Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2017-01-16

Mellan hägg och syrén

Katerina Janouch har skapat rabalder i Sverige. Inte för något hon gjort här - utan för en intervju hon har givit i Tjeckien. Kanske är det inte hon som skapat rabalder. Snarare är det den artikel som DN kultur publicerade, där Hynek Pallas hävdade att Janouch spred lögner om Sverige i allmänhet och om svensk invandringspolitik i synnerhet.

Därefter blev det, som sagt, rabalder.

Jag tänker inte i detta inlägg recensera vare sig Janouch eller Pallas inlägg, om de är rätt eller fel. I ett rätt stort antal inlägg i media och sociala media tycker jag att man kan konstatera att tolkningen av de olika inläggen är mer subjektiv än objektiv, att frågan handlar mer om vilka fakta man vill tolka utifrån sina politiska preferenser än om ett sökande om någon av dem har mer rätt eller fel.

Nej - mitt inlägg ska handla om den lilla bokhandeln i Uppsala som plockade bort Janouchs böcker. Enligt UNT gjorde hon det med följande skäl:

"Någon som verkligen letar spöken är Katerina Janouch! Det må vara så att hennes politiska åsikter inte syns i de gulliga böckerna, men min bestämda åsikt och övertygelse är att jag inte vill stödja hennes produktion på något sätt. Jag väljer i stället att fylla mina hyllor med böcker vars författare inte uppmuntrar till rädsla och hat."

Det är märkligt att jag måste skriva två saker som jag nu skriver. Men så är dagens värld. För det första måste jag ta avstånd från de hot och det hat boklådeägaren utsatts för. Egentligen är det så självklart, men i en värld där snart inga nyanser finns måste detta sägas. För det andra måste jag tydliggöra att hon, som ägare till ett företag, har rätt att göra vilka prioriteringar hon vill. Hennes egenbestämmande är totalt.

Med detta sagt så skulle jag vilja fundera mer generellt kring vad konsekvenserna av såväl DNs rapportering, boklådans ställningstagande som det mediala bruset innebär.

Det är uppenbart att det finns ett "skämsperspektiv" i hela rapporteringen. Kanske har Janouch talat mest sanning, kanske har hon fabulerat, kanske har hon skarvat och skapat en bild som inte överensstämmer med en verklighet. Samtidigt har hon, som författare - hon är inte politiker, beskrivit en bild som hon själv upplever. Den kan vara falsk, fel eller riktig. Men det är svårt för en utomstående att förbjuda henne att ha en sådan upplevelse, eller torgföra den. Frågan är vilka konsekvenser det bör få.

DN går till hennes förläggare. Förläggaren tar avstånd från hennes uttalanden. Frågan är om något mer kommer att hända. Nöjer sig förläggaren med detta, eller kommer det att innebära att Janouchs böcker inte längre kommer att ges ut av detta förlag?

En liten boklåda tar bort hennes barnböcker, som en politisk markering, för att hon "uppmuntrar till rädsla och hat". Blir denna boklåda en ensam röst i öknen, eller är det en del i en större utveckling där författarens bakgrund och politiska, religiösa, etiska och moraliska kompasser spelar roll för vilka böcker som ska finnas i bokhyllorna?

I media, gammel och social, blir det övertydligt att lägren åter blir två. Dels de som försvarar såväl DN, Pallas, bokhandeln och allt därutöver därför att Janouch förstör för Sverige, ger en felaktig bild av invandringen och därmed legitimerar främlingsfientlighet och i förlängningen fascism.

Dels de som tycker att det är skönt att ännu en offentlig person ger sig på PK-media och säger "som det verkligen är". Folket har talat, typ, och det är bra att invandringens alla problem åter kommer upp på bordet.

Åter blir detaljerna i fokus. Åter brister det i försöken att se helheter, att dra generella slutsatser av enskilda händelser. Och tyvärr är det ofta de intellektuella, de som man önskade kunde dra dessa generella slutsatser, som landar fel. Kanske är det så att Janouchs yttranden leder till ett mer slutet samhälle, med fler murar mellan länder och människor. Men är det rätt att försöka begränsa hennes möjligheter att sälja sina böcker, genom att få hennes förläggare att ta avstånd från henne och plocka bort hennes böcker från bokhandelns hyllor?

Jag tror inte det. Jag tror snarare att det är kontraproduktivt, att det kanske är en lika stor fara som det nationalistiska drag hennes kritiker ser i hennes uttalanden. För vart leder det i förlängningen, om DNs och Läslusens agerande blir norm?

I en tidigare blogg skrev jag om Gunhild Carling och hennes bröder. Bröderna är uppenbarligen minst sagt nationalistiska och med tydliga främlingsfientliga drag. Gunhild Carling har tagit avstånd från deras åsikter, men det räcker inte enligt många. Och så länge hon tillåter bröderna att kompa henne, så är hon persona non grata i många sammanhang.

Är det rimligt? Jag tycker inte det. Lika lite som jag tycker att bokhandlarens agerande är rimligt. För vart leder det i förlängningen?

Vilka personer ska tvingas redovisa sina ståndpunkter innan de blir accepterade som leverantörer? Författare, journalister och mediafolk är väl självklara. Men räcker det? Artister är uppenbarligen också i tvång av att redovisa sina ståndpunkter. Men går gränsen där?

Vilka bolag kan man handla av, vilka hantverkare kan besöka ditt hus, reparera din bil, servera din mat på ett sådant sätt att du garanterat inte stödjer de som "uppmuntrar till rädsla och hat"? Hur ska du kunna hålla koll på allt? I ett inlägg på facebook berättade en man att han nu plockade bort barnens "Ingrid-böcker" för att Janouch sagt som hon gjort. Hade han koll på alla andra författare i hyllorna?

Och vilka åsikter är illegitima? Handlar det bara om invandring, eller finns det andra områden som också är oacceptabla? HBTQ? Klimat? Tillväxt? Kommunism? Kan man vara för världens värsta ideologi - kommunismen - och ändå få finnas i svenska bokhyllor? Hur många förläggare kan vänta sig ett besök från en journalist med frågan om man ställer upp på författarens kommunistiska böjelser?

Nej - det är inte så idag. Kanske kommer det inte att bli det heller. Men vi lever i en värld där det otänkbara i går blir norm idag. Det gäller inte bara synen på invandring. Det öppna samhället handlar inte bara om hur öppna landets gränser är. Ibland stänger vi gränserna om oss själva, våra idéer om rätt och fel och våra meningsgelikar minst lika effektivt som regeringen nu stängt landets gränser.

Förr brukade man säga: Jag hatar dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem. Är det så fortfarande? Eller börjar även liberaler tveka i detta? Janouchs yttrandefrihet har inte inskränkts i och med det som skett just nu. Men frågan är vad som kommer att hända i framtiden.

Vore inte det mer liberalt att välja en annan väg? Som bokhandlare ha just de böcker som man inte håller med författaren om, vars författare kanske är en utmärkt stilist men en usel person, i hyllorna. Helt enkelt därför att världen är större, att människor kan välja, att vi tror att människor själva är förmögna att fatta egna beslut grundade i den egna synen på etik, moral och politik?

Det finns många oroande tecken i samhället just nu. Synen på invandrare är en, men inte den enda. Ofta är jag mer rädd för att vi håller på att sluta kunna tala med varandra. Diskussion idag är mer av att vi står med våra kompisar på en bergstopp och skriker, oförmögna att höra något av vad de andra gängen skriker, på bergstopparna runt omkring.

2017-01-13

Vart är vi på väg?

Jag strölyssnar på partiledardebatten. Den är som en spegling av de föregående, bara med ett annat tema. Om höstens debatter handlade om "de svenska värderingarna" så är det nu otryggheten som används som tematik. Ibland handlar det om den nationella otryggheten, ibland om den internationella.

Vi måste rusta för att omvärlden har förändrats. Gå med i NATO. Öka försvarskostnaderna. Militarisera Gotland. Ryssland är aggressivt och Trump är oberäknelig.

Gängen tar över förorterna. Polisen abdikerar. Kvinnorna är otryggare än på länge. Morden ökar i antal.

Och så spinner man på. Visst blir det utvikningar åt andra håll också, men när till och med Gustav Fridolin börjar prata otrygghet, brott och straff så har det gått långt.

Fast vaddå långt - långt åt vilket håll?

Man kan se partiledardebatter på olika sätt. Antingen kan man se dem som ett forum där ett antal duktiga politiker debatterar för att "vinna debatten" -  komma ut bäst i media just den dagen, med de bästa one-linersen, de bästa citaten, de färsta misstagen. Så är det allt mer. Opinionssiffrorna efter framträdandena "Folket tyckte XX vann med 3,9 i betyg" bär syn för sägen.

Men är det så partiledardebatter ska vara? Formas politiken på rätt sätt genom dessa korta nedslag i det opinionsmässigt bästa debattdiket?

Sedan jag lämnade politiken har allt mer av mitt fokus hamnat i den frågan. Förr var det enklare att hoppas att den egna företrädaren gjorde bra ifrån sig. Ofta fungerade det också, Jan Björklund är en utmärkt debattör. Men nu känns det bara mer eller mindre meningslöst. Jag har försökt skriva om det i tidigare bloggar, till exempel här i ett inlägg från 2015.

Det är uppenbart att också andra skribenter är inne på samma funderingar. Med glädje läser jag DNs ledare dagen efter. Avslutningen förtjänar att citeras:

Vem erbjuder hopp, motbilder, politiska alternativ? Stefan Löfven fortsätter att peka finger mot den gamla alliansregeringen, för att i nästa andetag kräva att oppositionen samarbetar med honom. Allianspartierna har helhjärtat gått in i rollen som problemidentifierare men lyckas inte övertyga väljarna om sina kvalifikationer.
En partiledardebatt borde vara en strid om vem som sätter agendan. Med en given verklighetsbild tappar politiken blod. Spräng ramarna.

Vad vill politikerna? Vad är deras visioner om samhället? Det kan inte vara att militarisera Gotland, eller förstärka polismyndigheten? Även om Nato är viktigt, och att antalet uppklarade brott måste öka, så måste det finnas något mer.

Var är visionerna om det bättre samhället? På vilken grund ska det byggas och för vem ska det byggas? Förresten - vad är ett bättre samhälle? Är det mer av allt, eller är det annorlunda?

Samma dag - en annan artikel. Joel Halldorf skriver ledare i Dagen. Intressant. Halldorf beskriver ett samhälle som tappat sin moraliska kompass. Och om man inte har en moralisk kompass, har man då någon kompass överhuvudtaget?

Hur hänger de då ihop, Dagen och DN? Låt mig också citera Halldorfs avslutning:


Bristen på gemensamma etiska ideal gör att moral reduceras till tycke och smak, inte rätt och fel.

Givetvis kan mångkultur leda till värderingskonflikter, och segregation och ekonomiska klyftor till social oro. Men den stora kulturella omvälvningen i väst i dag handlar inte om invandringen. Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen – den ateistiska materialism som Pethrus varnade för

Den stora förändringen, och utmaningen, är sekulariseringen - den ateistiska materialism som Pethrus varnade för.

Pethrus var inte ensam. Waldemar Svensson var samma andas barn. Och för mig är det någonstans här vi hittar politikens tillkortakommanden idag.

Mitt eget parti, Liberalerna, är idag en av de tydligaste företrädarna för den ateistiska materialismen. Mer (pengar förståss) är alltid rätt. Det är inte fult att vara rik. Vi ska inte motverka rikedom, bara fattigdom. Allt handlar om pengar, det mätbara, resurserna som vi ser.

Liberalerna är inte ensamma. Inte ens det parti Pethrus grundade har klarat av att hålla sig utanför. Det är den råa materialismen som tar över. Och den tar över allt mer också av människans hittills oändliga och omätbara värde och värdighet.

Istället för ett gemensamt samhälle, blir samhället en tummelplats för egocentriker och egoister. Målet är att samhället ska uppfylla mina önskningar, det må gälla familj, barn, skolframgångar, jobb eller vård. Jag har rätt att få mina önskningar uppfyllda. Politikens roll blir att administrera fram dessa önskningar. Och när inte kompassen finns där, som pekar framåt mot ett mer långsiktigt mål, blir politiken allt kortsiktigare, allt mer styrd av den just nu upplevda opinionsvågen.

Ibland frågar jag mig om det finns en enda politiker idag som kan formulera en vision om det samhälle hon vill ha. Jag tror inte det. Men så funderar jag vidare. Finns det någon av oss andra som klarar det? Är politikernas visionslöshet grundad i en lika stor visionsbrist hos allmänheten, folket, människorna?

Vad vill vi med samhället, inte det där som bara påverkar dig, utan samhället som dina barn och barnbarn och barnbarnsbarnbarn (om vi nu ska bli så gamla som alla tror) ska leva i? Vilken värld vill vi skapa? Är det bara mer av allt, en fördjupning av den ateistiska materialism som styr dagens samhälle.





Jag tror inte det. Jag tror att demokratin måste återfyllas med kultur, filosofi, religion. Inte partierna, inte alla politiker. Men det demokratiska samtalet måste förändras.

Kanske ska jag försöka blogga lite om det de kommande veckorna, om jag klarar det. För det är den svåraste utmaningen jag kan ställa mig själv inför. Risken att bli patetiskt naiv är överhängande. Ändå måste det nog göras.

Vi har de politiker vi förtjänar, brukar man säga. Partiledardebatten är ett tydligt bevis härpå. Om vi ska få några andra politiker måste sannolikt förändringen komma underifrån.

Även i detta.

2017-01-05

Ett fyrverkeri av normlöshet

Gott nytt år förresten. Kanske det blir några fler bloggar i år. Kanske inte. Arbetet med Frisinnad Tidskrift är intressant och ger möjligheter som bloggen tidigare var ensam om.

Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.

Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.

Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.

De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...

De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...

Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...

Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.

Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?

Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.

Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.

Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.

Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.

Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?

I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.

Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?

Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.

Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.

Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.

Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.

Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?

Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.

2016-12-15

Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

2016-12-12

Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:


Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:


Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.

2016-11-23

Vi vet bäst hur du är dig själv, typ

En av mina käpphästar är den politiska pseudoreligionen queer. Jag har bloggat om det rätt många gånger så min inställning är sannolikt ganska klar.

Det som är mest bekymrande är den totala brist på insikt som finns såväl hos politiker som hos media, kring detta fenomen. Inne i de politiska räjongerna är det så självklart att det queera är det sanna, att det inte behöver ifrågasättas. Eller snarare - den som ifrågasätter stämplas som någon form av fobiker. Det går att ana att samma mekanismer finns inom stora delar av media. Ibland blir det mer än uppenbart.

Som när jag läste denna artikel i DN i går:

Soldat vägrade delta i Pride – riskerar straff

Det är fascinerande läsning. Man kan gissa att soldaten i fråga inte är den enklaste att ha att göra med. Om artikeln stämmer verkar det finnas fler ordningsproblem bakom detta. Men det kan inte jag avgöra med enbart artikeln som grund. Det finns inga närmare beskrivningar av vad dessa problem skulle bestått av.

Det går inte heller att utläsa grunden för soldatens vägran. "Sug på den du" är inte direkt någon undersökande journalistik. Inte heller att "försvaret inte ska medverka i sådana här jippon".

Men om man funderar lite djupare blir anmälan bekymmersam.

Är Prideparaderna bara en uppvisning i människors rätt att vara sig själva? Eller finns det, som jag tidigare bloggat om, en betydligt djupare filosofi bakom? Är queer en oförarglig kärleksbevispolitik, eller handlar det om en helt annan syn på människan än den vi hittills haft?

Om man, som jag, hävdar att queer är mer filosofi eller pseudoreligion än menlös kärlekspolitik, får soldatens ordervägran en djupare betydelse. Då blir frågan större. Kan försvaret tvinga en av sina soldater att medverka i religiösa högtider? Eller är samhället religionsneutralt, även när religionen tar sin skepnad som en politisk rörelse?

Jag läser just nu om en bok som skrivits av David Thurfjell: "Det gudlösa folket" heter den. Det är en intressant beskrivning av hur kristendomen gått från att vara central till att vara perifer, från att vara positivt samhällsbyggande till att vara negativt individualiserad, från att vara trendsättare till att vara trendföljare.

Det intressanta är vad som kommit i kyrkans ställning. Vad har ersatt Gud?

Svaret är inte enkelt. Men det finns ett par möjligheter.

Den självklara är vetenskapen. Den centrala linjen i samhällsutvecklingen idag baseras på det som kan kallas vetenskap (om det sedan är det eller inte är en sekundär fråga). Det är uppenbart att det finns en tro att vetenskapen också ska kunna avgöra värderingsfrågor. Det blir någon form av nyttoutilitarism för den som snöat in på filosofi.

Den andra punkten är den intressanta i detta. Den nyss avlidne Leonard Cohen lär ha sagt: "Religion och sex är de två helande aktiviteter vi har att tillgå." När religionen lämnat walk over återstår sex. För mig är det ganska uppenbart att just sex, eller dess avnämare queer, genus, normkritik och så vidare, är det som övertagit kyrkans roll, och ibland även mitt inne i kyrkan blivit dess ersättning för den gud man inte längre riktigt tror på. (Kolla bara kyrkomötets nyligen fattade beslut om att utreda om att tvinga präster att viga samkönade, samma kyrka som tycker det är OK för präster att vara allmänreligiösa och tro att alla gudar är lika bra...)

Är det då rimligt? För mig är svaret på den frågan ett tydligt nej. Den pseudoreligiösa företeelsen queer måste behandlas som vilken annan filosofi/religion som helst. Att hävda att den ska vara grunden för ett samhällsbygge är att göra våld på en av grundstenarna i den liberala staten, religionsfriheten.

Det skulle nästan vara humoristiskt (om det inte var så allvarligt) att en soldat som kanske vill vara sig själv, som har andra normer som vägleder än de som kommer till uttryck i den queera prideparaden, förvägras denna rättighet som paraden säger sig stå för, tvingas att delta i en pseudoreligiös sammankomst och om han inte accepterar - straffas. Är det inte just sådana händelser de som menar att religion är farligt hävdar är religionens baksida?

2016-11-10

Ännu en analys

Det går väl tretton analyser på dussinet efter Trumps seger i presidentvalet. Det vore förmätet att påstå att jag har någon unik kunskap som gör min analys viktig. Men jag tänkte tillföra en dimension som andra möjligtvis snuddat vid, men som inte varit central. Och som så ofta handlar det om det som jag tycker är förbisett i dagens politik.

Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.

Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.

---
  • Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
  • Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
  • Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?

Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.

Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.

Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.

Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.

Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.

Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.

Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.

När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.

Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.

Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.

Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.

Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.

Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?

Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.

Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.

Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.

Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.

Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.

Idag Donald Trump. I morgon ???

Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.