Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2016-08-24

Därför har Lars Ströman fullständigt fel (igen)

I en krönika i den "oberoende liberala" tidningen Nerikes Allehanda tar Lars Ströman (som tidigare har haft sin politiska hemvist långt till vänster om liberalismen...) heder och ära av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Han kallar henne "slaskhöger" och pekar på ett antal sakfel hon haft i en blogg som angrep den nytillsatta partisekreteraren för socialdemokraterna, Lena Rådström Baastad.

Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.

Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.

Men vad var det då som hände?

Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.

Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?

Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.

Om det tvistar ingen.

Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."

Är det så?

Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:

Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.

Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...

Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:

  - Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.

Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?

Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?

Först och främst, låt oss se slutsatsen:

Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.

Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:

Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.

Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.

Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.

Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.

Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.

Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.

Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...

Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.

Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.

Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.

Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.


2016-08-22

Meningslösa skolreformer

Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.

Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.

Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.

I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?

Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?

Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.

Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?

Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...

Typ.

Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.

Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.

Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.



2016-08-18

Kristofobi, teofobi och det stängda samhället.

Ja, ja. Det är ok med religion, bara de håller sig till det privata.

Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.

Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.

I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.

Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.

För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:

Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.

Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.

Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?

Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.

Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.

Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.

Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.

Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.

Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:

För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.


Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.

Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?

Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:

Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.

Nystart.

I ett halvår har det varit hyfsad stiltje på bloggen. Skälet är enkelt. Jag har blivit redaktör för Frisinnad Tidskrift och haft fullt sjå med att få ihop tidningen. Samtidigt har jag funderat över hur det ska fungera att både vara redaktör och bloggare.

Efter tre nummer (jag började med nummer 2 och nummer 4 är i princip klart för tryck just idag) börjar jag känna mig varm i kläderna. Samtidigt har jag fått bättre möjligheter att skriva på bloggen. Jag sitter just nu i mitt nya kontorsrum (som jag byggt själv) med en hyfsad dator och en OK arbetsställning. Men arbetsmiljön är outstanding. Utanför fönstren breder hagarna ut sig. Jag kan se tornfalken ryttla över ängarna. Och till våren kommer det att vara sagolikt att få sitta här och jobba.

Jag hade tänkt skriva en blogg om socialdemokraternas nya partisekreterare idag. Men det får vänta lite. Jag måste fundera över hur mycket jag kan och vill skriva om våra relationer. Det finns annars rätt mycket att säga om politikern Lena Baastad. Och från min sida är det inte speciellt positiva vibbar det sänder.

Men idag får det bli en blogg om Gud, människan, religionen och okunskapen.

2016-04-24

Det handlar om mer än Kaplan och hälsningar.

Efter ett par månader utan blogginlägg är det dags igen. Skälet till pausen kan stavas Frisinnad Tidskrift, den tidning jag den 1/3 tog över redaktörskapet för. Det är inte något heltidsuppdrag, mer av ett ideellt arbete med ersättning för utlägg, men det har tagit tid att komma igång. Och det kommer att ta tid även inför de kommande numren. Jag ska försöka göra om och förnya den tidning som är en av Sveriges äldsta politiska tidskrifter. 86 år ung. Hemsidan - är en självklar förbättringsdel... Och vill du prenumerera - hör av dig!

Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.

Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.

Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.

En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...

Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.

Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.

Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.

Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.

Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.

Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.

Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?

Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.

Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.

I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.

Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.

Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.

  • Vikande medlemstal leder till medlemsjakt på alla som är intresserade.
  • Ett upplösande av partistrukturen, organisationen, där partiet tonas ner och personen upp.
  • En sviktande ideologisk diskussion.
  • Kommunikation ersätter ideologi.
  • Bristande erfarenhetsbaser.

Det är ingredienser för den perfekta stormen.

Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.

Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:

  • De människor vi vill ha och behöver, vill inte vara medlemmar.
  • De människor som vill vara medlemmar, är sällan de som mest behövs.

2016-03-16

Följa eller följas?

Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.

Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.

För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.

Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.

Som:

Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.

Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.

Och:

Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.

Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?

Samt:

Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?

När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.

Men är det så enkelt?

Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.

En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.

Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.

När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.

Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?

Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.

Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?

Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.

Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:

"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."

I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.

Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.

Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.

2016-03-14

Feltänkt om regioner (men vem bryr sig???)


När bilden av den nya regionindelningen nu blir allt tydligare,  regeringen fortsätter på den inslagna vägen och en massa lokala och regionala politiker hänger på som om det vore den viktigaste frågan de har att göra med (det är det absolut inte!), borde väl någon ställa den avgörande frågan, typ:

Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?

Frågan är egentligen aktuell redan idag. Landstings- och regionfullmäktigeval brukar kallas de glömda valen. Den politik som först i landstingen och regionerna är mycket sällan uppmärksammad, vare sig av medborgare eller media. Politikområdena, i huvudsak vårdfrågorna, är i sig inte speciellt lämpade för en lokal eller regional styrning. Professionalitetens gränser sätts i huvudsak genom tillgången på resurser, inte genom lokala försök till verksamhetsstyrning. Med en allt mer ökad patientmakt, reduceras de lokala politikernas arena än mer.

Denna utveckling har varit på gång länge. Sjukvårdens ökade specialisering och statens delvis hårdare grepp om synen på valfrihetssystem är bara den sista i raden av de forna landstingens förändring.

I detta läge väljer staten ett angreppssätt som måste ifrågasättas. Genom att öka regionernas storlek och ge dem delvis utökat ansvar inom framförallt trafik- och tillväxtområdena menar staten att en ökad effektivitet ska nås.

Men huvudfrågan; om det är nödvändigt med val till storregionala parlament, ställs inte ens. Även om det mesta talar för att den frågan är avgörande.

Skulle Sverige indelas i ett mindre antal regioner kommer det att innebära att den demokratiska grunden för dessa regioner eroderar. Redan idag kännetecknas alltså landstingsvalen av ringa intresse och lägre demokratisk legitimitet än såväl kommun- som riksdagsval. Partiernas nomineringsprocesser är sällan inriktade på landstingsvalen. Kandidaterna sällan de framträdande. Medborgarintresset är lågt.

Hur blir det då om Örebroarnas företrädare finns i Uppsala, Kalmarbornas i Jönköping och Kirunabornas i Sundsvall? Hur många örebroläningar kommer att vara företrädda i parlamentet, i styrelsen och i nämnderna? Finns det något som talar för att den demokratiska legitimiteten kommer att öka? Eller är det snarare så att avstånden blir så stora att de regionala valen blir ett spel för ett ointresserat medborgargalleri?

Hur kommer den demokratiska förankringen att kunna ske? För att ta det personligen närmaste exemplet: Den region Örebro län kan komma att tillhöra (gud hjälpe oss...) kommer att ha 1,7 miljoner innevånare. Med ett regionparlament på cirka 150 personer innebär det att Örebro län kan räkna med 24 ledamöter. Med dagens parlamentariska situation innebär det 4,6 socialdemokrater, 2,06 moderater, 1,27 sverigedemokrater, 0,79 vänsterpartister och 0,63 miljöpartister, centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Örebro län kommer inte att ha någon representation av alla dessa mindre partier. Den demokratiska legitimiteten urholkas. Makten flyttas och ansvarsutkrävandet blir en chimär. För en liberal i Karlskoga kan den närmaste liberala regionparlamentsledamoten bo i Norrtälje, Älvdalen eller Nyköping… Är det ens möjligt att tro att det kommer att fungera?

Vad är då alternativet? Ett självklart alternativ är att fortsätta hävda att landsting och mindre regioner har ett demokratiskt värde som är större än eventuella storregionala effektivitetsvinster. Sannolikt går det att samarbeta bättre kring frågor som är större än den egna regionen/landstinget. Men är det tillräckligt? Finns ens idag denna landstingsbaserade demokratiska legitimitet som skulle väga över?

Ett bättre alternativ är att avskaffa den svenska mellannivån. Istället för en förstoring till ett fåtal gigantiska regioner utan demokratisk legitimitet, kan det vara bättre ur såväl ett effektivitets- som demokratiutfall att nationalisera den regionala nivån. Genom att göra framtidens regioner till självständiga, statliga myndigheter, där regeringen tillsätter de styrelser (gärna utifrån ett parlamentariskt underlag med förtroendevalda som ledamöter) som har att administrera i huvudsak statligt beslutade verksamhetsmål med statligt dimensionerade resurser, får regeringen ett tydligare uppdrag och väljarna större möjligheter att utkräva ansvar för fattade beslut.

Motståndet mot ett sådant förslag kommer inte från medborgarna. Det är knappast huvudmannaskapet för vården som är i deras fokus. Istället handlar det om ett internt, partimedlemsförankrat, motstånd. Det är de idag förtroendevalda, region- och landstingsråd, som ser sin makt begränsad och sin frihet kringskuren. Oavsett parti är de redan valda mer representanter för en befintlig organisation, än för de medborgare de är satta att företräda.

Den förra Alliansregeringen insåg att en organisationsförändring med ett behållande av de tre nivåerna aldrig skulle gå att genomföra med stöd från partiernas egna organisationer. Det dåvarande kravet att en regionförstoring skulle ske underifrån var ett effektivt sätt att de facto sätta ett stopp för de processer som inletts genom den Ansvarskommitté som regeringen Persson tillsatte 2003 och som avrapporterades till statsrådet Odell 2007. Det är uppenbart att den nuvarande regeringens arbete och de förslag som nu presenteras har sin grund i det material som denna kommitté tog fram. Sex-regionstanken fanns redan då. Kartskisserna är mycket lika.

I mer än tio år har kommun- och landstingspolitiker lagt tid, kraft och engagemang på en fråga som inte lett någon vart. Och detta energitapp fortsätter. Även om en ny trenivå-organisation får riksdagens godkännande kommer genomförandet att ta ytterligare tid, engagemang och kraft från politikernas viktigaste uppdrag; att värna vården och utveckla patientperspektivet.

Det är orimligt, närmast en politisk skandal, att politiker från alla partier valt att delta i detta ineffektivitetsarbete i ett läge där den offentliga sektorn skriker efter tydligt ledarskap, nödvändig förändring och ständigt förbättringsarbete. Det vården, välfärden och tillväxten behöver är inte fler utredningar, längre samtal mellan redan informerade politiker och än mer kompromissande för att finna den minst dåliga lösningen, eller ett kvarblivande vid status quo.

Regeringen borde inse sitt ansvar. Antingen är det som idag kallas regional demokrati viktigare. Eller så överväger effektivitetsvinsterna. Det är bara att välja. Men det måste väljas nu.

2016-03-09

Trump, Sanders och Samir och Viktor

Det finns rätt många olika förklaringsmodeller till varför det går så bra för Donald Trump och Bernie Sanders. Man fokuserar på person, kommunikation, samhällsutveckling, klyftor, missnöje och allt däremellan.

Men jag tänkte göra en analys som bygger på Melodifestivalen och vilka som tagit sig till såväl andra chansen som till final. Eller i vart fall ett bidrag som tagit sig dit. Är det mer eller mindre rätt än andra analyser?

Bedöm själv.

Jag har två mindre barn, en sex- och en nioåring. De kan sjunga Samir och Viktors låt. Jag gissar att de sjunger den bättre än de som är med i finalen. Det fanns ett tag ett ljudklipp där enbart de två unga männens röster hördes, och det gjorde ont, sannolikt ondare än vad Lena Philipsson en gång hade i samma festival. (Klippet är borta nu - kanske är det för att man värnade lyssnarnas öron...)

Ändå gick de vidare. För att inte bli anklagad för sexism så kan jag också peka ut en trio med unga kvinnor som lät ungefär lika illa (även om jag inte hört dem sjunga utan musik och kör). När Dollystyle framträdde var det en pina för den som har någon tillstymmelse till musiköra. Men de tog sig ändå till andra chansen.

Hur kommer det sig? Och vad har det med Trump och Sanders att göra?

Svaret - de har insett att Melodifestivalen inte handlar om musik. Och att presidentvalet inte handlar om politik.

Att Samir och Viktor deltar i finalen på lördag handlar om att de knäckt en annan kod. Inte musikkoden, där har de inte ens börjat, men festivalkoden. Det viktiga är inte längre att kunna sjunga utan att "vara någon", ha rätt kontakter och uppträda. Att "vara någon" kan man numera bli genom att delta i olika TV-produktioner där det viktigaste uppdraget är att se bra ut (subjektivt), supa, ligga och göra pakter för att tvinga bort konkurrenter. Sedan kan man bli bloggare och har man rätt kontakter så får man en plattform där man ett tag kan fortsätta bygga på bilden av att "vara någon".

När man har nått detta steg och fått rätt kontakter, kan det "slumpa" sig att även Melodifestivalens arrangörer hör av sig. För är du någon så kanske man kan utnyttja det för att få till ett uppträdande som lockar ungefär samma tittargrupp som tittade på de där TV-produktionerna men som annars kanske inte skulle titta på Melodifestivalen. För vad är väl gammelTV för ungdomarna idag? Och vem skulle bry sig om public service om man valde bort det lättsamma och verkligen satsade på bildning och fördjupning?

Så då står det plötsligt två unga män i en vattenpöl, utan att kunna sjunga, men med rätt kontakter, med en show och med ett "vara någon" i ryggen, i finalen på det som skulle vara en sång- och musiktävling.

Hur kunde det gå så illa?

På det sättet är den amerikanska primärvalskampanjen en parallell. Den handlar inte längre om politik. Den handlar om att knäcka primärvalskoden. Det är ett något annat innehåll än när det gäller festivalkoden. Men parallellerna är övertydliga. För att primärvalskoden ska knäckas så måste du:

  • Ha ett så enkelt budskap att till och med en  Paradise Hotel-deltagare förstår.
  • Vara mot etablissemanget.
  • Skapa ett uppträdande.

Där slår Trump och Sanders sina motståndare varje dag i veckan. På olika sätt och från olika håll. Men med samma kommunikationsgrund för sina kandidaturer. Precis som Samir och Viktor och Dollystyle.

Kanske räcker det inte ända fram. Men båda har i alla fall tagit sig till andra chansen...