig därför att den är en total återgång till det som var före 2007. Det verkar som om koalitionens regeringstid varit en dröm för (c) och (kd). Hela tanken med vårt sätt att styra har på mindre än en kort svensk sommar kastats överbord. Tydligheten, den ekonomiska kompetensen och kraven på en ansvarsfull ekonomisk hantering, styrning mot uppföljning, utvärdering och återkoppling - allt är borta.
Kvar står den gamla sossevarianten av styrning: Mer pengar till allt. Mer pengar löser allt. Mer pengar är bättre. Och vi låtsas som om det är vi politiker som äger pengarna!
Om jag summerar rätt så petar man iväg 116 nya miljoner i den tilläggsbudget vi ännu inte fått se i sin helhet. Till detta kommer de kostnader de fortsätter att mörka, exempelvis kring Rudbecksskolan. Merparten av pengarna är kostnader som kommer att öka och föröka sig de kommande åren. Kommunledningen verkar lägga sina förhoppningar till att konjunkturerna aldrig kommer att vända ner igen. Men idag rasade börsen för nionde dagen i följd...
Sannolikheten för att vi redan i budgetprognos 2 får se antingen en politiskt friserad handling som räddar kommunledningen, eller en prognos som talar om en ekonomi som är svagare än på länge är överhängande. Vad händer då? Vilka löften kommer de att svika? Vilka skattehöjningar är att vänta? Vilka får gå först?
En av de trista sakerna i svensk politik i allmänhet och i Örebropolitiken i synnerhet är synen på att mer pengar alltid är bättre. Örebro är och förblir en kommunsocialistisk högborg. Den nya kommunstyrelseordföranden är tydlig med att hon är socialist. Hon är en god förvaltare av en lång vänstersocialdemokratisk tradition i Örebro.
Detta påverkar oss alla. Våra partier ligger ofta mer till vänster i Örebro än i andra delar av Sverige. Jag kallar mig själv för den som slickar vänsterkanten i Folkpartiet.
Det påverkar media. Jag är ofta mycket kritisk mot den hållning journalisterna i Örebro har. De ser tyvärr verkligheten alldeles för ofta genom ett vänsterperspektiv, oförmögna att bli så neutrala och objektiva som de borde. Jag tror att de flesta av dem inte gör det medvetet, men trots det så blir effekten densamma. Och eftersom media styr så mycket av politiken så blir effekterna stora.
Det påverkar också näringslivet. Alldeles för många företag och företagare tror sig vara beroende av den starka kommunen. Det finns alldeles för många oheliga allianser mellan näringslivsföreträdare och starka sossegubbar.
Det har påverkat den ideella sektorn, och framförallt idrotten. Det är inte för inte Örebro Läns Idrottsförbunds styrelse varit (och delvis är) befolkad av aktiva socialdemokrater. I vilken annan kommun hade annars föreningarna varit så tysta när de misshandlats så mycket som i Örebro? Men här ser vi glädjande nog en förändring som är på väg.
Det Örebro behöver är ett starkare liberalt anslag, ett starkare liberalt parti, starka liberala företrädare inom näringsliv, civilsamhälle, politik och offentlig sektor. Personer som kan säga att det vi behöver är inte mer pengar, utan bättre använda pengar. Det vi behöver är inte mer politik utan rätt politik. Det vi behöver är inte en större kommun utan en smalare men bättre kommun.
Den resan hade vi i Folkpartiet i Örebro påbörjat mellan 2002 och 2006. Vi fick delvis göra uppehåll under kompromissandets majoritetsår även om vår syn på rätt använda pengar ändå låg som grund för vårt starka koalitionsbygge. Nu fortsätter vi arbetet för ett starkare liberalt parti i Örebro.
OK, det är elakt. Men det finns inte så många alternativ till etiketter på dagens kommunledning. (S)lösarledningen är tyvärr en god beskrivning av de tre. Det bådar inte gott för framtiden...
2011-08-03
FAS 3 - inte bara elände...
Googlar på FAS 3 och socialdemokraterna. Får upp över 700.000 träffar. Alla toppträffar handlar om hur dåligt det är med FAS 3.
Googlar på FAS 3 och regeringen. De toppar sossarna med över miljonen träffar. Men alla toppträffar handlar också om hur dåligt det är med FAS 3.
Det är rätt intressant. Jag har läst massor av artiklar kring denna väg att försöka få människor som varit utan arbete mycket länge i arbete igen. Nästan allt har varit negativt. Det har varit artiklar om människor som mått dåligt av FAS 3, om människor som tycker FAS 3 är skit och så vidare. Mest kanske det har varit sossar som tycker att FAS 3 är skit och att alla ska få riktiga arbeten istället. (Här kommer ju den första märkligheten. Hur kan sossarna mena att dessa människor just nu har rätt till riktiga arbeten när samma människor under deras regering mer sannolikt plockades bort från arbetsmarknaden totalt, genom förtidspension och liknande? Och varför kommer de inte med bättre förslag? Och varför gillar media att kritisera FAS 3 men inte bristen på alternativ från de som kritiserar mest?)
Och så kommer Arbetsförmedlingen med en rapport som inte alls visar på denna negativa bild. Den nyanserar den betydligt. Inte är FAS 3 perfekt, men långt ifrån den katastrof som de hårdaste motståndarna försökt få alla att tro. Istället tycker de flesta som finns i dessa arbetsmarknadsåtgärder att det fungerar rätt bra. Och hyfsat många, beroende på den långa tiden i arbetslöshet, kommer i sysselsättning.
Nu borde väl sossarna säga, OK - det är inte så illa som vi trodde. Men det är inte tillräckligt bra. Låt oss tillsammans med regeringen hitta ännu bättre sätt att få folk i arbete.
Men icke. Istället fortsätter kritiken. Nu är det Arbetsförmedlingen som har fel istället. Deras utvärdering är inte tllräckligt bra. Det räcker med att läsa LO-bloggen för att inse hur problematisk den svenska politiska diskussionen är.
Så vad borde regeringen göra? Självklart sträcka ut handen, främst till miljöpartiet, men också till sossarna och säga samma sak som de borde gjort: OK. FAS 3 fungerar hyfsat. Men det kan bli bättre, mycket bättre. Låt oss sätta oss ner tillsammans och fundera över hur vi kan göra det bättre, hur fler kan komma i arbete. De långtidsarbetslösa är inte betjänata av tjabblande politiker som slåss mot bilder som inte finns. Vi har vår dörr öppen. Vill ni öppna er?
Media: DN, SVD, SR
Googlar på FAS 3 och regeringen. De toppar sossarna med över miljonen träffar. Men alla toppträffar handlar också om hur dåligt det är med FAS 3.
Det är rätt intressant. Jag har läst massor av artiklar kring denna väg att försöka få människor som varit utan arbete mycket länge i arbete igen. Nästan allt har varit negativt. Det har varit artiklar om människor som mått dåligt av FAS 3, om människor som tycker FAS 3 är skit och så vidare. Mest kanske det har varit sossar som tycker att FAS 3 är skit och att alla ska få riktiga arbeten istället. (Här kommer ju den första märkligheten. Hur kan sossarna mena att dessa människor just nu har rätt till riktiga arbeten när samma människor under deras regering mer sannolikt plockades bort från arbetsmarknaden totalt, genom förtidspension och liknande? Och varför kommer de inte med bättre förslag? Och varför gillar media att kritisera FAS 3 men inte bristen på alternativ från de som kritiserar mest?)
Och så kommer Arbetsförmedlingen med en rapport som inte alls visar på denna negativa bild. Den nyanserar den betydligt. Inte är FAS 3 perfekt, men långt ifrån den katastrof som de hårdaste motståndarna försökt få alla att tro. Istället tycker de flesta som finns i dessa arbetsmarknadsåtgärder att det fungerar rätt bra. Och hyfsat många, beroende på den långa tiden i arbetslöshet, kommer i sysselsättning.
Nu borde väl sossarna säga, OK - det är inte så illa som vi trodde. Men det är inte tillräckligt bra. Låt oss tillsammans med regeringen hitta ännu bättre sätt att få folk i arbete.
Men icke. Istället fortsätter kritiken. Nu är det Arbetsförmedlingen som har fel istället. Deras utvärdering är inte tllräckligt bra. Det räcker med att läsa LO-bloggen för att inse hur problematisk den svenska politiska diskussionen är.
Så vad borde regeringen göra? Självklart sträcka ut handen, främst till miljöpartiet, men också till sossarna och säga samma sak som de borde gjort: OK. FAS 3 fungerar hyfsat. Men det kan bli bättre, mycket bättre. Låt oss sätta oss ner tillsammans och fundera över hur vi kan göra det bättre, hur fler kan komma i arbete. De långtidsarbetslösa är inte betjänata av tjabblande politiker som slåss mot bilder som inte finns. Vi har vår dörr öppen. Vill ni öppna er?
Media: DN, SVD, SR
2011-08-02
Järntorget och Norrcity
Läser i NA om kritiken mot Järntorget. Jag kan i flera stycken hålla med, även om det gamla Järntorget knappast gjorde någon glad. Men en fontän utan vatten gör väl knappast någon glad.
Arbetet med att förändra Örebro City har sannolikt varit ett av de mest diskuterade och förankrade projekt som gjorts i Örebro. Det har varit möjligt för örebroarna och även andra att tycka till om både helheter och delar. Det kallades Stadsliv Örebro.
Men under vägen har två saker blivit ifrågasatta. Då undantar jag det ständiga klagandet från främst socialdemokraterna på hela projektet och dess genomförande.
Dels var det träden på Stortorget. Det blev ett himla liv, drivet av ett mindre antal politiker, kring frågan om vi skulle ha körsbärsträd eller lindar. Lindarna vann. Jag tycker kanske inte att det är en politisk fråga. Tittar jag i de olika ideologier som styr partierna sägs inget om att vissa träd är bättre än andra...;) Men kanske är det mer socialistiskt med lindar än med körsbär, även om jag tror att lindarna var ett av adelns träd i de stora franska trädgårdarna.
Dels Järntorget. Vad ska vi ha Järntorget till? Varför tar det sån tid? Kommer det att bli bättre för handlarna? Blir det aldrig färdigt? Och sen fungerar det inte...
Jag är övertygad om att Järntorget med den utformning det har idag har bättre förutsättningar att lyfta Norrcity än det gamla biltorget. Torget kommer att kunna bli en bättre mötesplats med större möjligheter för handel, besök, umgänge än tidigare. Om i dessutom klarar av att hålla i tankarna kring ett centrum för människor istället för bilar så kan vi skapa något nytt och bättre. Jag är övertygad om att det blir fel om man som politiker lyssnar på en konsult, och tror att just detta är sanningen. En stad måste utvecklas långsiktigt utan att politiker ska in och detaljstyra och hoppa mellan modetrenderna. Om bilar vore lösningen skulle väl såväl Olaigatan som Fredsgatan dessutom ha ett blomstrande näringsliv och en levande handel? Men så är det inte...
Nej, behåll de grundläggande tankar som kom fram i den stora dialogen om Stadsliv. Men fortsätt utveckla dem. Några tankar:
* Soldäcket vid Slottet är en fullträff. Men det kan bli bättre. Gör en intressant glasbyggnad på trottoaren vid Storgatan, ett kombinerat sommarcafé och en plats där de allt fler bussresenärerna även på vintern kan ta en kopp kaffe i väntan på bussen. Tänk Kungsträdgården. Glasbyggnaderna där är fantastiska miljöskapare.
* Gör ett litet bad vid Karl-Johansstatyn. För barn och benplaskande. Jag motionerade om det redan för 20 år sedan. Tycker fortfarande idén är rätt. Det kräver dessutom att Svartåns vatten är rent, och då får vi intensifiera arbetet med att skapa en Svartå av den Brunå som finns idag.
* Norrcitys problem är bland annat frånvaron av "dragande" butiker. En Clas Ohlson. En HM. De kommer knappast att flytta dit heller. Då måste man hitta på något annat. Vad är Norrcitys själ? Idag är det de små, annorlunda butikerna. Kan man utveckla det? Vad kan kommunen göra och vad är fastighetsägarnas ansvar? Fastighetsägarna har naturligtvis huvudansvaret för sina fastigheter och hyresgäster. Men hur kan kommunen tänka vidare? Kanske en mini-Camden Market på Norr? Kan kommunen göra något åt torgavgifter eller liknande?
* Storgatan avslutas (tror man) med två stängda hus. Polishuset och Landstatshuset. Polishuset är väl svårt att öppna upp. Men kan kommunen tillsammans med fastighetsägaren göra något åt det gamla skattehuset? Storgatan fortsätter ju faktiskt än längre mot norr. Och istället för två strandade Finlandsfärjor kunde vi kanske få något öppet handelsställe som knöt ihop norr med norromnorr?
* Och sedan naturligtvis kommunikationen. Hur gör vi för att skapa en framtidsinriktad, miljövänlig och människovänlig kommunikationslänk genom staden? Det är ju inte bara Storgatan som har problem. Drottninggatan är rätt kass som handelsgata mellan Storbron och Våghustorget, och sedan är det ju inte bättre. Kan vi förändra hela strögets karaktär, och binda ihop norr med söder på något annat sätt än idag? Folkpartiet har läge slagits för en citypendel. Kanske det är dags att damma av detta nu. Man kan kolla vidare på vår rapport om spårbussar på dittorebro.se (just nu nedkopplad till efter semestern).
Det finns rätt mycket att göra kring norr. Men kommunen kommer aldrig att bli alla goda gåvors givare. Handelns framgång bygger på de entreprenörer som skapar intresse och spänning kring sina fastigheter och sina affärer. Och kundernas preferenser förändras över tiden. Vem hade trott att hundratusentals människor skulle vallfärda till en lada utanför Ullared? Vem trodde förr att folk skulle klä sig fina för att strosa en helg bland affärer i Marieberg? De entreprenörer som gjorde det! Oftast utan kommunal inblandning.
Örebro kommun har ett ansvar för infrastruktur och stadsbyggnadsfrågor. Det ansvaret ska vi ta. Men skattepengarna som örebroarna låter oss förvalta ska gå till vård och skola, omsorg och miljö, folkhälsa och kultur. Inte till stora "spännande" politiska projekt som det privata näringslivet ska finansiera.
Media: NA
Arbetet med att förändra Örebro City har sannolikt varit ett av de mest diskuterade och förankrade projekt som gjorts i Örebro. Det har varit möjligt för örebroarna och även andra att tycka till om både helheter och delar. Det kallades Stadsliv Örebro.
Men under vägen har två saker blivit ifrågasatta. Då undantar jag det ständiga klagandet från främst socialdemokraterna på hela projektet och dess genomförande.
Dels var det träden på Stortorget. Det blev ett himla liv, drivet av ett mindre antal politiker, kring frågan om vi skulle ha körsbärsträd eller lindar. Lindarna vann. Jag tycker kanske inte att det är en politisk fråga. Tittar jag i de olika ideologier som styr partierna sägs inget om att vissa träd är bättre än andra...;) Men kanske är det mer socialistiskt med lindar än med körsbär, även om jag tror att lindarna var ett av adelns träd i de stora franska trädgårdarna.
Dels Järntorget. Vad ska vi ha Järntorget till? Varför tar det sån tid? Kommer det att bli bättre för handlarna? Blir det aldrig färdigt? Och sen fungerar det inte...
Jag är övertygad om att Järntorget med den utformning det har idag har bättre förutsättningar att lyfta Norrcity än det gamla biltorget. Torget kommer att kunna bli en bättre mötesplats med större möjligheter för handel, besök, umgänge än tidigare. Om i dessutom klarar av att hålla i tankarna kring ett centrum för människor istället för bilar så kan vi skapa något nytt och bättre. Jag är övertygad om att det blir fel om man som politiker lyssnar på en konsult, och tror att just detta är sanningen. En stad måste utvecklas långsiktigt utan att politiker ska in och detaljstyra och hoppa mellan modetrenderna. Om bilar vore lösningen skulle väl såväl Olaigatan som Fredsgatan dessutom ha ett blomstrande näringsliv och en levande handel? Men så är det inte...
Nej, behåll de grundläggande tankar som kom fram i den stora dialogen om Stadsliv. Men fortsätt utveckla dem. Några tankar:
* Soldäcket vid Slottet är en fullträff. Men det kan bli bättre. Gör en intressant glasbyggnad på trottoaren vid Storgatan, ett kombinerat sommarcafé och en plats där de allt fler bussresenärerna även på vintern kan ta en kopp kaffe i väntan på bussen. Tänk Kungsträdgården. Glasbyggnaderna där är fantastiska miljöskapare.
* Gör ett litet bad vid Karl-Johansstatyn. För barn och benplaskande. Jag motionerade om det redan för 20 år sedan. Tycker fortfarande idén är rätt. Det kräver dessutom att Svartåns vatten är rent, och då får vi intensifiera arbetet med att skapa en Svartå av den Brunå som finns idag.
* Norrcitys problem är bland annat frånvaron av "dragande" butiker. En Clas Ohlson. En HM. De kommer knappast att flytta dit heller. Då måste man hitta på något annat. Vad är Norrcitys själ? Idag är det de små, annorlunda butikerna. Kan man utveckla det? Vad kan kommunen göra och vad är fastighetsägarnas ansvar? Fastighetsägarna har naturligtvis huvudansvaret för sina fastigheter och hyresgäster. Men hur kan kommunen tänka vidare? Kanske en mini-Camden Market på Norr? Kan kommunen göra något åt torgavgifter eller liknande?
* Storgatan avslutas (tror man) med två stängda hus. Polishuset och Landstatshuset. Polishuset är väl svårt att öppna upp. Men kan kommunen tillsammans med fastighetsägaren göra något åt det gamla skattehuset? Storgatan fortsätter ju faktiskt än längre mot norr. Och istället för två strandade Finlandsfärjor kunde vi kanske få något öppet handelsställe som knöt ihop norr med norromnorr?
* Och sedan naturligtvis kommunikationen. Hur gör vi för att skapa en framtidsinriktad, miljövänlig och människovänlig kommunikationslänk genom staden? Det är ju inte bara Storgatan som har problem. Drottninggatan är rätt kass som handelsgata mellan Storbron och Våghustorget, och sedan är det ju inte bättre. Kan vi förändra hela strögets karaktär, och binda ihop norr med söder på något annat sätt än idag? Folkpartiet har läge slagits för en citypendel. Kanske det är dags att damma av detta nu. Man kan kolla vidare på vår rapport om spårbussar på dittorebro.se (just nu nedkopplad till efter semestern).
Det finns rätt mycket att göra kring norr. Men kommunen kommer aldrig att bli alla goda gåvors givare. Handelns framgång bygger på de entreprenörer som skapar intresse och spänning kring sina fastigheter och sina affärer. Och kundernas preferenser förändras över tiden. Vem hade trott att hundratusentals människor skulle vallfärda till en lada utanför Ullared? Vem trodde förr att folk skulle klä sig fina för att strosa en helg bland affärer i Marieberg? De entreprenörer som gjorde det! Oftast utan kommunal inblandning.
Örebro kommun har ett ansvar för infrastruktur och stadsbyggnadsfrågor. Det ansvaret ska vi ta. Men skattepengarna som örebroarna låter oss förvalta ska gå till vård och skola, omsorg och miljö, folkhälsa och kultur. Inte till stora "spännande" politiska projekt som det privata näringslivet ska finansiera.
Media: NA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)